Karin Olsson, Kims mamma.
”Kim är död.”
Karin släpper sin telefon, sätter sig på golvet och skriker rakt ut i ren panik. Hennes son, Kim, som befann sig 80 mil bort i Uppsala, finns inte längre.
– Allt kändes som en dimma. Den personen jag burit under mitt hjärta i nio månader hade avslutat sitt eget liv. Han blev bara 28 år gammal, säger Karin.
Vår älskade Kim får vi aldrig tillbaka, men vi hoppas att vår historia kan bidra till förändring för andra
Karin Olsson
Kims mamma
Att leva med OCD, eller tvångssyndrom, kan vara svårt att förstå för dem som inte drabbats själva. För vissa kan det vara en svår, men hanterbar, sjukdom. För andra blir det en kamp som får förödande konsekvenser. Kim Olsson tillhörde de senare.
I juni 2023, under pågående behandling på OCD-centret i Uppsala, avslutade Kim sitt liv.
Kvar blev en mamma och syster som minns honom som en omtänksam, driven, rolig och till stor del livsglad man. Familjen uppfattar att Kim blev offer för en bristfällig OCD-vård.
Lite mer än ett år har gått sedan Kim Olsson avslutade sitt liv. Storasyster Evelina och mamma Karin är kvar med både sorg och frågetecken.
– Vi är övertygade om att Kims självmord hade kunnat undvikas. Vi vill berätta hans historia för att något måste förändras. OCD är en livsfarlig sjukdom, och vården måste ta suicidriskerna på största allvar, säger Kims syster, Evelina.
UNT träffar Karin och Evelina hemma i Älvsbyn, där Kim växte upp. Karin lyfter upp katten Ragnar i väntan på att kaffet ska bli färdigt i köket. Han var en riktig favorit för djurälskaren Kim.
Karin har funnit stor tröst hos sina husdjur. Kärleken för djur delade hon med Kim. Katten Ragnar var en favorit.
– Han älskade djur, och alla djur älskade honom. Det var som att de visste vilken fin och snäll människa han var. För det var han verkligen, säger Karin.
Evelina bläddrar i sin telefon och stannar upp vid en video. På skärmen syns Kim, leende och skrattande på en fest med vänner. Det var ett av de där ögonblicken när han verkligen lyste av glädje, trots all smärta han bar på.
– Han var så jäkla fin. Kim spred alltid glädje med sin humor, säger Evelina och skrattar till.
– Kim var alltid den som fanns där för andra. Oavsett om någon behövde hjälp med något praktiskt eller bara någon att prata med. Han kom och firade sina syskonbarn på födelsedagar, trots att det var en enorm utmaning för honom på grund av sin sjukdom.
Storasyster Evelina var åtta år när Kim föddes och höll i honom redan på BB.
Kims sjukdom började redan vid fyra års ålder.
– Han hade en stark rädsla… Jag skulle till och med vilja kalla det skräck för smuts. Det var en fobi, berättar mamma Karin.
Precis som för alla med OCD, levde Kim med ofrivilliga tvångstankar som han försökte hantera genom tvångshandlingar för att lindra ångesten. Hans smutsfobi gjorde att han tillbringade timmar med att tvätta sig själv och sin omgivning.
– Han kunde fastna vid en smutsfläck på golvet tills någon tvättade bort den och försäkrade honom om att det inte var någon fara. Det övergick sedan till att han duschade i timtal, städade och tvättade händerna så ofta att han isolerade sig, förklarar Karin.
Kims OCD började redan som barn. Familjen hoppades att det skulle släppa med tiden, men så blev det inte.
Till en början fanns det hopp om att det skulle växa bort med åldern. Men när Kim blev äldre och problemen i stället förvärrades, började Karin söka vård.
– Jag kämpade i åratal för att få rätt hjälp till honom, men det var som att vi hela tiden hamnade på fel ställen. Han blev inte bättre, säger Karin.
Kim var en driven person. Som 19-åring var han färdigutbildad svetsare, fick fast jobb och flyttade hemifrån. Han köpte sitt eget hus och verkade på ytan leva ett vanligt liv.
Men OCD var en börda som alltid låg där. När Kim blev så sjuk att han inte längre klarade av att arbeta, blev han sjukskriven och flyttade hem till Karin igen.
Kim levde med ofrivilliga tvångstankar som han försökte hantera genom tvångshandlingar för att lindra ångesten. Han tillbringade timmar med att tvätta sig själv och sin omgivning.
Det var då Karin, efter att ha uttömt alla alternativ i Norrbotten, hittade OCD-centret i Uppsala – ett privat HVB-hem som bedriver dygnet-runt-vård för personer med tvångssyndrom.
Man får plats hos OCD-centret via en utomlänsremiss från regionen (psykiatrin) eller ett beslut från kommunen. Det går även att gå till dem privat. Vårdkostnaden är 4 980 kronor per dygn och den genomsnittliga vårdtiden är mellan fem till sex månader.
I mars 2023 fick Kim en plats på centret via Region Norrbotten.
– Det var blandade känslor när Kim åkte dit. Det var ett stort steg för oss båda, och jag kände en osäkerhet inför hur behandlingen skulle gå. Vi var nu beroende av att de hade rätt kompetens, säger Karin.
"Så här vill jag minnas honom, glad, skämtsam och full av liv", säger Evelina.
Behandlingen i Uppsala bestod av så kallad exponeringsterapi, där Kim utsattes för ångestframkallande situationer utan att få utföra sina ångestlindrande ritualer.
Det är en metod som ofta används för att hjälpa personer med OCD, men som också kan vara väldigt påfrestande.
Kim berättade för Karin att personalen följde med honom till offentliga toaletter och instruerade honom att ta på toalettsitsen och sedan röra sig själv i ansiktet, för att hjälpa honom att konfrontera sin smutsfobi.
– Det var extremt ångestframkallande för honom.
Jag är både ledsen och förbannad över att det slutade såhär för Kim
Efter två månader på centret åkte Kim hem för att hälsa på familjen. Det var då uppenbart att han inte var frisk. Hans tvång fanns kvar och han hade svårt att ta sig in i huset för att han såg smuts i hallen.
– Det var chockerande för oss att han fortfarande var så sjuk. Men han berättade att han skulle avsluta behandlingen i juli, och vi blev så oerhört förvånade. Hur kunde de anse att han var färdigbehandlad?, frågar sig Evelina.
Kim hann aldrig bli utskriven från OCD-centret.
En söndag i juni 2023 fick familjen ett samtal från polisen. De hade funnit en död man utomhus, och det var Kim.
Karin var i chock och panik i flera timmar innan hon kontaktade OCD-centret.
– De berättade att Kim hade lämnat sitt rum under dagen och att de inte visste var han var. Jag fick då meddela dem att han hade avslutat sitt liv.
"Kims självmord hade kunnat undvikas", säger storasyster Evelina och mamma Karin.
När UNT i september 2024 försöker få en intervju med OCD-centret i Uppsala är den första reaktionen positiv.
Men när vi förklarar att syftet är att ställa frågor om deras hantering av suicidrisker, ändrar de inställning och avböjer intervju med hänvisning till att suicid är ett "komplext ämne".
På deras hemsida framgår det att de inte tar emot patienter med suicidrisk, men enligt Karolinska institutet löper personer med OCD elva gånger högre risk att dö i suicid jämfört med personer utan psykisk ohälsa.
Trots detta finner vi ingen information på hemsidan om hur OCD-centret arbetar med suicidprevention under pågående behandling.
För att få klarhet i vad som hänt begärde Karin efter UNT:s önskan ut Kims journal från OCD-centret.
I journalen framgår det att Kim redan under sitt inskrivningssamtal i mars 2023 berättade för läkaren att han hade en plan för hur han skulle avsluta sitt liv om han inte blev bättre av behandlingen.
Han bedömdes då ha "viss" suicidrisk.
– Det känns som ett stort misslyckande från vårdens sida, att inte ta detta på allvar, säger Evelina.
Karin Olsson är tacksam för stödet hon fått från organisationen Suicidprevention Efterlevnadsstöd (Spes). "Det är en organisation som har betytt mycket för mig", berättar hon.
Enligt journalen hade Kim, dagen innan självmordet, även blivit inlagd på akutpsykiatrin efter att ha hittats gående längs ett tågräls. Han blev kvar över natten, men skrevs ut dagen efter.
Personalen från OCD-centret mötte honom vid stationen. Han uttryckte då till personalen att han hade "väldigt mörka tankar", berättar Evelina.
– Det står ingenting om suicidrisk i journalen, förutom vad som nämns vid inskrivningen. Det är ofattbart, att ingen såg allvaret i hans situation och att familjen kontaktades. Vi hade åkt till Uppsala utan att tveka om vi visste om detta, säger hon.
Karin har vid tre tillfällen försökt nå akutpsykiatrin för att få tala med den som beslutade om Kims utskrivning, men har inte fått någon återkoppling.
– Jag har nu väntat i ett halvår. Det känns som om jag blir ignorerad.
OCD-centret har valt att inte anmäla händelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), vilket både Evelina och Karin ifrågasätter.
Under Kims begravning vid Älvsby kyrka släpptes flera hjärtformade ballonger upp mot himlen.
– De behandlar patienter med suicidrisk och borde definitivt välkomna granskning när ett självmord sker under deras ansvar och vård. Vår älskade Kim får vi aldrig tillbaka, men vi hoppas att vår historia kan bidra till förändring för andra, avslutar Karin.
Inför publicering kontaktar UNT OCD-centret igen via mejl, där vi förtydligar att vi vill ställa frågor om hur de jobbar för att minska risken för självmord samt ge dem chansen att svara på kritiken från Kims familj.
Fredagen den 12 december kommer ett svar via mejl:
"Vi har gått igenom era frågor och ånyo diskuterat inom verksamheten. Vi har landat i samma ställningstagande som vid föregående förfrågan om deltagande i intervju, att vi ej deltar. Vi kan utifrån sekretess inte kommentera enskilda fall. Detta även utifrån omsorg om anhöriga, aktuella och tidigare elever. För klagomål gällande vård så finns det formella kanaler att använda för patienter och anhöriga. Vi vill återigen betona att när någon avslutar sitt liv, är det djupt tragiskt för alla inblandade."
Om du mår dåligt
I Sverige tar omkring 1 500 personer varje år sitt liv, vilket motsvarar ungefär fyra människor varje dag. Ofta är självmordet ett resultat av att en person känner att de inte kan hitta någon väg ut ur sin smärta eller svårigheter. Men självmord går att förebygga, och det finns hjälp att få för den som kämpar med mörka tankar.
För dem som är i akut kris är det viktigt att omedelbart få stöd. I Sverige finns flera hjälplinjer och akuta nummer som erbjuder stöd dygnet runt. Här är några av dem:
112 (Akutnummer): Vid akut livshotande situation, som vid självmordsförsök eller annan psykisk kris, ska alltid 112 ringas för snabb hjälp.
Självmordslinjen (020-22 00 60): En gratis, anonym stödlinje för den som har självmordstankar eller är orolig för någon annan. Linjen är bemannad av erfarna psykologer och kuratorer.
Mind (Telefon: 90101, Webb: mind.se): En annan viktig stödlinje som erbjuder stöd vid psykisk ohälsa och livskriser.
Förutom dessa hjälplinjer, kan man också vända sig till vården för att få hjälp med psykisk ohälsa, där psykologer, psykiatriker och kuratorer erbjuder stöd.
Att prata om självmord och psykisk ohälsa öppet, utan stigma, är avgörande för att bryta tystnaden och skapa en miljö där människor känner att de kan söka hjälp utan rädsla för fördömande. Det kan vara skillnaden mellan liv och död.
