Mika Wallenberg lever för sin religiösa tro och för naturen. "Här har du fångat mig i ett nötskal", säger hon.
Året är 1981. Platsen är en myllrande och stimmig gränd vid Chor Bazaar, "tjuvarnas marknad" i Mumbai, Indien. Det är en av de största loppmarknaderna i landet.
Mika Wallander är omkring ett år gammal och sitter i famnen på sin biologiska mamma. Plötsligt rycks Mika bort av tre beväpnade män. De har knivar och en säck, däri ligger redan ett barn.
Genom hela sin uppväxt drömmer Mika samma mardröm om och om igen, om männen, deras vapen, hoten, skriken och barnet i säcken. När hon vaknar finns skräcken, rädslan, ilskan och sorgen kvar.
– Min mamma (som adopterade henne red anm) bad mig rita mardrömmen när jag inte kunde berätta om den. Jag ritade vapen, en bloddränkt kniv, ett rep och en pistol. Jag ritade säcken som ett barn tryckts ner i och de tre männen. En av dem sade i drömmen: ”Jag ska döda henne.” Jag vaknade av nattskräck varje gång och drömmen avbröts, säger Mika Wallander.
När mardrömmen inte slutade fick Mika gå till en psykolog, då var hon i tonåren.
– För första gången vågade jag konfrontera den och berätta med ord vad jag drömde. Jag fick hjälp av psykologen att komma vidare och faktum är att sedan dess har inte mardrömmen kommit tillbaka. Det var en viktig händelse i livet, när man vågar möta sitt mörker blir det ljusare igen, rädslan hade spelat ut sin roll, den var inte farlig längre.
För Mika själv gäller att hon blev bortförd direkt från gatan, tagen ur sin biologiska mammas armar, sin landsmoder som hon själv kallar henne. Den uppgiften stämmer med hennes kroppsminne eftersom hon under hela uppväxten drömde samma dröm. Sanningen är dock att hon inte säkert vet och att de som en gång visste kan ha glömt hur det förhöll sig. Det har gått över 40 år och de inblandade är gamla, om de ens lever i dag.
På frågan varför hon blev bortadopterad har barnhemmet Asha Sadan dit hon senare kom, givit motstridiga uppgifter. De uppger att hon antingen blev bortförd från gatorna av polisen eller att hon föddes av en ung, ogift kvinna som hade sökt skydd på barnhemmet. Uppgifterna om hur barnhemmet fungerade på 80-talet gör att båda alternativen är sannolika.
Mika skriver i boken:
"Det var en fråga om flera anknytningar och flera separationer, alltså inte bara en. Jag blev övergiven, lämnad vidare, övergiven igen och lämnad vidare igen. Jag passerade barnhemmet, sjukhuset och en fosterfamilj och jag undrar hur det hela påverkade mig."
Hon har ett nyfött intresse för trädgård och plantering. Utanför huset i Norrtälje har trädgården fått både jordgubbar och lavendel.
Under decennier har Mika Wallander skrivit på sin självbiografi, både om sin inre och yttre resa. Hon gjorde en paus på 20 år då hon egentligen ville skriva något annat men boken om hennes liv stod i vägen, den ville bli skriven. Den var nödvändig även ur en annan aspekt; att skriva blev hennes sätt att bearbeta adoptionen. Nu har hon avslutat boken "Bortom tjuvarnas marknad", en berättelse om adoption, där hon vidgar perspektivet från det adopterade barnet till kvinnors situation.
– Jag ställer frågan vad adoptioner beror på, varför de överhuvudtaget görs. Över åren har perspektivet förskjutits från mig själv, jag känner mig inte övergiven längre men jag undrar ju vad som hände min landsmoder, som jag kallar henne, hur har hon det? Kvinnor far illa på många olika sätt världen över och jag tänker att det nog är en del i att barn blivit adopterade. Det ska mycket till att överge ett barn, säger Mika Wallander.
Men det finns även en efterfrågan och Sverige är det land i världen som adopterat flest barn per capita.
– Barn har rätt till föräldrar men vuxna som längtar efter barn har ingen rättighet att få det, precis som det inte är en rättighet att leva, det är en gåva. I boken väver jag ihop min livsberättelse med teologi och exempel från Bibeln, om familjer som får barn som någon annan har fött även om det inte står där att det är en adoption, säger hon.
"Jag blev övergiven, lämnad vidare, övergiven igen och lämnad vidare igen. Jag passerade barnhemmet, sjukhuset och en fosterfamilj och jag undrar hur det hela påverkade mig."
Mika Wallenberg är adopterad från Indien. Hon har skrivit boken "Bortom tjuvarnas marknad" där beskriver hon bland annat hur den våldsamma separationen har påverkat henne, om sökandet efter sina rötter och om att växa upp som utlandsadopterad i Sverige.
Hon vill berätta sin historia av många anledningar. En är att hon oroar sig över den tid vi lever i, över ökad främlingsfientlighet och anti-demokrati.
– Är man mörkhyad i dagens Sverige kommer tyvärr vardagsrasismen som ett brev på posten. Jag har som tonåring blivit jagad av skinheads vid Tekniska högskolan i Stockholm. På den tiden pendlade jag med Roslagsbanan och T-banan. Jag lärde mig att läsa av omgivningen och om det behövdes bytte jag riktning eller vagn. På gatan bytte jag sida. Jag blev medveten om att det fanns människor som inte tyckte att jag hade rätt att vara i Sverige. Enbart att se "BSS" (Bevara Sverige svenskt) klottrat någonstans gav mig alltid en klump i magen, säger Mika Wallander.
Hur har det påverkat dig att vara adopterad?
– Jag tror att jag väldigt tidigt blev trygg med vem jag är. Jag kunde inte passa in i en vithetsnorm så jag fick redan i tioårsåldern undersöka min egen identitet, jag blev grundad och trygg som människa väldigt tidigt. Att inte passa in omvandlades till något positivt för mig, säger hon.
Mika Wallander har besökt Indien flera gånger. Hon skriver i boken om ett besök till Tjuvarnas marknad och hur hon genast känner igen sig.
"Känslan av igenkänning var direkt, utan omsvep och helt utan frågetecken. Den var ett konstaterade som varken kan bekräftas eller dementeras. Jag bara visste. ... Dofterna, lätena, människorna och det myllrande gatulivet – allt var bekant."
Jag fick hål i öronen tack vare min landsmoder. Hon tänkte helt enkelt att jag också skulle få finnas och få bära örhängen. Svårare än så är det inte. Därför har de små hålen
en stor betydelse för mig. De är ett tecken på kärlek.
När Mika kom till Sverige döptes hon och flera år senare blev hon konfirmerad. Konfirmationsprästen lade märke till att hon var en vetgirig tonåring som ställde kritiska frågor och sade till henne att hon borde bli teolog. I gymnasiet gjorde hon ett par resor till Jerusalem.
– Jerusalem påminde mig mycket om Indien med olika religioner. Ljudet av religion, smaken av religion var synligt på ett sätt som inte fanns i Sverige på den tiden. När jag kom hem därifrån började jag direkt studera teologi vid Uppsala universitet för att lära mig mer om människor och religion.
I dag är Mika kyrkoherde i Norrtälje, i september börjar hon sitt nya arbete på Uppsala stiftskansli.
Utanför Domkyrkans huvudingång, Mika Wallander kommer snart att arbeta alldeles i närheten på Uppsala stiftskansli.
I dag arbetar hon som kyrkoherde i Roslagens östra pastorat och tron är oerhört viktig i hennes liv.
– Min mormor var viktig för mig och hon har genom poesin öppnat för en större dimension i tillvaron. Den kristna tron rimmade så väl med mig. När Jesus föddes var det kanske inte så underbart, inte heller när han växte upp. Jag tyckte att jag kunde relatera till det. För mig finns det en trovärdighet i den kristna religionen just för att Gud har varit människa, säger hon.