I Samariterhemmets gamla sjukhus står den pampiga trapphallen med marmortrappa och smidda räcken kvar. De får inte röras. Men runt omkring är det en byggarbetsplats.
Det är hål i väggarna, sladdar hänger från taket och golvet är uppbrutet på sina håll. På vissa väggar står planerade åtgärder antecknade med blyerts.
Det är som att byggjobbarna bara lagt ifrån sig verktygen och gått hem. Och det är faktiskt precis vad som hänt, här på Dragarbrunnsgatan 74 i centrala Uppsala.
För åtta år sedan dundrade Uppsala kommuns anlitade byggjobbare in och rev ut i princip hela innanmätet på den gulgrå nyrenässansbyggnaden från slutet av 1800-talet.
Mattias Nordström, direktor på Samariterhemmet diakoni.
– Det här har varit en plats för vård av människor under lång, lång tid, säger Mattias Nordström, direktor för Diakonistiftelsen, som äger byggnaden.
Men än i dag står Diakonistiftelsen med en byggnad som det varken går att bedriva verksamhet i eller hyra ut.
Hur kunde det bli så här? För att förstå det måste vi backa bandet ett årtionde.
Hösten 2015. Det är kris. Inte sedan andra världskriget har flyktingsituationen i Europa, Sverige och Uppsala varit så allvarlig.
"Just nu upplever vi en flyktingtillströmning som saknar motsvarighet i modern tid. Det här är frågan om en extraordinär händelse", säger kommunalrådet Erik Pelling (S) i en intervju i UNT den hösten.
Han, liksom flera andra politiker, betonar i debatter att det är viktigt att Uppsala tar ett stort ansvar i flyktingkrisen. En av de stora frågorna vid den här tiden är var alla flyktingar ska bo.
Redan tidigt pekar kommunen ut Samariterhemmet som ett alternativ. De gamla sjukhusrummen kan byggas om till ett 70-tal lägenhetsrum, men det blir ingen hög standard. Duschrum, toaletter och kök får delas – möjligen kan man göra om allt till studentboende när flyktingkrisen är över.
Kommunen tecknar ett femårigt hyreskontrakt med Diakonistiftelsen och i slutet av 2016 går byggjobbarna in i huset. Det rivs innerväggar och våtrum, dörrar och linoleummattor åker ut.
– Men det blev inte som det skulle. Affären var väldigt kontroversiell och rörde stora belopp. Och det var en sån otrolig tidspress, säger en källa med insyn till UNT.
Det skulle gå så fort allting
Anonym källa
Redan på förhand hade tjänstepersoner varnat internt för att ge sig in i projektet. Att göra om sjukhusrum till godkända bostäder ställer höga krav på bland annat ventilation och brandsäkerhet. Utöver det ansåg vissa att kontraktet var så dåligt att de helt enkelt vägrade arbeta med projektet. Exempelvis fanns ingen uppsägningsklausul.
– Att i det läget riva och sedan tänka att man ska återställa en sådan här gammal byggnad är hål i huvudet. Vi sa klart och tydligt att det inte skulle gå, säger en andra källa inifrån kommunen.
Carl Ljunggren, fastighetsdirektör på Uppsala kommun.
Carl Ljunggren är fastighetsdirektör, alltså högsta chef för Uppsala kommuns fastighetsförvaltning.
Varför lyssnade ni inte när anställda varnade?
– Det vet jag faktiskt inte, jag arbetade inte på fastighetsstaben vid den här tidpunkten. Vi gjorde en utvärdering när allt var klart och jag uppfattade inte att det var flera personer som hade problematiserat inhyrningen, säger han.
När UNT i efterhand granskar turerna kring projektet blir brådskan tydlig.
Rivningen i gamla sjukhuset avbryts bara månader efter att den dragit igång. För samtidigt som kommunen arbetar stenhårt för att Uppsala ska kunna ta sitt stora ansvar i flyktingkrisen ändras Sveriges flyktingpolitik radikalt. Behovet av akuta flyktingbostäder minskar drastiskt.
Sammanlagt betalar kommunen 4 miljoner kronor för att påbörja omvandlingen, visar UNT:s granskning. Det visar sig också att hela rivningen skedde innan ombyggnationen från sjukhus till bostäder fått bygglov. Det beviljades först ett år efter rivningsstart.
Och kontraktet med Diakonistiftelsen? Det löper på fram till 2021. Så Uppsalaborna får fortsätta betala hyra och kostnader för el, värme och vatten i sammanlagt fem år. Slutnotan blir nästan 30 miljoner kronor – för ett hus som aldrig används.
Här skulle historien om flyktingboendet på Samariterhemmet kunna ta slut. Men det gör den inte.
Det är höst 2021 och avtalet har till sist löpt ut. Men diskussionerna mellan Diakonistiftelsen och Uppsala kommun har bara börjat.
I hyresavtalet lovade kommunen att lämna Samariterhemmet i ett "av hyresvärden godtagbart skick". Helst vill Diakonistiftelsen att kommunen ska färdigställa det de påbörjade, alltså göra om sjukhusrummen till lägenhetsrum.
I andra hand vill stiftelsen att kommunen ska återställa det de rev.
I nio år har Samariterhemmet sett ut så här, sedan Uppsala kommun övergav lokalerna.
I nio år har Samariterhemmet sett ut så här, sedan Uppsala kommun övergav lokalerna.
I nio år har Samariterhemmet sett ut så här, sedan Uppsala kommun övergav lokalerna.
I nio år har Samariterhemmet sett ut så här, sedan Uppsala kommun övergav lokalerna.
När Gustaf Almkvist, Diakonistiftelsens styrelseordförande, blickar tillbaka på den här hösten betonar han att det är en viktig byggnad för stiftelsen.
– Kommunen rev ut allt som kunde användas till det tidigare syftet med byggnaden, men man färdigställde ingen renovering till något nytt syfte. I det skick som byggnaden är i nu är den inte brukbar för något ändamål alls, säger han i dag.
Kommunalrådet Erik Pelling beskriver under hösten 2021 stiftelsens krav som "fullständigt orimliga". Han håller med om att lokalerna ska återställas, men tycker att Diakonistiftelsen borde "bjuda till lite". Kommunen skulle ju bygga bostäder åt flyktingar, ett behjärtansvärt uppdrag som dessutom ligger i linje med Samariterhemmets värdegrund.
Erik Pelling ansåg 2021 att Diakonistiftelsen borde "bjuda till".
– Men det ingår inte i vårt uppdrag att understödja kommunen, säger Gustaf Almkvist.
Vad ett "godtagbart skick" betyder verkar inte gå att komma överens om – parterna står så långt ifrån varandra att de gör sig redo för att göra upp i domstol.
"Vi är övertygade om att vi skulle vinna en rättslig tvist om det går så långt", säger Erik Pelling, som nu är kommunstyrelsens ordförande, till UNT i november 2021.
Och det går faktiskt så långt. I mars 2022 lämnar Diakonistiftelsen in en stämningsansökan.
För att hantera stämningen anlitar kommunen en advokatfirma. Enligt fakturorna, som UNT har gått igenom, lägger firman över 750 arbetstimmar, alltså motsvarande 18 arbetsveckor, på det här ärendet. Kostnaden blir 3,3 miljoner kronor. Men inte heller advokaterna verkar kunna hitta en snabb lösning på tvisten.
Det dröjer ända till sommaren 2023 – åtta år efter den här historiens början – innan något händer.
Kommunen, som var så säkra på att vinna en rättslig tvist, går då med på en förlikning. Hela kommunstyrelsen ska i regel godkänna ett sådant avtal, men kommunalråden har hunnit gå på semester. Erik Pelling bedömer att summan är förankrad hos de andra och godkänner förlikningen på egen hand.
Därefter passerar avtalet obemärkt förbi. Det dyker inte upp på någon dagordning och blir inte föremål för politisk debatt.
I avtalet står: ”Parterna förbinder sig, utan begränsningar i tiden, att inte avslöja förekomsten av eller innehållet i detta avtal”.
Men UNT kan avslöja att kommunen betalar 18 miljoner kronor till Samariterhemmet för att förlikas. I en handvändning är därmed tvisten, som pågått i så många år, avgjord.
Transaktionslistor som UNT har tagit del av visar att summan som kommunen försöker dölja är 18 miljoner kronor.
Vad var det som hände bakom stängda dörrar?
– Jag kan inte avslöja det utan att bryta mot min sekretessplikt, i och med att ärendet är så känsligt, säger Amelia Kryzmowski, advokat på den firma som kommunen anlitade.
Så här såg Samariterhemmet ut när enbart den gamla sjukhusdelen fanns.
En pojke får vård av en sjuksköterska år 1942.
Samariterhemmet inför jubileumsåret 1962.
Första spadtaget tas i närvaro av bland andra ärkebiskopen.
Enligt kommunen är det Diakonistiftelsen som begär att förlikningsbeloppet ska hemlighållas. Det är inte ovanligt att sekretessbelägga så kallade affärshemligheter. Stiftelseordförande Gustaf Almkvist vill därför inte kommentera förlikningen nu heller.
– Vi hittade en nivå som var acceptabel för oss och som var acceptabel för kommunen. Det är vad jag kan säga.
Inte heller Uppsala kommuns fastighetsdirektör, Carl Ljunggren, vill säga vad som var nyckeln till att låsa upp tvisten.
– Det var långa diskussioner som gjorde att vi kom överens.
"Vi hade alla varit glada om vi sluppit tvisten", säger Carl Ljunggren, Uppsala kommuns fastighetsdirektör.
Det stod ju svart på vitt i avtalet att ni skulle lämna huset i "godtagbart skick". Varför behövde ni diskutera det i flera år?
– Vi hade alla varit glada om vi sluppit tvisten. Det tog tid och kostade pengar. Men det tog flera år att komma fram till vad som var det "godtagbara skicket", säger Carl Ljunggren.
Han var inte fastighetsdirektör när avtalet skrevs på, men han säger att kommunen lärt sig en läxa.
– Det största felet kommunen gjorde var att drabbas av stressen. Man borde ha tagit ett djupt andetag och utrett hela affären bättre, men det är otroligt lätt att säga i efterhand.
Erik Pelling lyfte under flyktingkrisen fram boendelösningen på Samariterhemmet som ett exempel på kommunens handlingskraft.
– Det var ett politiskt vägval. Skulle vi ta bostäder från den vanliga bostadskön, det vill säga att människor som har köat i 20-30 år skulle hamna längre bak i kön? Eller skulle vi försöka hitta andra, mer temporära lösningar? säger han nu till UNT.
När det sedan inte kom så många flyktingar som man trott satt ni ändå fast i ett femårigt kontrakt. Hade ni för bråttom?
– Med det vi visste då och i den krissituation vi faktiskt befann oss i, så hade vi inte för bråttom. Utan uppdraget från staten var ju ”lös det här och agera skyndsamt”. Det olyckliga här var ju att vi inte använde lokalen.
Att det inte blev en bra affär, rent ekonomiskt, medger Erik Pelling.
– Det blev fel, men det var ju rätt tänkt.
Är det Uppsala kommuns sämsta hyresaffär någonsin?
– Sett i backspegeln känner jag inte till någon annan hyresaffär som har slutat så här, så det är ju mycket möjligt. Men utifrån vad vi visste då var det ett lätt beslut att fatta i kommunstyrelsen.
När förlikningsavtalet är påskrivet och överföringen på 18 miljoner är gjord går kommunens tjänstepersoner ut och firar med advokaterna. Det berättar en källa med insyn för UNT.
Men vad är det egentligen de firar? Advokaterna kanske firar att de nu kan avsluta ett jobb som Uppsalaborna betalat dem över 3 miljoner kronor för.
Vad kommunen firar är mer oklart.
Sammanlagt 50 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar har gått till advokater, förlikning, hyra och renovering av ett hus som aldrig användes.
Det här är tredje delen i UNT:s granskning "Kommunens drömkåkar", om hur kommunen hanterar historiska Uppsalabyggnader – och om pengarna som gått till ingenting. Läs om Skarholmen och Hospitalet här.
Så gjorde vi jobbet
Bakom uppgifterna i artikeln ligger omfattande intervjuer med flera olika källor, som har insyn i kommunens verksamhet och på olika sätt varit inblandade i de aktuella ärendena.
Utöver intervjuerna har vi också genomfört en noggrann granskning av en stor mängd dokumentation. Detta inkluderar beslut som har fattats av kommunen, fakturor, avtal och andra relevanta handlingar. Med hjälp av dokumenten har vi kunnat kartlägga händelseförloppet och de kostnader som har uppstått i samband med affärerna.
