Hennes son ville inte ta emot läkarnas hjälp

Det började redan i högstadiet, berättar Elisabet Silenstam när vi går genom ett kyligt Uppsala till Gamla kyrkogården. 

Det pågår doktorspromotion i Universitetshuset. Kanonsaluterna gör att marken skälver under våra fötter.

– En gång när jag stod vid vårt ställe här på kyrkogården kom det en pappa som frågade om graven var vår. När jag svarade ja fick han tårar i ögonen och sade att de också begravt ett barn. Jag stöter på honom och hans fru ibland, vi befinner oss i samma läge, säger Elisabet Silenstam när vi står framför gravstenen.

Sonen var 27 år när han på midsommarafton tog sitt liv. Då hade han levt med psykisk ohälsa i över tio år. Han hade lätt för sig i skolan, matematik var hans livsluft.

– I skolan behövde han intellektuell och teoretisk stimulans, han låg före alla andra elever och tyckte det var tråkigt att stå och stampa, men lärarna ville ogärna släppa fram honom. På egen hand började han läsa universitetsmatematik innan han började gymnasiet, säger hon.

Elisabet Silenstams son begick självmord 2017 när han var 27 år. Hon har skrivit dikter om att som mamma förlora fotfästet.

Foto: Maria Larsdotter

När oron i skolan sammanföll med långvarig sjukdom i familjen blev han nedstämd, drog sig undan och vände sig inåt. Elisabet Silenstam tror att allt sammantaget blev början till sonens psykiska ohälsa. Han kände sig ofta ensam och nedstämd men han ville inte ta mediciner. 

– Vi gick till flera läkare, men han ville inte ta emot deras hjälp. Det blev många år som var mycket plågsamma att vara i som förälder, säger Elisabet Silenstam. 

Hon känner att de inte hade kunnat göra något annorlunda.

– Vi kunde inte rubba honom. När allt stegrades kunde vi inte göra något alls förutom att finnas där för honom. Visst kan frågan om skuld komma upp, men vi stöttade honom hela tiden, min man med praktiska saker, jag stöttade honom psykiskt. Vi fanns alltid till hands även när han flyttat hemifrån och vi gjorde vad vi kunde för honom, säger Elisabet Silenstam.

Hon fick följa med sonen till möten hos psykologer och läkare även efter hans 18-årsdag. Det som gjorde att hans psykiska ohälsa ändå inte blev bättre var hans eget motstånd till att samarbeta med läkare och psykologer, hävdar hon. Han gick visserligen till mötena men han ville inte ta medicinerna och tog inte in det läkarna sa, han ville klara allt själv.

En sten bevarad sedan sonen var liten och gärna målade på just stenar. Den betyder mycket för hans mamma.

Foto: Maria Larsdotter

Elisabet Silenstam kände sig ofta maktlös under alla år, även om hon visste en hel del om vad som pågick inom sonen eftersom han pratade öppet med henne.

Hon kände ändå stöd från familj, vänner och tog själv kontakt med en psykolog. 

Hennes make och hon sörjer olika, det är tydligt säger hon.

– Jag har lättare att prata om svåra saker, lättare att uttrycka vad jag känner och vad som pågår i mitt inre. Jag förstår att vi är olika och att jag måste respektera hans sätt att sörja, säger hon.

Poesiboken "Må himlen välva sig över oss som skydd", som Elisabet Silenstam skrivit och gett ut på Lava förlag, är en hyllning till sonen.

Foto: Maria Larsdotter

Under de senaste åren har hon skrivit dikter. Dessa har hon samlat i en bok med titeln: "Må himlen välva sig över oss som skydd", en bok om smärta men även om tacksamhet över relationen till en känslig son. Hon skriver också om sina tankar kring det slutgiltiga avskedet och en önskan om en återförening i ett liv bortom döden.

– Den är en hyllning till min son, han var en så rik person och hade såna resurser. Jag har inte suttit och filat på formuleringar eller ändrat i stycken. Dikterna har kommit till som i ett flöde, de har landat som färdiga meningar men lite utspritt i tiden. 

Elisabet besöker ofta kyrkogården. Där kan hon tillbringa långa stunder.

– Det är något läkande med att gå hit. Det lättar när jag kan sitta här en stund eller gå runt lite och titta på andra gravar. Kyrkogården är verkligen en betydelsefull plats, som en stor park och väldigt fin, säger hon.

"Min son hade ordning och reda hemma i sin lägenhet. Han vattnade blommorna samma dag som han tog sitt liv, men han bar mycket inom sig", säger Elisabet Silenstam.

Foto: Maria Larsdotter

Hon har fått höra repliker som "Men du, tänk på att ni fick 27 år med honom och att han var fantastisk" och "Så mycket sorg du skrivit i boken, du hade väl kunnat ta med lite mer tacksamhet också".

– Sådana kommentarer kan bara komma från någon som inte varit med om att ens barn tagit sitt liv. Ibland blir jag arg, många gånger ledsen och frustrerad. Men jag dömer ingen, säger Elisabet Silenstam.