Edvard Selander Patrignani var den första svenska militären som stupade i kriget i Ukraina.
Britta och Marco Selander Patrignani välkomnar UNT in genom samma dörr som deras son gick ut för två år sedan. Knappt tre månader senare stupade Edvard Selander Patrignani i ett bakhåll av ryska stridsvagnar.
Hans pappa, Marco, stannar till vid ett bord i hallen. Där står ett mörkblått sammetsklätt etui, det överräcktes av polisen i samband med att Edvards kropp kom hem i en zinkkista. I etuiet ligger en inramad bild på sonen som togs när han anställdes i den ukrainska armén, en mapp med en hälsning från president Zelenskyj skriven både på ukrainska och engelska samt den ukrainska flaggan.
Jag hade inte kunnat stoppa Edvard från att åka. Då hade jag stympat honom, förminskat honom.
Marco
Edvards pappa
Edvards mamma Britta visar fram till ett minnesbord i det ljusa vardagsrummet, hon plockar bland sakerna. Där ligger bland annat tre böcker som Edvard hade med sig i bunkern: Marcus Aurelius "Självbetraktelser", "Fältandaktsboken" och "Vardagsmystik" av Anders Arborelius. Där står även fotografier av sonen.
– Där är en bild på Edvard från hans jobb på F16, en kollega har tagit den. Den andra bilden har jag tagit så jag tänker alltid att han tittar på mig när jag ser den, säger hon.
På minnesbordet i vardagsrummet ligger bland annat Ukrainas medalj ”Hjältemodets orden”. Den fick han för sin insats tio dagar innan sin egen död då han bar en granatskadad kamrat på ryggen i en kilometer för att få hjälp.
Där ligger också Ukrainas "Hjältemodets orden" en medalj som tilldelades Edvard postumt vid en ceremoni på Nordiska museet i Stockholm.
– Samma dag fick jag också det här av ÖB, en coin, säger Britta Selander Patrignani.
En coin är ett stort, präglat mynt, som en medalj, ett personligt utmärkelsetecken som bara Sveriges överbefälhavare får dela ut, Edvard fick det postumt via Britta.
I början när Edvard befann sig i Ukraina hade han en del kontakt med föräldrarna via krypterade samtal.
– Vi blev alltid lite lugnade när vi pratade med honom, han lät som vanligt. Det sista sms:et fick jag fredagen den 15 juli, efter lite tjat för jag var så himla orolig eftersom jag inte hade hört något ifrån honom på länge. Han dog tre dagar senare, säger hon.
Journalisten Jon Forsling har skrivit boken "Stupad" om Edvard Selander Patrignani som åkte till Ukraina för att slåss mot det invaderande Ryssland. Mindre än tre månader senare dödas han av ryska styrkor nära staden Siversk.
Journalisten Jon Forsling har beskrivit stunden då de fick beskedet i sin bok "Stupad" utgiven på Norstedts förlag:
"Rösten i andra änden var formell och skoningslös. 'Jag är ledsen att behöva säga det här, men Edvard stupade imorse.' Britta skrek till, även om hon senare inte skulle minnas det själv. Marco reste sig och gick, utan ett ord."
Den största utmaningen för Forsling med att skriva boken har varit att skriva om en person han aldrig kommer att träffa.
– Det som hjälpte var att i stort sett alla pratade med mig, Marco och Britta, hans systrar Elsa och Sarah, hans vänner och de som var med i Ukraina. Jag kan tänka mig att folk undrar över varför man som svensk vill åka ner till Ukraina, han hade familj, vänner och anställning men valde ändå att åka, säger han.
Edvard hade ett stort civilkurage och visste att han hade något att bidra med.
Marco
Edvards pappa
– Han säger i avskedsbrevet som vi fick att "jag är inte modig men jag gör modiga handlingar". Edvard kunde gå direkt fram på gatan om han såg orättvisor, han var inte det minsta rädd. Han hade ett stort civilkurage och visste att han hade något att bidra med, säger Marco.
– Edvard hade en militär utbildning, ingen flickvän, inga barn och han sade: "Om inte jag, vem annars?", säger Britta.
Mamma Britta vid Edvards grav på Gamla kyrkogården.
"Han är inte trött på livet. Tvärtom, han hade sett fram emot att det skulle bli långt", skriver Jon Forsling i boken "Stupad" angående Edvards val att gå in i Ukrainas armé. "Han har tagit ett genomtänkt beslut (...)"
"Vi ritar alltid ett hjärta här vid Edvards grav, det var en av systrarna i katolska kyrkan som började med det", berättar Britta Selander Patrignani.
Från Edvards pojkrum, han hade sedan länge flyttat till en egen lägenhet, syns hans grav.
– Det var svårt att välja ut en plats där han skulle ligga. Vi gick runt och tittade på lediga platser märkta med en metallpinne med en blå prick tror jag det var. Så hittade vi den, vi kan se den från fönstret i hans gamla rum och det finns en trädgårdssoffa mitt emot graven där vi kan sitta.
Sorgen ... längtan och saknaden efter Edvard ... den har vi alltid.
Britta
Edvards mamma
Britta besöker ofta graven, Marco orkar inte alltid följa med. Men på valborg hade de champagnefrukost med Edvard, han älskade den traditionen. Vid klockan 11 gick de tillsammans med yngsta dottern Elsa och Edvards studentmössa. De skålade tillsammans och den sista drycken i flaskan spred Elsa över graven till sin bror.
"Man föds inte modig, man väljer att göra modiga handlingar" Så stod det i Edvards avskedsbrev som han skrivit i händelse av sin död och lämnade till familjen innan han åkte till fronten i Ukraina. Föräldrarna Marco och Britta i soffan hemma i vardagsrummet med ett foto av sonen.
De sa att Edvard är hos Gud och att han aldrig skulle vilja att jag blir en spillra.
Marco
Edvards pappa
De sörjer olika. Marco sade direkt att de behövde hjälp men han hittade den inte hos psykologer, i stället sökte han sig till katolska kyrkan.
– De sa att Edvard är hos Gud och att han aldrig skulle vilja att jag blir en spillra. De sa att jag skulle skratta, träffa vänner, leva. Skratta svarade jag, hur? Jo, sa prästen, du måste skratta, också. Var det inte så?
Han vänder sig till Britta med frågan.
– Så var det för dig. Marco hade ett jättestort behov av att prata med alla. På Ica pratade han med kassörskan och jag fick panik av det, det bara kröp i mig, då gick jag bara därifrån. Men vi har på något sätt låtit varandra vara olika i vår sorg. Jag har pratat mest med min syster, Marcos syster och Edvards vänner. De har varit det stora stödet, säger Britta.
Bilden på Edvard Selander Patrignani står i familjens hall bredvid hans föräldrars bröllopsfoto.
Ett sammetsklätt etui står på ett bord i familjen Selander Patrignanis hall. Det överräcktes av polisen i samband med att Edvards kropp kom hem från Ukraina i en zinkkista.
Studentmössa på skulpturen av Sten Selander är Edvards. Hans föräldrar säger att de inte hade kunnat stoppa honom från att åka till Ukraina. "Då hade jag stympat honom, förminskat honom. Hans styrka och storhet som person var hans klarhet och förmåga att se vad som var rätt och fel. Han var en vuxen människa och hade militärutbildning från Karlberg." säger Marco, hans pappa.
Vi möts 2 maj dagen före årsdagen då Jon Forsling fick idén till att skriva boken. Det visade sig att han kände Brittas lillasyster Elin. Samma dag fick paret Selander Patrignani besked om att stiftelsen Edvard Selanders minnesfond hade godkänts och de har redan delat ut det första stipendiet – till utbildning av minröjning i Ukraina.
– Minnesfonden är vårt sätt att göra någonting positivt av det hela, säger Britta.
– Vi vill kunna fortsätta i Edvards anda, det är så vi kan leva vidare, säger Marco.
Edvards föräldrar Marco och Britta Selander Patrignani har fått läsa texterna i Jon Forslings bok "Stupad" under arbetets gång men Marco har ofta avböjt. Han har inte alltid velat "öppna den dörren" med all sorg. "Det har varit tungt att läsa, jag har tagit lite i taget, ibland har jag läst högt för Marco", säger Britta.
Hur gör ni mer för att gå vidare?
– Det är fortfarande svårt att förstå, jag tror det är lite av räddningen, jag kan verkligen tänka: kom hem Edvard, det räcker nu. Man måste också distrahera sig för man orkar inte hela tiden, vi började jobba efter en månads sjukskrivning, det har varit något konkret att hålla sig i. Men sorgen ... längtan och saknaden efter Edvard ... den har vi alltid. För oss kommer hans död aldrig att vara begriplig. Jag kommer aldrig att sluta vänta på att han ska komma hem, säger Britta Selander Patrignani.
