Jag minns inte att min mamma någonsin hållit om mig
Fardos Jhamsher
Fardos Jhamshers pappa är kurd från Irak, mamman ryss, mormor var en känd operasångerska som arbetade vid Bolsjojteatern i Moskva.
– Som 18-åring flydde min pappa till Ryssland av politiska skäl då Saddam styrde landet. Antingen för att de inte ville tvingas in i militären och kriga eller för att undvika avrättning. Min pappa flydde till Moskva där han kunde studera vidare, säger Fardos Jhamsher.
Blir man ärrad i själen går det inte att återhämta sig
Fardos Jhamsher
Vi har stämt träff i Carolinaparken, hon har lämnat sonen och maken vid Pelles Svanslös lekpark. Vi sätter oss en bit bort.
För några år sedan läste Fardos Jhamsher in gymnasiet på Komvux i Tierp där hon bor med make och tre barn. Hon hade siktet inställt på juristprogrammet vid universitetet. När hon senare började pendla till Uppsala för studierna, skrev hon på tåget varje dag. Det tog två månader sedan var utkastet till första boken klar. Samtidigt har hon alltid skrivit dagbok och även låttexter.
– Drömmen var att bli skolad till ballerina och sångerska och följa i min mormors spår. Nu har jag fått scenskräck men trots det drömmer jag ändå om att en dag bli sångerska men också om att fortsätta att skriva.
Boken, som kommer ut på Sivart förlag den 5 september, har fått titeln "De brutna vingarna". Det tog lång tid för henne att våga berätta.
Hennes pappa träffade Fardos mamma när han kom till Moskva. Båda hade fullt upp med sina välbärgade liv och karriärer, att få barn fanns inte med i planen. Fardos har för det mesta känt sig i vägen.
Jag kan gå vidare, men inte förlåta
Fados Jhamsher
När hon var i tre-fyraårsåldern var pappan klar med studierna och behövde lämna landet. Han blev erbjuden att träna Libyens herrlandslag i fotboll och att samtidigt starta ett universitet med idrottsprofil för kvinnor.
– Det var något väldigt nytt och kontroversiellt på den tiden. Det var fråga om mycket mer pengar såklart, så han bosatte sig där och kom hem till oss max två gånger per år. Mamma ville inte flytta med till Libyen. Samtidigt tyckte hon att det var svårt att vara ensamstående med mig, hon blev deprimerad. Hon var språkvetare och hade stora drömmar om att resa, skriva poesi och göra stor karriär.
Mamman ville att dottern skulle bli det absolut bästa som hon kunde bli och såg till att följa henne till en av Rysslands mest berömda musikskolor. Den hade klassisk musikinriktning, och många ryska operasångerskor började sin karriär just där.
– Mamma var väldigt mån om hur jag skulle bete mig, hur jag skulle sitta, äta och uppföra mig. För varje år blev hon mindre mamma och mer den där pedagogen som hela tiden sade hur jag skulle bli en bra medborgare och individ. Tillhörde man övre medelklassen som vi gjorde, skulle man också leva upp till det. Mamma påminde mig ofta om att alla uppoffringar hon gjorde var för min skull. Hon påpekade hela tiden att jag inte uppskattade det tillräckligt mycket.
I nästa mening säger Fardos Jhamsher att mamman inte varit hemsk rakt igenom.
– I dag förstår jag att hon inte trivdes med sitt liv, det blev inte som hon tänkt. Hon sa till mig att hon inte var skapt att vara en mamma.
Mamman föll ned i missbruk och sjukdom.
– Jag minns inte att hon någonsin hållit om mig eller gett mig en kärleksförklaring. Min mamma tyckte aldrig att jag var bra nog. Hon var den som lagade mat, städade och sprang med mig till olika aktiviteter. Hon förändrades drastiskt de sista två åren i Ryssland, från det att jag var åtta.
Hon hittade sin mamma, liggande mitt på vardagsrumsgolvet i underkläder. Hon trodde att hon var död, men mamman överlevde. I boken beskriver Fardos Jhamsher hur mamman skar sig själv med ett rakblad och hur Fardos hittade henne med armar fulla av blod.
Strax därpå bestämde föräldrarna att Fardos skulle skickas till Sverige där hon fick bo hos en farbror och hans familj i Hjulsta utanför Stockholm.
– Mamma flög med mig hit och stannade en vecka. Sedan åkte hon hem och lämnade mig i Stockholm som om jag bara vore en tröja hon kastade av sig. Jag såg henne aldrig mer. Hon dog i cancer 2018.
Mamma tyckte aldrig jag var bra nog
Fardos Jhamsher
Under sina första tre år fick Fardos besked om utvisning flera gånger, till slut återstod två alternativ: att hennes farbror skulle adoptera henne eller att pappan flyttade till Sverige. Det blev det senare.
– Då förändrades min relation till min pappa helt och hållet. Han gav mig skulden för att sätta käppar i hjulet för hans framgång.
Om någon ung med svår uppväxt läser min bok kanske den kan skapa en framtid mot alla odds
Fardos Jhamsher
Under tiden vi pratar kommer hela tiden nya trådar och upplevelser in i Fardos Jhamshers berättelse. Hennes historia är lång, den är snårig och för hennes del mycket sårig.
– Jag brukar säga att det är värre att ha sår och ärr i själen än på kroppen. Blir man ärrad i själen går det inte att återhämta sig. Jag kan förstå vad som har hänt, jag kan gå vidare men jag tänker inte förlåta, det är inte min uppgift. För vems skull ska jag förlåta? För att mina föräldrar ska må bättre?
Fardos Jhamsher skriver nu på sin andra bok och en tredje är planerad. Litteraturintresset, poesin och att skriva har hon ändå sin mamma att tacka för, säger hon. Mamman började läsa både poesi och Dostojevskij för den då fyra och ett halvt år gamla Fardos.
– Jag förstod inte orden men tanken var att bli bekant med språket och det ryska språket har jag kvar.
Hon anser ändå att hon har sitt liv, med allt vad det inneburit, att tacka för den hon är i dag. Hennes mormor, gammelmormor och grannar tog Fardos som liten flicka under sitt beskydd. Fastän Fardos hotades till tystnad och inte yppade något om det som hände henne hemma, förstod de att mamman utsatte henne för våld.
I dag har hon satt sina juriststudier på vänt, i stället satsar hon helhjärtat på sitt författarskap och arbetar deltid på ett förlag som marknadsansvarig och lektör, och inom psykiatrin i Tierp.
– Att jag fick växa upp tidigt och även ta ansvar över min mamma gjorde att min barndom tog slut vid sex sju års ålder. Men jag vill inte bli som mina föräldrar. Jag vill lära mig av det jag blivit utsatt för och sedan bryta mig loss för att inte utsätta mina egna barn för det jag själv har varit med om.
Nu hoppas hon att boken ska kunna hjälpa andra utsatta barn.
– Om någon ung med svår uppväxt läser min bok och ser att jag vågade och lyckades ta klivet ut, kanske den personen kan tänka att man kan skapa en framtid mot alla odds, säger Fardos Jhamsher.