Mariama Gaye har onekligen något kungligt över sig när hon öppnar dörren till sin lägenhet i Sala backe iklädd vit långklänning. Som ättling till Sundiata Keita, kung i Maliriket och världens rikaste man på 1200-talet, är det passande.
– Mali är ingen monarki längre, men kungafamiljen behåller sina titlar. Så jag är en afrikansk prinsessa. Men det är inget märkvärdigt, säger Mariama och ler.
Hon föddes 1993 i Gambia och kom till Uppsala med sin mamma som sexåring. Redan i mellanstadiet på Gränbyskolan odlade hon drömmen om en karriär som modell.
– Det kanske började när jag kollade på "Top model". Jag minns att jag hade Naomi Campbell som profilbild på Playahead (internetcommunity för unga, reds anm), hon var min inspiration. Jag började söka till modellagenturer i sexan, men fick nej efter nej.
Jag är en afrikansk prinsessa. Men det är inget märkvärdigt.
Genom högstadiet och gymnasiet fortsatte Mariama söka till olika agenturer, men mötte motgångar från såväl dem som sin omgivning.
– Jag blev retad i skolan, de kallade mig "wannabe model" och sa att jag aldrig skulle kunna bli modell. När jag gick i gymnasiet, på Lundellska, fick jag byta klass efter ettan för att jag blev mobbad.
Modelldrömmen rann sakta ut i sanden. På grund av en krånglig familjesituation blev Mariama tvungen att flytta in hos sin dåvarande pojkvän, som hyrde ett rum utan säng. Hon blev snart gravid och födde som tjugoåring tvillingdöttrarna Zahra och Khadija.
Under barnens första månader i livet flyttade Mariama mellan olika härbärgen för hemlösa. Till slut fick hon lägenheten i Sala backe. Mariama berättar om glädjen hon kände då – och de mörka år som omgav flytten, då hon under en period var i en destruktiv relation.
Det är tydligt att det är svårt för Mariama att berätta om den tiden. Dottern Khadija frågar varför mamma gråter.
– Förlåt, jag brukar inte prata om det här. Jag dolde det för min familj. Jag mådde väldigt dåligt under de åren, jag kände att jag inte var mig själv, att mitt liv inte spelade någon roll längre. Det var inte förrän jag tog mig ur förhållandet, med hjälp av en vän, som jag började leva igen.
Mot slutet av relationen återvände tankarna på en modellkarriär – genom en statistroll i Netflix tv-serie "Snabba cash". Det visade sig att Mariamas gamla högstadieklasskamrat Alexander Abdallah spelade huvudrollen.
– Jag blev väldigt inspirerad av honom, det var någon jag kände som hade lyckats förverkliga sina drömmar. Samtidigt kände jag "Men gud, det är för sent". Jag var 25 år, jag hade fått barn... En karriär som modell tar slut när man är i 25-årsåldern, så det kändes som att jag inte hade så stor chans.
Bokarna hade sagt nej för att det redan fanns en tjej på agenturen som såg ut som mig, alltså en mörkhyad modell.
Hon valde i alla fall att söka sig till modellagenturer på nytt – och fick flera napp. Mariamas drömagentur, en av Skandinaviens största, visade inledningsvis stort intresse.
Det gick två veckor. Sedan fick hon ett samtal.
– Kvinnan jag hade träffat sa att hon såg jättemycket potential i mig, men att bokarna hade sagt nej för att det redan fanns en tjej på agenturen som såg ut som mig, alltså en mörkhyad modell. Då blev jag jätteledsen. De hade många blonda modeller, så varför kunde de inte ha en till mörkhyad?
Mariama sökte sig då till en nystartad, mindre agentur med fokus på att inkludera modeller med olika ursprung och utseende. Hon fick skriva kontrakt direkt och gjorde under ett år olika plåtningar och visningar runt om i Sverige för att bygga sin portfolio. Mellan modelljobben läste hon juridik på distans via Uppsala universitet och jobbade på ett reseföretag.
Sedan, när Mariama var 27, kom den stora vändningen.
– Det var en plåtning jag gjorde med designern Zamina Scillasdotter som blev publicerad i både Vogue och Elle. Det är ovanligt att samma bilder publiceras i de tidningarna samtidigt. Det var då dörrar började öppnas för mig.
Fler publiceringar i Vogue och visningar på bland annat Ellegalan och Copenhagen Fashion Week följde. Efter några månader hörde andra agenturer av sig – bland annat Mariamas drömagentur, den som tidigare hade tackat nej eftersom de redan hade en mörkhyad modell.
– Då sa de: "Vi har alltid vetat att det skulle gå bra för dig." De ville gärna ha mig och sa att de skulle hjälpa mig nå långt.
De skrev kontrakt och Mariama hoppades att det skulle bli så bra som agenturen hade sagt. Men hon fick inga jobb – inte ens sådana som hon tidigare gjort. När hon frågade varför hänvisade agenturen till hennes, i deras ögon, höga ålder.
– Men jag såg att de la upp bilder på jämnåriga, ljusa modeller som fick göra jobben som agenturen tyckte att jag inte kunde göra. Ålder är inte lika mycket av en barriär i branschen längre, jag tror att de bara inte ville säga igen att det handlade om min hudfärg.
Genom åren har hon funderat mycket på den svenska modebranschens syn på hudfärg.
– Jag tror att man ser mörka modeller som en exotisk look som man kanske vill ha ibland, men inte alltid. Den skandinaviska looken är det de föredrar, det som de tror att deras kunder föredrar. Men jag fick många förfrågningar av kunder vid sidan av min agentur, som jag var tvungen att tacka nej till för att agenturen inte tyckte de var tillräckligt bra.
Att inte få jobb fick henne att ifrågasätta sig själv. Efter ett år utan bokningar, i november 2023, lämnade Mariama den stora agenturen och tog en paus från modellandet.
– Jag undrade: "Är jag inte bra nog?" Det kändes som att oavsett vad jag gjorde skulle jag inte duga. Jag var deprimerad och kände att jag hade förlorat min dröm. Jag tänkte att jag aldrig skulle få göra modelljobb igen.
Det verkar som att din modellkarriär ofta har fått dig att må dåligt. Varför har du fortsatt?
– Det känns som att modellandet är mitt kall. Jag har känt att anledningen till att jag har mått dåligt är att jag inte har fått jobba. Med tanke på vad jag gick igenom som barn och ung, mobbningen... Jag kände att jag var osynlig. Både familj och klasskompisar sa att jag aldrig skulle lyckas, och jag vill motbevisa dem.
Nu närmar sig Mariama 31 och jobbar inom socialtjänsten med frågor som rör barn och unga. Med tanke på sin egen bakgrund tycker hon att det känns viktigt. Men modellandet finns fortfarande kvar i bilden.
– Har man en gång varit modell så är man alltid modell. Jag har fortsatt få jobberbjudanden och jag funderar på att söka mig till en ny agentur. Jag kommer sluta när jag känner att jag har nått till den nivån jag vill och gjort det jobbet som jag har drömt om.
Vad är drömmen?
– Versace.