Hon är tillbaka på platsen där hon så ofta blev tvångsintagen. Hon kikar in genom dörrarna, sätter händerna vid ögonen för att stänga ute blänket.
– Polisen sade att jag hade svängdörrar till Ulleråker, säger Sanna Rosenqvist.
I dag känner hon sig redo att återvända hit, till Kronparksgården i Ulleråker där psykiatrin tidigare låg. Nu inrymmer huset andra verksamheter men dörrarna finns kvar, liksom de långa korridorerna och ringklockan till hennes gamla avdelning 123.
Sanna Rosenqvist utsattes för övergrepp när hon bodde på Tumlebo, ett boende i Täby. Där hade hon en "vän" som försåg henne med droger, alkohol och torskar.
Rastgårdens plank, det hon ofta rymde över, är högt men hon ställde en stol nedanför och hävde sig upp.
Sanna Rosenqvist utsattes för övergrepp när hon bodde på Tumlebo, ett boende i Täby. Där hade hon en "vän" som försåg henne med droger, alkohol och torskar.
Avdelning 123. Dörrarna finns kvar liksom de långa korridorerna i huset i Ulleråker, även om de i dag inrymmer andra verksamheter.
Här i Ulleråker låg tidigare psykiatrin. Där var Sanna Rosenqvist ofta tvångsintagen.
Ringklockan till hennes gamla avdelning 123 finns kvar.
Vi går runt utanför byggnaderna. Hon visar rastgårdens plank, det hon rymde över. Det är högt men hon ställde en stol nedanför och hävde sig upp, över och ut. Polisen letade oftast upp henne, de lärde sig vilka vägar hon tog, var hon gömde sig och körde tillbaka henne.
– Om överfallslarmet ljöd och all personal sprang i korridoren mot larmet sprang vi intagna efter, bakom ryggen på dem och rymde ut samma väg. Eller så klättrade jag över planket.
Sanna Rosenqvist blev rikskänd som Nora, ”Den fastspända flickan”. En mycket uppmärksammad radiodokumentär med det namnet berättade år 2013 hur hon som barn blivit tvångsomhändertagen för sitt självskadebeteende men börjat ta droger och sälja sex samtidigt som hon bodde på behandlingshem.
Sanna, då 17 år, våldtogs grovt av en av sexköparna som senare visade sig vara den tidigare polischefen Göran Lindberg, kallad ”Kapten klänning”.
"Den fastspända flickan"
Radiodokumentären "Den fastspända flickan", av SR-journalisten Daniel Velasco sändes år 2013. Den avslöjade stora missförhållanden inom den svenska psykiatrin.
Den berättar om "Nora", tidigt tvångsomhändertagen för självskadebeteende. Hon börjar som 17-åring att prostituera sig, utan att personalen på behandlingshemmet ingriper. En av sexköparna våldtar henne grovt. Det visar sig vara polischefen Göran Lindberg, kallad ”Kapten klänning”.
Dokumentären finns i tre delar på Sveriges Radio play. Den sattes även upp som teaterpjäs, en monolog med skådespelaren Rakel Wärmländer.
Namn: Sanna Rosenqvist.
Ålder: Född 1989.
Bor: Uppsala.
Familj: Sambo, mamma, mormor, syskon och andra nära och kära i släkten.
Yrke: Undersköterska inom intensivvården, arbetar som volontär inom olika organisationer.
Aktuell: Väljer nu att gå ut med sitt rätta namn efter att hon som ung vuxen medverkade under namnet "Nora" i radiodokumentären "Den fastspända flickan", år 2013.
Många år senare sitter vi nu hemma hos Sanna Rosenqvist, vid hennes köksbord i Uppsala där hon bor med sin sambo Edvard. Hon häller upp vatten. Sanna har bestämt sig för att kliva ut ur anonymiteten, att använda sitt verkliga namn den här gången.
– Jag har länge tänkt berätta min historia för att visa att jag har en stabil tillvaro efter allt jag gått igenom. Nu har jag utbildning, jobb och tar hand om mig själv. Jag lever, är lycklig och så stabil att jag kan prata om händelserna som den jag verkligen är: Sanna. Jag vill inte identifieras som ett offer, som "den som blev utsatt för polischefen", säger hon.
Den före detta polischefen och rektorn för Polishögskolan Göran Lindberg, kallad "Kapten klänning", dömdes till sex års fängelse för grov våldtäkt men frigavs efter fyra. Domen blev förstasidesstoff i media år 2010, särskilt i ljuset av hans engagemang och föreläsningar kring genusfrågor.
Att han släpptes ut efter bara fyra år kändes som ett hån
Sanna Rosenqvist har ingen kontakt med de andra kvinnor som också blivit utsatta av Lindberg.
– Jag skulle uppskatta att veta hur de har det. Att han släpptes ut efter bara fyra år kändes som ett hån. För mig har det satt spår som jag får leva med resten av livet, säger hon och tystnar en stund.
Hon mådde inte bra år 2013, när den uppmärksammade dokumentären sändes. Hon var stammis på psyket i Ulleråker och upplevde att personalen där var less på henne som patient och inte trodde att hon skulle kunna ta sig ur sitt självdestruktiva beteende. Sviterna av måendet är alltjämt tydliga, hennes armar är täckta av ärr ända uppåt överarmarna. Men hennes styrka i kroppen och kraft i rösten stannar kvar hos mig som reporter efter intervjun. Den styrkan har hon träningen, löpningen och psykiatrin på Akademiska sjukhuset att tacka för, menar hon.
Sanna Rosenqvist tränar ofta på ett utegym i Uppsala.
Träning är viktigt för Sannas mående.
Löpning och styrketräning är viktiga inslag i vardagen.
– Jag hade ett helt team bredvid mig och de personerna stod kvar. Jag fick det stöd jag behövde, traumabehandling, psykologkontakt och en kurator. Sköterskan som många gånger mötte mig på akuten när jag tagit överdoser och skurit mig, fångade upp mig och visade att hon brydde sig om mig, gång på gång. Jag var van vid att det varit mest suck och stön från dem som mötte mig inom sjukvården. Jag fick också mycket bra stöd från människor runt omkring mig och jag fick flytta till min första egna lägenhet, säger hon.
Som barn hade en släkting utsatt henne för misshandel i olika former. Tidigt kom Sanna i kontakt med sociala myndigheter och placerades i olika hem och på olika institutioner.
Att lära sig fungera själv i samhället var inte lätt.
– Till en början vågade jag inte gå ensam på gym eller till affären, jag hade blivit så institutionsskadad. De normala situationer som en vanlig 25-åring klarar av var onormala för mig. Men det blev mycket lättare för mig att ta mig ur allt när jag inte bodde tillsammans med andra med psykisk ohälsa.
Sanna hemma hos sin mamma Åsa Rosenqvist. Hon är blind och Sanna hjälper henne ofta.
Tillsammans med labradoren Jimbo, Sannas mammas ledarhund som hon ofta tar hand om.
Nu skriver Sanna på sin självbiografi. Hon vill vara ett stöd för andra med psykisk ohälsa och visa att det kan gå att ta sig ur trauman och missbruk.
Med tiden kunde hon börja arbetsträna och blev mer och mer självständig.
Sanna tittar ner i bordet innan hon fortsätter:
– I dag är jag tacksam för det lilla i livet och värdesätter allt det vardagliga på ett helt annat sätt. Jag lägger inte så stor vikt vid saker som jag kanske hade grottat ner mig i tidigare, jag hamnar inte i tjafs och konflikter utan löser det på ett vuxet sätt. Det bästa jag vet är att få vara med mina nära och kära, spela sällskapsspel, träna eller arbeta ideellt, säger hon.
"Jag vill inte identifieras som ett offer, som 'den som blev utsatt för polischefen'. Jag vill sprida hopp och inspirera dem som kämpar för sina liv i dag. Min låga hade slocknat men jag fick tillbaka livsgnistan", säger hon.
Hon arbetar i dag som undersköterska och som volontär för att hjälpa unga och kvinnor utsatta för våld och sexuella övergrepp.
– I och med att mina armar ser ut som de gör förstår många att jag har mått dåligt. Jag kan få frågor av anhöriga och föräldrar om hur de ska kunna hjälpa sina barn. Då blir jag väldigt glad, det känns som ett förtroende. Jag gör så gott jag kan för att använda mig av mina livserfarenheter för att hjälpa andra, säger hon.
Samma år som dokumentären sändes fick "Nora" ett hederspris av Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, för sitt arbete med att avslöja allvarliga missförhållanden i stödet till tjejer som blivit utsatta för sexuellt våld.
Sanna hemma hos sin mamma Åsa Rosenqvist. Hon är blind och Sanna hjälper henne ofta.
Med sambon Edvard kan Sanna i dag känna full tillit. "Han stärker mig när jag känner mig otrygg och han får mig att tro på mig själv, säger hon.
Det är fruktansvärt att stå bredvid någon som vill dö och som inte får rätt hjälp från samhället. Till föräldrar och anhöriga vars ungdomar fastnat i droger och destruktivt beteende vill Sanna säga: Våga fråga! Tassa inte på tå som katten kring het gröt, det gör bara allt värre.
– Ställ raka frågor. Men fråga aldrig "varför", det är en alltför ifrågasättande och dömande fråga.
Sanna Rosenqvist vill sprida hopp och inspirera dem som kämpar för sina liv i dag.
– Min låga hade slocknat men jag fick tillbaka livsgnistan.
