De dryga 25 åren som rökdykarinstruktör är förklaringen. Svenne Tidbeck, 51, är helt övertygad om det.
I så många år har han stått bredvid övningsbyggnaderna medan röken bolmat och han instruerat brandman efter brandman i konsten att springa rakt in i ett brinnande hus.
– Det var på den tiden när vi stod och skyfflade bort kolen efteråt utan masker. Det är klart jag ser kopplingen, säger han.
Vi träffas vid flera tillfällen den här hösten och vintern. I brandstationens fikarum, tillsammans med kollegorna Fredrik och Sten. Och hemma i villan i Märsta, tillsammans med hustrun Selma. Svenne återvänder till mardrömsåren. Det är inte svårt: minnena är knivskarpa, trots att det snart gått femton år.
Familjens drömhus var ett enda byggkaos. Mitt i det halvfärdiga hemmet satte sig Svenne och Selma ner och gjorde en plan. Om hon behövde fortsätta det här livet utan honom, skulle hon sälja alltihop och köpa en lägenhet i stället.
– Vi hade fyra små barn. Leona, vår yngsta, var i princip nyfödd, förklarar Svenne.
Selma och Svenne under en semester långt innan fyrabarnsliv och hus.
Huset var ett enda renoveringskaos när Svenne blev sjuk.
Familjen Tidbeck var mitt uppe i sina stora livsprojekt: fyra små barn och ett hus som skulle totalrenoveras. Då fick Svenne leukemi.
Medan Selma och barnen trängt ihop sig i det enda fungerande sovrummet på nedervåningen, låg Svenne en trappa upp. Isolerad från barnen på grund av infektionsrisken.
Dödssjuk i leukemi.
Brandmän löper högre risk att drabbas av cancer än befolkningen i allmänhet.
Själva yrket klassas som cancerframkallande av världshälsoorganisationen WHO, som förra sommaren flyttade upp brandmansyrket till sin högsta riskgrupp. Samma kategori som att kedjeröka eller utsättas för höga doser strålning.
Det är inget ovanligt, berättar Svenne, att begrava kollegor som gått bort i cancer.
– Den senaste var inte så länge sedan, han fick bara ett år som pensionär innan cancern tog honom.
Flera studier, både internationella och nordiska, har kopplat exponering av brandrök via munnen, huden eller luftvägarna till en rad cancertyper. Bland annat prostata-, blod-, testikel- och magcancer.
Sommaren 2022 kom rapporten som fick WHO att höja sin klassning av brandmansyrket till "cancerframkallande".
Inom Uppsala brandförsvar finns fem heltids- och tolv deltidsstationer.
Tre som gör kopplingen mellan sina yrkesval och cancerdiagnoser jobbar i Uppsalas brandförsvar.
Det här är deras berättelser.
Han blev uppringd av Karolinska sjukhusets hemotologavdelning på en lördag.
– När gör vården så? De frågade oroligt hur jag mådde och sade åt mig att komma in på måndag morgon. Och när jag kom dit sade läkaren direkt att jag hade AML, alltså blodcancer, berättar Svenne.
Hemma sitter en tavla med bilder från den svåra sjukhustiden, och sms som Svenne fick från kollegor och familj.
Året var 2010. Sex omgångar med cellgifter ledde ingenvart. I stället kom ett återfall, och cellgiftsbehandlingen behövde göras om igen. Det stod snart klart att han inte skulle klara sig utan en stamcellstransplantation.
– Då tänkte jag att nu är det kört, nu skulle min livskamrat gå bort, säger Selma Tidbeck.
De sitter i varsin fåtölj i husets hjärta: det luftiga vardagsrummet med högt i tak, belamrat med mikrofoner, förstärkare och instrument som skvallrar om barnens stora musikintresse.
"Då tänkte jag att nu är det kört, nu skulle min livskamrat gå bort." Selma Tidbeck minns Svennes återfall, när all cellgiftsbehandling behövde göras om.
Vardagsrummet skvallrar om de fyra barnens stora musikintresse.
Vid det här laget går yngsta dottern i högstadiet. Medan Svenne låg på sjukhus lärde hon sig både gå och prata.
– Jag var helt förkrossad emellanåt, säger han.
Mot alla odds hittade läkarna till slut en donator: en man i Norge. Efter att ha ätit tabletter för att "döda" sin egen benmärg, kunde han få den nya via dropp.
Äldsta sonen Alexander fick ta stort ansvar när pappa blev sjuk, med tre småsyskon och mycket oro.
Selma och alla barnen bodde i det enda fungerande sovrummet på husets nedervåning. Svenne behövde isoleras på grund av infektionsrisken.
Svenne jobbar fortfarande. Men kroppen är sliten efter alla behandlingar, med bland annat hjärtsvikt som följd.
På övervåningen i villan hänger numera en tavla på väggen. Svenne har ramat in fotografier från tiden när han var som sjukast. Då kom kollegorna i arbetslaget och byggde färdigt huset. Bredvid fotografierna sitter också utskrivna sms.
"Hejsan vännen", "Vi alla tänker på dig", "Vi från brandförsvarets sida gör ett upprop att ansluta så många som möjligt till Tobiasregistret".
Det spelar ingen roll att det gått mer än ett decennium. Han gråter varje gång han stannar till framför tavlan.
– Jag har otroligt starka minnen från den tiden. Det är ju rätt talande för hur tajta vi kollegor är, säger Svenne.
När Svenne genomgick sina behandlingar kom kollegorna hem till honom och tog tag i renoveringsprojektet.
Han kommer aldrig att bli friskförklarad. Men 14 år efter diagnosen jobbar han fortfarande som arbetsledare med ansvar för ett team av brandmän. Svenne räknar med att gå i pension om sju år när han fyller 58 – en förmån brandmän haft fram till ganska nyligen.
– Det är heligt för mig. Jag vet att jag har förkortat mitt liv, men jag hoppas slippa jobba tills jag dör.
På en lekplats i det nybyggda villaområdet Lindbacken i Uppsala gungar Fredrik Mauritzon, 34, försiktigt sonen Otto.
Han är anledningen till att Fredrik valde bort cellgifter efter att ha upptäckt en knöl i ena testikeln år 2020. Den var stor som en sockerbit och elakartad, men hade inte spridit sig. En cellgiftsbehandling hade kunnat påverka Fredriks möjligheter att få barn.
– Det är klart jag blev orolig att det inte skulle gå, säger Fredrik.
Lilla Otto, 1,5 år.
Knölen Fredrik hittade var stor som en sockerbit. Bara några dagar senare var den bortopererad.
"Det är klart jag blev orolig att det inte skulle gå", säger Fredrik om att få barn efter cancern.
Så han valde att operera bort ena testikeln och gå på täta kontroller i stället. Om ingen cancer kommer tillbaka kan han friskförklaras 2025. Och nu finns lilla Otto.
– Det är stort. Det finaste är att se honom utvecklas, nu har han ju hunnit bli en liten minimänniska, säger Fredrik och skrattar åt Otto som i snabb kryptakt gett sig iväg åt ett annat håll.
Det är bara ett fåtal brandmän i Sverige som fått sin cancerdiagnos klassad som arbetssjukdom. Fredrik gjorde en anmälan, men fick avslag. Han hade inte varit borta så mycket från jobbet som en arbetssjukdom enligt Försäkringskassan borde kräva.
– Jag kommer väl aldrig få veta säkert om det var på grund av jobbet, säger Fredrik. Men varje gång man drar i sig rök är det klart man tänker att det inte är bra. Och jag tänker att jag kom lindrigt undan den här gången. Kan det bli värre nästa gång?
För Fredrik, som jobbat som brandman sedan 2010, är säkerhetsrutiner och skydd mot cancerogena ämnen en självklarhet. När initiativet Friska brandmän började spridas från Skellefteå till övriga Sverige och så småningom världen sattes en ny standard i branschen, med stenhårda rutiner:
När en brand är släckt finns särskilda lådor under brandbilarna. Redan på olycksplatsen klär brandmännen av sig sina larmställ och lägger dem i lådorna. Sedan sitter de i bara underställen under hemresan. De slangar som använts för att släcka lämnas kvar på platsen, och hämtas sedan upp och körs till en särskild slangtvätt.
Fredrik har jobbat som brandman sedan 2010.
Sönderbränd utrustning på Fyrislunds brandstation.
Tillbaka på stationen rengörs all utrustning. Kläderna stoppas i en egen tvättmaskin som öppnas åt två håll. Ena sidan är kontaminerad, medan de rena kläderna kan plockas ut från omklädningsrummet. Går ett nytt larm under tvätten finns reservställ.
Men Friska brandmän-modellen började implementeras på brandstationer i landet först i början av 2000-talet.
Många har jobbat längre än så.
Hade vi stämt träff på brandstationen för en sådär tjugo år sedan, hade röklukten hängt tung över matsalen och fikarummet. På den tiden skulle hjälmen helst vara svart, berättar Sten Eriksson, 63.
Han har jobbat i brandkåren i mer än två decennier och minns smutsen som skulle sitta ingrodd i kläderna som ett tecken på att man var en "riktig brandman". På den tiden putsade man upp någon annans hjälm när man ville jäklas.
Nu ligger han på en brits på Akademiska.
Stens hjärta kontrolleras på Akademiska.
Stens hjärta kontrolleras på Akademiska.
Stens hjärta kontrolleras på Akademiska.
Det är mörkt i rummet, bara ultraljudsmaskinen lyser. Sten tittar upp i taket. Det är de starka medicinerna som kastar honom ur balans med jämna mellanrum. För några veckor sedan tuppade han av på jobbet och nu vill läkaren kontrollera hans hjärta. Men själva roten till problemen sitter någon annanstans.
För två år sedan visade en kontroll att han har aggressiv cancer på prostatan. Den hade dessutom hunnit sprida sig till närliggande organ.
– När de sade det såg jag en kista framför mig, säger Sten.
Eftersom cancern spridit sig är en operation, i Stens fall, utesluten. I stället har han strålats 29 gånger. Och nu sätter läkarna hoppet till en hormonell behandling, som sänker testosteron-nivåerna i Stens kropp, vilket ska hålla cancern i schack.
Varje kvartal görs en ny kontroll av cancern i Stens kropp.
– Inför varenda test är ju den veckan...det är lite tryckt stämning. Jag är livrädd att det ska sätta igång igen.
Nästa gång vi hörs sitter Sten i bilen. Det är en slaskig, grå januaridag, men det är inte därför han är nedstämd. Hormonbehandlingen börjar tära på honom. Inget känns roligt, han har inget driv.
– Jag var inte beredd på det här. Jag tänkte att det skulle bli skönt att slippa cellgifter och att det bara var att ta en tablett. Men de biverkningar som kommer nu…det är det psykiska som är värst.
"Jag var inte beredd på det här", säger Sten om alla biverkningar av behandlingen.
Varje kvartal görs en ny kontroll av PSA-värdet, alltså "nivån" av prostatacancer i Stens kropp.
"Jag vill ju hinna se mina barnbarn växa upp så länge som möjligt", säger Sten.
Sist Stens prostatavärden mättes såg det mycket bättre ut. Vad som händer om han slutar med hormonbehandlingen vet han inte. Och om sjukdomen kommer få ny kraft och sprida sig ytterligare vet han inte heller.
Cancern ligger alltid i bakhuvudet.
Hur är det att gå runt med den ovissheten?
– Jättejobbigt.
– Man kanske kan tycka att jag borde ha slutat på dagen, säger Fredrik.
Han sitter mitt emellan Sten och Svenne runt fikabordet på Fyrislunds brandstation. De listar allt som ingår i jobbet: låg lön, nattjobb, julaftnar borta från familjen. Som först ut till olycksplatser får de ofta se hemska och traumatiska händelser. Lägg på det till risken att drabbas av cancer.
De tre kollegorna runt fikabordet på Fyrislunds brandstation.
Men alla tre väljer att jobba kvar. Varför?
Fredrik funderar lite till.
– Jag känner fortfarande att jag är på rätt plats. Jag vet inte vad jag annars skulle göra, som skulle ge mig lika mycket.
Varför fortsätter de jobba som brandmän, även efter cancern?
"Jag vet inte vad jag annars skulle göra, som skulle ge mig lika mycket", säger Fredrik.
Nej, det som håller dem kvar är just det där som får Svenne att ge Sten en stor kram när de skiljs åt och som hörs på det varma sättet de skämtar med varandra i fikarummet. De kallar kollegorna för sin andra familj.
– Jag tror att det kommer av lagandan. Om vi ska jobba bra ihop måste vi vara solidariska. Och då blir vi väldigt tajta, säger Svenne.
– Och allmänheten förväntar sig att det ska bli bra när vi kommer. Det är ett stort ansvar man försöker leva upp till, att vi kan hjälpa den som kanske har sin värsta dag i livet, säger Fredrik.
Men hur känner ni kring att jobbet kan ha gett er cancer?
– Det är jävligt tråkigt. Men jag hade ändå valt det här yrket igen, säger Sten.
Brandmännen kallar kollegorna för en andra familj.
Det är viktigt att nya, unga brandmän är medvetna om riskerna och förstår varför det aldrig går att slarva, konstaterar han. Själv tänker han att han statuerar ett exempel.
– Då framstår inte yrket som så jävla häftigt längre.
"Då framstår inte yrket som så jävla häftigt längre."
Brandmän och cancer
IARC (International Agency for Research on Cancer) är ett samarbete mellan WHO och FN, där forskning för att bekämpa cancer samlas. Sommaren 2022 släppte de rapporten om cancerrisk hos brandmän. Här slår IARC fast att den exponering av brandrök som ingår i yrket är cancerframkallande för människor. Detta placerar yrket i IARC:s högsta riskkategori, grupp 1.
Det finns flera andra studier som undersökt vilka typer av cancer som är särskilt kopplade till brandrök, som prostatacancer, blod- och lymfcancer, testikelcancer och hudcancer.
Som KI-forskaren Carolina Bigert – som tillsammans med tre andra forskare gjorde en mindre, svensk studie 2019 – konstaterar kan riskernas omfattning skilja sig mellan länder, inte minst beroende på hur de jobbar med skydd mot brandröken.
Några länkar:
