Det blev en drygt fyra veckor lång vistelse på Akademiska sjukhuset för Katarina Johansson i samband med hennes operation för ändtarmscancer. Men nu är hon tillbaka i huset hennes pappa och farfar bott i. När UNT kommer på besök vet hon fortfarande inte om operationen lyckades mota bort sjukdomen.
Katarina Johansson donar piggt med kokkaffe och sockerkaka. Idag är en bra dag. Efter en lång och omskakande vistelse på Akademiska sjukhuset har hon äntligen fått komma hem till sitt hus. Men om cancern är borta ur den 75-åriga kroppen vet hon inte än.
– Många säger att det måste vara så jobbigt för mig att bo här då jag är sjuk. Men jag flyttar inte. Då får de bära ut mig, ta mig fan.
Många säger att det måste vara så jobbigt för mig att bo här då jag är sjuk. Men jag flyttar inte.
Hon bor ensam på gården vid Vårdsätra kvarn, strax bortanför Gottsunda. Just idag har hon däremot besök av vännen Alf Ohlsson. En gång, för länge sedan nu, var de ett par. Men idag är de "väldigt separerade", intygar de båda. Det fungerar bra.
– Vi har väl aldrig varit mer osams än när vi var ihop, konstaterar Alf.
Den korta romansen fick förutom en bestående vänskap ett tydligt resultat: sonen Jan Emanuel, som precis har slagit sig ned mellan sina föräldrar i vardagsrumssoffan.
– Ni var ju aldrig gifta heller. Har ni varit förlovade någon gång?
– Det var inte sådana tider. Vi behöver inte gå in på det. Men det var flower power, svarar Katarina.
Huset, som är en del av gården kring Vårdsätra kvarn, har i tre generationer varit bebott av Katarina och Jan Emanuels släkt. Hit kom Katarinas farfar år 1941, då huset saknade både isolering och golv, och började för egen hand att renovera stället. Med tiden uppfördes flera byggnader på marken, den stora stallbyggnaden stärktes upp och byggdes ut.
Minnet av morfar Hasse
Så småningom togs gården över av Katarinas pappa. Många av Jan Emanuels bästa barndomsminnen kommer härifrån, berättar han.
– Jag satt i stora delar av min uppväxt och kollade på när alla vuxna kutade runt på gården. Morfars polare var väldigt utmärkande figurer. Det som var gemensamt för alla var att de bar på fattigdom.
Morfar jobbade genom allt. Nykter som full, ledsen som glad.
Jan Emanuel
Morfar Hasses verksamheter var många. Inkomsterna kunde bland annat komma från reparationen av gamla cyklar, bilar och försäljning av allt från hästar till mopeder. Fanns det inga pengar att tjäna för dagen så byggdes det på gården.
– Morfar jobbade genom allt. Nykter som full, ledsen som glad. Han var plågad av en enorm sorg, berättar Jan Emanuel.
Gården var pappas. Han trodde nog nästan själv på det till slut.
Katarina Johansson
Vid tolv års ålder körde Katarinas enda bror Kenneth en traktor vid ån intill gården. Åkanten som traktorn hade färdats vid hade plötsligt gett vika, traktorn sjönk och Kenneth klämdes till döds.
Katarina såg allt hända själv.
– Vi skrek åt honom att han skulle hoppa. Men han sa att han måste rädda pappas traktor. Jag kommer aldrig att glömma det.
Det stora boningshuset är påbyggt och restaurerat av Katarina Johanssons pappa och farfar. På gården finns flera byggnader de byggt helt själva. Men själva marken allt ligger på var aldrig deras.
Den tragiska dödsolyckan satte spår i hela familjen, inte minst Hasse. Men Jan Emanuel kände sig alltid trygg när han besökte sin morfar och mormor. Inte minst kände han sig rik.
Vi skrek åt honom att han skulle hoppa. Men han sa att han måste rädda pappas traktor. Jag kommer aldrig att glömma det.
Katarina Johansson
– Det var ju morfars gård. Det var coolt. Först när jag började bli vuxen insåg jag att det inte riktigt var så. Det jag alltid trott var vår plats på jorden var egentligen inte vår.
Arrendet blev ett hyreskontrakt
Gården som Katarinas farfar flyttade in på år 1941, och som hennes pappa senare tog över, arrenderades av Uppsala akademiförvaltning. I kontraktet ingick bland annat att arrendatorn själv stod för allt underhåll av gården. I gengäld erbjöds bland annat en lägre avgift, men också en rätt att överlåta kontraktet vidare i generationer.
Att familjegården i själva verket ägdes av någon annan var sällan något som Katarinas pappa pratade om.
– Det var mina föräldrars livsverk. Gården var pappas. Han trodde nog nästan själv på det till slut, berättar Katarina.
Enligt henne och Jan Emanuel erbjöds pappa Hasse att köpa gården vid ett flertal tillfällen av Uppsala akademiförvaltning. Då hade han inte råd, men blev lovad att det skulle bli av när pengarna fanns.
Katarina Johansson bor idag på hyreskontrakt, vars hyresvillkor omförhandlas varje år. Ansvaret att löpande ta hand om fastigheterna ligger fortfarande på henne.
Men sedan hände något. Ett nytt kontrakt togs fram, där Katarinas pappa avsade sig åkermarken. Istället för att vara arrendator skulle han nu bli hyresgäst. Katarinas pappa skrev på.
Meningarna kring vem som faktiskt drev på för det nya kontraktet går isär. Jan Emanuel väger sina ord försiktigt från vardagsrumssoffan. Han säger sig inte vilja peka finger åt någon, är noga med att poängtera att han inte vill hamna i konflikt med Uppsala akademiförvaltning.
Men han har funderat mycket på dagen hans morfar skrev på det nya avtalet.
– Det är sällan någon ger upp så här mycket för en så tydligt sämre lott. Det hade kanske varit bra att ha med en lagkunnig tredjepart, säger han.
"Morfar har levt ett helt liv jätterädd att bli av det som han har skapat. Jag tror inte att någon förklarade honom hans rättigheter."
Jan Emanuel har flera gånger erbjudit sig att köpa en lägenhet till sin mamma i stan. Men Katarina vägrar att flytta.
Alf Ohlsson är separerad från Katarina Johansson sedan länge. Ändå är även han engagerad i att gården vid Vårdsätra kvarn ska gå till familjen. "Jag lärde mig ju svetsa i garaget av Katarinas pappa. Då satt Jan Emanuel brandvakt med en blomspruta."
Omvandlingen av arrendekontraktet blev något Jan Emanuels morfar kom att ångra bittert till sin bortgång. Ämnet kom ofta upp, och när han började bli till åren fick han sitt barnbarn att lova att försöka köpa loss gården.
Kampen att få köpa gården
– När jag väl började tjäna pengar var en av de första sakerna jag gjorde att kontakta Uppsala akademiförvaltning. Jag tänkte att de skulle tycka det var skönt att bli av med en huvudvärk, säger Jan Emanuel.
"Jag har möjligheten att göra korkade grejer för mina pengar. Det här är mina rötter, för mig vore det värt det."
Jan Emanuel
Kontaktförsöket skulle bli början på en 20 år lång uppvaktning, fylld av telefonsamtal, brev och mejl till ansvariga på Akademiförvaltningen. Inte bara av Jan Emanuel, utan även av pappa Alf. Flera av breven har han sparade i en mapp. Få av dem har fått svar.
– Men de jag har skickat är diarieförda, det har jag kollat, säger han.
Det tydligaste beskedet familjen säger sig ha fått är att en försäljning i nuläget inte är aktuellt. Skälen bakom går enligt dem bara att gissa. Jan Emanuel medger att han ibland är orolig att hans liv i offentligheten kan stå i vägen.
I tjugo år har Jan Emanuel och pappa Alf Ohlsson utan framgång försökt köpa gården till Katarina Johansson. Ännu är de inte beredda att ge upp. "Det finns ett värde större än själva huset. Rötter går inte att köpa eller återskapa någon annanstans", säger Jan Emanuel.
– Ibland ser folk bara mig och inte det jag säger. Men om någon är orolig för att den här rika sossen ska ta mammas gård för att bygga höghus och flyktingförläggning så går inte det. Det finns ingenting att tjäna pengar på.
Jan Emanuel säger sig vilja rusta upp gården och en gång för alla låta den bli en familjegård. Han kan till och med tänka sig att rusta upp den gamla kvarnbyggnaden från 1600-talet, som hittills mest fungerat som förråd. En dröm vore att få mekaniken och kvarnhjulet att snurra igen.
– Det skulle kosta hur mycket som helst, flikar Alf in.
– Jo, men jag har möjligheten att göra korkade grejer för mina pengar. Det här är mina rötter, för mig skulle det vara värt det.
Kvarnbyggnaden i Vårdsätra är till skillnad från andra byggnader på gården primärt Uppsala akademiförvaltnings ansvar att underhålla. Kvarnen tros komma ända från 1600-talet, men har inte varit igång på länge. Stora delar av mekaniken är däremot ännu intakt.
Akademiförvaltningens svar
Curt Malmenstedt har jobbat på Uppsala akademiförvaltning sedan mitten på 1980-talet. Han säger sig inte känna till något löfte till Katarinas pappa, och anser heller inte att de har varit vaga i sina svar till familjen.
– De har fått ett tydligt besked. Vi är inte beredda att sälja, säger han.
Varför inte?
– Varför skulle vi vara det? Det är inte så att alla våra byggnader är till salu, det är inte poängen med vår verksamhet.
De har fått ett tydligt besked. Vi är inte beredda att sälja.
Curt Malmenstedt
Jordbrukschef, Uppsala akademiförmedling
Men vad Uppsala akademiförvaltning faktiskt vill göra med Vårdsätra kvarn vet de inte, enligt Curt Malmenstedt. Det finns inga planer, inte ens några diskussioner, så länge Katarina Johansson bor i huset. Sedan får de se.
– Det finns två uppenbara huvudinriktningar, och det är att behålla eller sälja. Det kan vi inte ta ställning till så länge vi har en hyresgäst där.
Akademiförvaltningen:
Uppsala akademiförvaltning är en organisation som förvaltar allt från fastigheter till jordbruk och skog. Målet är, enligt de själva, att bedriva kapitalförvaltning som stärker forskningen vid Uppsala universitet.
I deras ägor finns bland annat byggnader som Upplandsmuséet och Oxtiernska huset.
I sluten på 2022 var den samlade förmögenheten drygt 14 miljarder kronor.
Nu är det ju hyresgästen själv som önskar en försäljning. Varför kan man inte börja fundera på det?
– Det är inte så att allt som vi äger är till salu för att en hyresgäst eller arrendator vill köpa det. Om vi ska få möjlighet att fundera över vad vi ska göra med fastigheten måste den var fri, så att säga.
"Vårt uppdrag är att förvalta det vi äger. Vi behöver inte motivera för någon varför en fastighet inte är till salu", säger Curt Malmstedt, idag jordbrukschef på Uppsala akademiförvaltning.
Skulle gården vid Vårdsätra kvarn i framtiden bli till försäljning är Jan Emanuel välkommen att delta i processen, förklarar han. Men att man har byggt och levt där i över 70 år ger inte per automatik någon förtur.
De ser det som sin familjegård.
– Det är väl trevligt att de gör det. Den känslan eftersträvar vi ju.
Han tillägger:
– Man ska känna ett engagemang för de byggnader man hyr eller arrenderar av oss.
"Det kan vara tufft att vara tjänsteman och ha en efterhängsen familj som ligger i som vi gör. Kanske har jag skickat ett mejl för mycket. Men jag vill bara köpa loss min familjegård"
"Här bröts fattigdomen i vår familj"
En tid efter besöket på Vårdsätra kvarn ringer UNT upp Jan Emanuel. Mamma Katarina har då precis varit på ett uppföljande läkarbesök.
– Det gick tyvärr åt helvete, cancern är kvar. Hon måste genomgå ny behandling, suckar han.
Mammans sjukdom har fått ett övertagande av gården att kännas ännu viktigare. Men för Jan Emanuel skulle köpet även betyda något större, på ett mer symboliskt plan.
"Det finns ett värde större än själva huset. Rötter går inte att köpa eller återskapa någon annanstans", säger Jan Emanuel.
– Att kunna köpa det vi faktiskt byggt med våra egna händer blir en sådan markör. Här bröts fattigdomen i vår familj. Klassresan skulle få ett riktigt avtryck.
Han får Curt Malmenstedts svar upplästa för sig, att en försäljning fortfarande inte är tänkbar. Ännu en gång väger han sina ord försiktigt, säger sig inte vilja hamna i konflikt. Han konstaterar till slut att det inte förändrar så mycket.
– Kampen fortsätter. Det är som Alva Myrdal sa, det är ovärdigt för människan att ge upp.
