Willy Pfändtner under ett midsommarfirande norr om Sydney.
Han var i 20-årsåldern i slutet av 60-talet. En sökande hippie, på jakt efter nya kickar.
– Hasch, det var väl mest hasch. Jag har provat lsd, amfetamin, peyote, som är en kaktus och opium också men bara några enstaka gånger. Jag ville inte komma in i ett beroende, ville alltid komma tillbaka till mig själv, säger Willy Pfändtner, numera religionsfilosof och lektor vid Stockholms universitet.
Första tiden Willy Pfändtner bodde i Uppsala var det i baracker på Villavägen med 10 rum i varje korridor. Han sitter i mitten och spelar banjo, till höger hans vän Jörgen Sundvall.
1968 såg han musikalen "Hair". Han läste Jack Kerouacs romaner "På väg" och "Dharmadårarna". Där inspirerades han av vagabondlivet, de berusande och påtända flerdygnslånga San Francisco-festerna och av österlandsromantiken. På läslistan stod även den indisk-bengaliske poeten och Nobelpristagaren Tagore och "Upanishaderna", de äldsta indiska filosofiska sanskrittexterna.
Willy Pfändtner när han studerade matematik, psykologi och filosofi i Uppsala.
– Jag var attraherad av hippielivet och hinduismen. Det var något med verklighetsuppfattningen som var väldigt annorlunda jämfört med Sverige där den är mer vetenskapligt grundad. Då blir allt materia och en exploatering av naturen för att skapa välfärd. Det känns som om någonting går förlorat. Det magiska, mystiska och fantastiska försvinner, säger han.
Jag måste åka till Indien!
Willy Pfändtner
Han längtade efter en annan typ av upplevelse av livet.
– När jag såg musikalen "Hair" om en revolt mot Vietnamkriget, hörde jag Krishnamantrat spelas och tänkte: "Jag måste åka till Indien!", säger han.
Efter konflikterna med den nya gurun för Hare Krishna i norra Europa, gick Willy Pfändtner tillbaka till universitetet. Där studerade han indologi och religionsfilosofi.
Willy, hans kompis Jörgen Sundvall och två amerikaner som lämnat USA för Uppsalastudier för att de inte ville kriga i Vietnam, gjorde resan tillsammans. En av amerikanerna ägde en folkabuss. Hela tiden spelade de en kassett med The Fugs, ett amerikanskt undergroundband som gav ut en rad anarkistiska skivor fulla med satir, drogreferenser och Krishnamantran.
Färden gick genom Europa, dåvarande Jugoslavien via Bulgarien, Turkiet och Iran där folkabussen såldes. De tog sig vidare med allmänna bussar och tåg in i Afghanistan och vidare till Katmandu.
– I Katmandu stannade vi länge, det var ett hippieparadis på den tiden. Det betyder att det var bra hasch, det fanns många att umgås med och restauranger med amerikansk mat, man kunde äta pannkakor där, säger han och skrattar gott åt minnet.
Altaret i Willy Pfändtners vardagsrum.
Willy Pfändtners bokhylla. Bhagavadgita, en hinduistisk religiös lärodikt, syns bland bokryggarna.
Willy och hans kompis Jörgen växte båda upp i Västerås, hade hängt ihop sedan 14-årsåldern och fortsatte sedan tillsammans till Uppsala och universitetet. Där läste Pfändtner matematik, filosofi och psykologi.
I dag är han 77 år, undervisar fortfarande vid Stockholms universitet och bor i Tunabackar.
I lägenheten känns rökelsedoften för evigt inpräntad i alla textila väggbonader och i de handknutna röda mattorna som ligger tätt, tätt över golven. I ena hörnet av vardagsrummet står en bokhylla inredd som ett altare. Det är där Willy Pfändtner gör sin morgonceremoni: recitationer och böner i Krishnas namn, en rutin han har haft i över 50 år. Balkongen är en blomälskares dröm. Där hänger plantlådor överallt, med ett överflöd av petunior, murklocka och tagetes.
Tillbaka till 1969.
De båda unga männen lämnade Indien för Australien och Perth där de nästan genast blev haffade av polisen.
– De tog min pipa, skrapade ur den och analyserade askan som kom från hasch. Vi blev dömda till tre månader i Fremantlefängelset.
Bilden är från hippiekollektivet i Sydney i Australien. Willy syns överst till höger i rödbrun skjorta och svart slokhatt. Jörgen sitter på huk nedanför i väst och solglasögon.
Under ett midsommarfirande i en ort norr om Sydney. Willy sitter till höger.
Senare i en park i påsktid hörde Willy Pfändtner Krishnamantrat reciterat till en bengalisk lertrumma. Det var på självaste långfredagen.
– Hippielivet, "peace, love and understanding", var behagligt men gav mig ingen djupare mening i tillvaron. Jag ville sluta med droger och blev väldigt glad när jag kom i kontakt med Hare Krishnarörelsen som gav mig en möjlighet att göra något rent konkret. Det var en stark upplevelse att komma in i deras tempel, säger han.
Willy spelar på en trumma gjord av lera och reciterar Hare Krishna-mantrat.
Willy Pfändtner skaffade sig ett radband, började meditera, slutade att gå till puben och märkte att han började må bättre.
– Det fanns ett uttryck bland hippies som gick med i Krishnarörelsen: "Stay high forever". I stället för att ta droger fick man smak av Krishna. När jag mediterade och sjöng på mötena upplevde jag en inre tillfredsställelse och glädje, säger han och fortsätter:
– Många tror att ett asketiskt liv är en plåga men det är tvärtom. Man kommer till ett annat stadium i upplevelsen. Om man avstår från att tillfredsställa sina direkta behov blir livet till slut klarare och renare och upplevelserna starkare. Glädjen kommer inifrån och man behöver inte ta droger för att njuta, säger han.
Willy Pfändtner gick in i rörelsen, blev munk och som novis gick han i lära hos en mästare i nio månader i templet i Sydney. Han levde i celibat och steg upp klockan fyra varje morgon för ceremonin som han än i dag utövar, med meditation och böner.
Willy Pfändtner som ganska nybliven Krishnahängiven. Han är ute och förkunnar och säljer böcker i Domaineparken i Sydney. Dit gick rörelsen varje söndag.
Willy Pfändtner gifte sig med sin Carol Moffet. De gifte sig i oktober 1970 men fortsatte att leva i celibat, sex inom äktenskapet ska inom Hare Krishna enbart användas för att alstra barn.
Willy Pfändtner tog Hare Krishna till Sverige och Skandinavien och media skrev om rörelsen.
I templet träffade han också sin hustru Carol Moffet. De gifte sig i juli 1971 men fortsatte att leva i sexuell återhållsamhet, sex inom äktenskapet ska inom rörelsen enbart användas för att alstra barn.
– Idén är att man ska omvandla sexualdriften till gudshängivenhet, en slags sublimering, en förvandling av tillvaron. Traditionellt sett är det bara en bråkdel av religiösa män som har fallenhet för att bli munkar. Det märks inte minst bland katolska präster, där det har blivit en hel del skandaler. Det har funnits även inom Krishnarörelsen, säger Willy Pfändtner.
1973 lämnade Pfändtner Australien och reste till Sverige med sin fru. De mellanlandade i Indien för att köpa saris, gudabilder, radband och annat som behövdes för att starta ett tempel.
Vi blev uteslutna från Hare Krishna-rörelsen 1984
Willy Pfändtner
På Centralstationen i Stockholm mötte hans föräldrar dem och tog paret hem till villan i Västerås. De inrättade ett tempel i gästrummet som en bas för rörelsen och började missionera. Så småningom kunde de flytta till en villa i Spånga där rörelsen tog fart. Då var även Jörgen Sundvall och hans fru involverade.
Så småningom köpte de Korsnäs gård i södra Stockholm. Men allt förändrades när en ny guru tog över rörelsen i Nordeuropa.
– Han ville ha mer kontroll. Vi hade upparbetat en dialog med Svenska kyrkan och flera universitet och ansågs därför inte renläriga. Det blev konflikt och vi blev uteslutna från Hare Krishna-rörelsen 1984. Vi bildade en utbrytargrupp med en mer intellektuell inriktning och byggde upp ett tempel på Indienutställningen på Etnografiska museet i Stockholm under åren 1986–1988. Så småningom skingrades gruppen, säger han.
Det är november men Willy Pfändtner har fullt med blommor som tagetes, murklocka och petunia på sin balkong. Dem offrar han en och en till Krishnas ära vid sitt altare i vardagsrummet.
Willy Pfändtner går ut på sin balkong med en sax i handen. Han klipper en tagetes och en murklocka.
Med blomstren i nypan går han in till sitt altare, tänder rökelse och offrar blommorna till Krishna.
