Katarina Johansson donar piggt med kokkaffe och sockerkaka. Idag Àr en bra dag. Efter en lÄng och omskakande vistelse pÄ Akademiska sjukhuset har hon Àntligen fÄtt komma hem till sitt hus. Men om cancern Àr borta ur den 75-Äriga kroppen vet hon inte Àn.
â MĂ„nga sĂ€ger att det mĂ„ste vara sĂ„ jobbigt för mig att bo hĂ€r dĂ„ jag Ă€r sjuk. Men jag flyttar inte. DĂ„ fĂ„r de bĂ€ra ut mig, ta mig fan.
MÄnga sÀger att det mÄste vara sÄ jobbigt för mig att bo hÀr dÄ jag Àr sjuk. Men jag flyttar inte.
Hon bor ensam pÄ gÄrden vid VÄrdsÀtra kvarn, strax bortanför Gottsunda. Just idag har hon dÀremot besök av vÀnnen Alf Ohlsson. En gÄng, för lÀnge sedan nu, var de ett par. Men idag Àr de "vÀldigt separerade", intygar de bÄda. Det fungerar bra.
â Vi har vĂ€l aldrig varit mer osams Ă€n nĂ€r vi var ihop, konstaterar Alf.
Den korta romansen fick förutom en bestÄende vÀnskap ett tydligt resultat: sonen Jan Emanuel, som precis har slagit sig ned mellan sina förÀldrar i vardagsrumssoffan.
â Ni var ju aldrig gifta heller. Har ni varit förlovade nĂ„gon gĂ„ng?
â Det var inte sĂ„dana tider. Vi behöver inte gĂ„ in pĂ„ det. Men det var flower power, svarar Katarina.
Huset, som Àr en del av gÄrden kring VÄrdsÀtra kvarn, har i tre generationer varit bebott av Katarina och Jan Emanuels slÀkt. Hit kom Katarinas farfar Är 1941, dÄ huset saknade bÄde isolering och golv, och började för egen hand att renovera stÀllet. Med tiden uppfördes flera byggnader pÄ marken, den stora stallbyggnaden stÀrktes upp och byggdes ut.
Minnet av morfar Hasse
SÄ smÄningom togs gÄrden över av Katarinas pappa. MÄnga av Jan Emanuels bÀsta barndomsminnen kommer hÀrifrÄn, berÀttar han.
â Jag satt i stora delar av min uppvĂ€xt och kollade pĂ„ nĂ€r alla vuxna kutade runt pĂ„ gĂ„rden. Morfars polare var vĂ€ldigt utmĂ€rkande figurer. Det som var gemensamt för alla var att de bar pĂ„ fattigdom.
Morfar jobbade genom allt. Nykter som full, ledsen som glad.
Jan Emanuel
Morfar Hasses verksamheter var mÄnga. Inkomsterna kunde bland annat komma frÄn reparationen av gamla cyklar, bilar och försÀljning av allt frÄn hÀstar till mopeder. Fanns det inga pengar att tjÀna för dagen sÄ byggdes det pÄ gÄrden.
â Morfar jobbade genom allt. Nykter som full, ledsen som glad. Han var plĂ„gad av en enorm sorg, berĂ€ttar Jan Emanuel.
GÄrden var pappas. Han trodde nog nÀstan sjÀlv pÄ det till slut.
Katarina Johansson
Vid tolv Ärs Älder körde Katarinas enda bror Kenneth en traktor vid Än intill gÄrden. à kanten som traktorn hade fÀrdats vid hade plötsligt gett vika, traktorn sjönk och Kenneth klÀmdes till döds.
Katarina sÄg allt hÀnda sjÀlv.
â Vi skrek Ă„t honom att han skulle hoppa. Men han sa att han mĂ„ste rĂ€dda pappas traktor. Jag kommer aldrig att glömma det.
Den tragiska dödsolyckan satte spÄr i hela familjen, inte minst Hasse. Men Jan Emanuel kÀnde sig alltid trygg nÀr han besökte sin morfar och mormor. Inte minst kÀnde han sig rik.
Vi skrek Ät honom att han skulle hoppa. Men han sa att han mÄste rÀdda pappas traktor. Jag kommer aldrig att glömma det.
Katarina Johansson
â Det var ju morfars gĂ„rd. Det var coolt. Först nĂ€r jag började bli vuxen insĂ„g jag att det inte riktigt var sĂ„. Det jag alltid trott var vĂ„r plats pĂ„ jorden var egentligen inte vĂ„r.
Arrendet blev ett hyreskontrakt
GÄrden som Katarinas farfar flyttade in pÄ Är 1941, och som hennes pappa senare tog över, arrenderades av Uppsala akademiförvaltning. I kontraktet ingick bland annat att arrendatorn sjÀlv stod för allt underhÄll av gÄrden. I gengÀld erbjöds bland annat en lÀgre avgift, men ocksÄ en rÀtt att överlÄta kontraktet vidare i generationer.
Att familjegÄrden i sjÀlva verket Àgdes av nÄgon annan var sÀllan nÄgot som Katarinas pappa pratade om.
â Det var mina förĂ€ldrars livsverk. GĂ„rden var pappas. Han trodde nog nĂ€stan sjĂ€lv pĂ„ det till slut, berĂ€ttar Katarina.
Enligt henne och Jan Emanuel erbjöds pappa Hasse att köpa gÄrden vid ett flertal tillfÀllen av Uppsala akademiförvaltning. DÄ hade han inte rÄd, men blev lovad att det skulle bli av nÀr pengarna fanns.
Men sedan hÀnde nÄgot. Ett nytt kontrakt togs fram, dÀr Katarinas pappa avsade sig Äkermarken. IstÀllet för att vara arrendator skulle han nu bli hyresgÀst. Katarinas pappa skrev pÄ.
Meningarna kring vem som faktiskt drev pÄ för det nya kontraktet gÄr isÀr. Jan Emanuel vÀger sina ord försiktigt frÄn vardagsrumssoffan. Han sÀger sig inte vilja peka finger Ät nÄgon, Àr noga med att poÀngtera att han inte vill hamna i konflikt med Uppsala akademiförvaltning.
Men han har funderat mycket pÄ dagen hans morfar skrev pÄ det nya avtalet.
â Det Ă€r sĂ€llan nĂ„gon ger upp sĂ„ hĂ€r mycket för en sĂ„ tydligt sĂ€mre lott. Det hade kanske varit bra att ha med en lagkunnig tredjepart, sĂ€ger han.
Omvandlingen av arrendekontraktet blev nĂ„got Jan Emanuels morfar kom att Ă„ngra bittert till sin bortgĂ„ng. Ămnet kom ofta upp, och nĂ€r han började bli till Ă„ren fick han sitt barnbarn att lova att försöka köpa loss gĂ„rden.
Kampen att fÄ köpa gÄrden
â NĂ€r jag vĂ€l började tjĂ€na pengar var en av de första sakerna jag gjorde att kontakta Uppsala akademiförvaltning. Jag tĂ€nkte att de skulle tycka det var skönt att bli av med en huvudvĂ€rk, sĂ€ger Jan Emanuel.
"Jag har möjligheten att göra korkade grejer för mina pengar. Det hÀr Àr mina rötter, för mig vore det vÀrt det."
Jan Emanuel
Kontaktförsöket skulle bli början pÄ en 20 Är lÄng uppvaktning, fylld av telefonsamtal, brev och mejl till ansvariga pÄ Akademiförvaltningen. Inte bara av Jan Emanuel, utan Àven av pappa Alf. Flera av breven har han sparade i en mapp. FÄ av dem har fÄtt svar.
â Men de jag har skickat Ă€r diarieförda, det har jag kollat, sĂ€ger han.
Det tydligaste beskedet familjen sÀger sig ha fÄtt Àr att en försÀljning i nulÀget inte Àr aktuellt. SkÀlen bakom gÄr enligt dem bara att gissa. Jan Emanuel medger att han ibland Àr orolig att hans liv i offentligheten kan stÄ i vÀgen.
â Ibland ser folk bara mig och inte det jag sĂ€ger. Men om nĂ„gon Ă€r orolig för att den hĂ€r rika sossen ska ta mammas gĂ„rd för att bygga höghus och flyktingförlĂ€ggning sĂ„ gĂ„r inte det. Det finns ingenting att tjĂ€na pengar pĂ„.
Jan Emanuel sÀger sig vilja rusta upp gÄrden och en gÄng för alla lÄta den bli en familjegÄrd. Han kan till och med tÀnka sig att rusta upp den gamla kvarnbyggnaden frÄn 1600-talet, som hittills mest fungerat som förrÄd. En dröm vore att fÄ mekaniken och kvarnhjulet att snurra igen.
â Det skulle kosta hur mycket som helst, flikar Alf in.
â Jo, men jag har möjligheten att göra korkade grejer för mina pengar. Det hĂ€r Ă€r mina rötter, för mig skulle det vara vĂ€rt det.
Akademiförvaltningens svar
Curt Malmenstedt har jobbat pÄ Uppsala akademiförvaltning sedan mitten pÄ 1980-talet. Han sÀger sig inte kÀnna till nÄgot löfte till Katarinas pappa, och anser heller inte att de har varit vaga i sina svar till familjen.
â De har fĂ„tt ett tydligt besked. Vi Ă€r inte beredda att sĂ€lja, sĂ€ger han.
Varför inte?
â Varför skulle vi vara det? Det Ă€r inte sĂ„ att alla vĂ„ra byggnader Ă€r till salu, det Ă€r inte poĂ€ngen med vĂ„r verksamhet.
De har fÄtt ett tydligt besked. Vi Àr inte beredda att sÀlja.
Curt Malmenstedt
Jordbrukschef, Uppsala akademiförmedling
Men vad Uppsala akademiförvaltning faktiskt vill göra med VÄrdsÀtra kvarn vet de inte, enligt Curt Malmenstedt. Det finns inga planer, inte ens nÄgra diskussioner, sÄ lÀnge Katarina Johansson bor i huset. Sedan fÄr de se.
â Det finns tvĂ„ uppenbara huvudinriktningar, och det Ă€r att behĂ„lla eller sĂ€lja. Det kan vi inte ta stĂ€llning till sĂ„ lĂ€nge vi har en hyresgĂ€st dĂ€r.
Akademiförvaltningen:
Uppsala akademiförvaltning Àr en organisation som förvaltar allt frÄn fastigheter till jordbruk och skog. MÄlet Àr, enligt de sjÀlva, att bedriva kapitalförvaltning som stÀrker forskningen vid Uppsala universitet.
I deras Àgor finns bland annat byggnader som Upplandsmuséet och Oxtiernska huset.
I sluten pÄ 2022 var den samlade förmögenheten drygt 14 miljarder kronor.
Nu Àr det ju hyresgÀsten sjÀlv som önskar en försÀljning. Varför kan man inte börja fundera pÄ det?
â Det Ă€r inte sĂ„ att allt som vi Ă€ger Ă€r till salu för att en hyresgĂ€st eller arrendator vill köpa det. Om vi ska fĂ„ möjlighet att fundera över vad vi ska göra med fastigheten mĂ„ste den var fri, sĂ„ att sĂ€ga.
Skulle gÄrden vid VÄrdsÀtra kvarn i framtiden bli till försÀljning Àr Jan Emanuel vÀlkommen att delta i processen, förklarar han. Men att man har byggt och levt dÀr i över 70 Är ger inte per automatik nÄgon förtur.
De ser det som sin familjegÄrd.
â Det Ă€r vĂ€l trevligt att de gör det. Den kĂ€nslan efterstrĂ€var vi ju.
Han tillÀgger:
â Man ska kĂ€nna ett engagemang för de byggnader man hyr eller arrenderar av oss.
"HÀr bröts fattigdomen i vÄr familj"
En tid efter besöket pÄ VÄrdsÀtra kvarn ringer UNT upp Jan Emanuel. Mamma Katarina har dÄ precis varit pÄ ett uppföljande lÀkarbesök.
â Det gick tyvĂ€rr Ă„t helvete, cancern Ă€r kvar. Hon mĂ„ste genomgĂ„ ny behandling, suckar han.
Mammans sjukdom har fÄtt ett övertagande av gÄrden att kÀnnas Ànnu viktigare. Men för Jan Emanuel skulle köpet Àven betyda nÄgot större, pÄ ett mer symboliskt plan.
â Att kunna köpa det vi faktiskt byggt med vĂ„ra egna hĂ€nder blir en sĂ„dan markör. HĂ€r bröts fattigdomen i vĂ„r familj. Klassresan skulle fĂ„ ett riktigt avtryck.
Han fĂ„r Curt Malmenstedts svar upplĂ€sta för sig, att en försĂ€ljning fortfarande inte Ă€r tĂ€nkbar. Ănnu en gĂ„ng vĂ€ger han sina ord försiktigt, sĂ€ger sig inte vilja hamna i konflikt. Han konstaterar till slut att det inte förĂ€ndrar sĂ„ mycket.
â Kampen fortsĂ€tter. Det Ă€r som Alva Myrdal sa, det Ă€r ovĂ€rdigt för mĂ€nniskan att ge upp.