"Jag bodde härborta på Vaksala torg, ovanför Vålamagasinet. Den 29 mars 1993, när jag kom ner på morgonen, hoppade 15 gubbar fram och grep mig. Det tog sju och ett halvt år innan jag kom hem."
Det är tisdag på Café Varga, bredvid Resecentrum i Uppsala. En man på tillfälligt Sverigebesök har parkerat hyrbilen och tagit en tidig lunchmacka.
I dag kan nog ingen ana att 62-åringen i ljusa jeans och beige tröja brukade vara Uppsalas mest omtalade gangster. Långt innan hela landet talade om rävar och jordgubbar sades han vara ledare för den så kallade Uppsalamaffian.
– Polisen och UNT hittade på namnet Uppsalamaffian. Men var vi verkligen ett så stort problem? Knappast jämfört med i dag. Nu har vi verkliga problem i det här samhället, säger Stefan Eriksson.
Hans öknamn "Tjock-Steffe" kom i alla fall inte från journalister, utan från mobbare i barndomens Norby. "Tjock-Steffe" är även titeln på boken om hans liv, tänkt att släppas i dagarna.
– Tjock-Steffe har blivit mitt artistnamn. Du har sett bokomslaget va? Är det ett bra foto?
Han ler och visar omslaget. "Tjock-Steffe", står det, och han ser hård ut på bilden, med en dyr klocka.
Boken är underhållande, säger han. En true crime-thriller i retroskrud. Hans version av berättelsen om Uppsalamaffian, båten Snövit, Gizmondo, Ferrarikraschen och allt det där andra han förknippas med.
– Jag vill berätta sanningen om mig. Det finns så många missuppfattningar.
Vad kan det vara?
– Eftersom vi är här i Uppsala kan vi börja med begreppet "Uppsalamaffian". Det har aldrig funnits någon Uppsalamaffia. Vi var tre polare som gjorde affärer. Sedan hade vi några andra som stod för en del bolag.
"Jag tror att många som läser boken kommer bli förvånade över att jag inte är den där tuffa gangsterkillen, utan har andra sidor", säger Stefan "Tjock-Steffe" Eriksson.
De tre vännerna möttes i en krets av dörrvakter, muskelbyggare och indrivare. De började "lösa problem" åt andra, som att driva in skulder. Brott begicks, det medger han.
– Vi startade företaget Kanoninkasso och gjorde affärer med allting som man kunde göra stålar på.
Men mest var de hårda mot de hårda, enligt Stefan Erikssons sätt att se det. De gav sig inte på vanligt folk.
– Någon maffia var vi inte. Vad gjorde vi? Ett litet bankgirobedrägeri och tryckte några tusenlappar.
Säkerheten var hög när rättegången inleddes mot Stefan Eriksson i Uppsala tingsrätt år 1993.
Ett kapitel handlar visserligen om att han möter en "Don Pablo" på en lyxbåt i Brasilien och diskuterar en stor kokainaffär.
– Ja, det handlar om Pablo Escobar. Men det var redan på 80-talet, säger Stefan Eriksson och hänvisar till boken, när den kommer ut, för hela historien.
Mycket annat av vad som står där är förstås känt sedan tidigare. Som att det gäng som kom att kallas Uppsalamaffian förknippades med dyra bilar, en ännu dyrare båt parkerad i Fyrisån – och blev dömda för flera grova brott.
Båten Snövit blev en samlingspunkt för grupperingen, och en nagel i ögat på myndigheterna. Den konfiskerades senare.
Spaningarna på Uppsalamaffian inleddes sommaren 1992, strax efter att lyxmotorbåten Snövit förtöjdes vid Islandsfallet i Fyrisån.
Det urval av kapitel som UNT fått ta del av inleds med den världsberömda bilolyckan i Malibu, där hans Ferrari kraschade i över 300 kilometer i timmen och klövs av en lyktstolpe. Vraket såg ut som en hopknycklad konservburk men Stefan Eriksson klarade sig med en fläskläpp.
– Ren tur. Hade den där stolpen varit lite mer mot förarhytten så hade det varit över.
Det blir en världsnyhet när Stefan Eriksson kör i mer än 300 kilmometer i timmen och kraschar sin Ferrari Enzo mot en elstolpe i Malibu. Bilen klyvs på mitten men Stefan klarar sig ur vraket med en sprucken läpp.
Stefan Erikssons krasch har påståtts vara den mest kända bilolyckan i välden, efter James Deans och Lady Dianas.
Det står att du kände skam när du stod där på vägen efter bilolyckan?
– Skam? Står det så i boken?
Ja, "en känsla av skam jag inte har känt sedan jag var barn", vill du utveckla?
– Jag kände mig nog vilsen. Skam? Ja, självklart. Det var ju inte snyggt gjort.
Efter kraschen fick Stefan Eriksson tre års fängelse för bland annat rattfylleri och olaga vapeninnehav.
Skäms du för brott som du begått?
– Vissa är jag inte stolt över. Nu har jag fru och vuxna barn. Men det var saker man gjorde då.
Uppenbart är att Stefan Eriksson inte tillbringar sina dagar med att vrida sig på soffan i djupa ångestattacker.
Han värjer sig också för amatörpsykologiska förklaringar till varför allt blev som det blev.
Min morbror tog med mig på mitt första inbrott
För visst, han blev mobbad och slagen som barn, men mobbarna fick smaka på sin egen medicin och så var det med det.
– Grabbarna från Bergaskolan gav sig på mig flera gånger när jag gick från bussen. Jag gick i ettan och de i trean, fyran. De gillade inte mig. Men redan i högstadiet tog jag hämnd på allihopa.
Och det är riktigt, någon traditionell kärnfamilj hade han inte, men morföräldrarna och morbröderna gav honom allt han behövde.
– Mamma var bara 17 år när jag föddes men mormor och morfar blev mina föräldrar. Jag hade en stabil uppväxt och vi var inte fattiga. Morfar gav mig min första moppe och min morbror fick mig att satsa på cross. Redan då fick jag motorintresset.
Och det är väl säkert så att han drevs av revanschlust efter att ha blivit kallad tjock som barn, när han sedan började bygga upp kroppen och såg Arnold Schwarzenegger som en förebild. Men varför han egentligen började med brott vet han inte.
– Jag har aldrig tänkt på hur jag halkade in på den där banan. Nu hade jag ju min morbror som tog med mig på första inbrottet. Men jag skyller inte på honom, absolut inte.
En recension av tv-dokumentären "Tjock-Steffe" om Stefan Eriksson blev den mest lästa kulturartikeln i UNT under 2019.
På det stora hela var det inga större konstigheter med någonting. Han och grabbarna var till och med uppskattade på stan, hävdar han.
– Folk gillade oss. Jag upplevde inte att folk var rädda för oss. Vi var lite kaxiga och stack ut men vi var ändå trevliga.
Kanske var de ändå lite för kaxiga. Lyxbåten Snövit stack till exempel i ögonen på myndigheterna.
– Sommaren -92 var det mycket Snövit. Många fester. Och vi låg nere i Fyrisån ibland. Polisen och Skatteverket tyckte förstås att vi härjade, med fin båt i Fyrisån och bilar som ingen annan hade. Vi borde hållit en lägre profil. Samtidigt hade vi otroligt kul, trots att vi visste att polisen var efter oss.
Boken berättar också om stunder då han känt sig lurad och sårad. Inte minst i kärlekslivet. Som när han satt av sitt första fängelsestraff, tre månader för ett inbrott på en däckfirma, och hans dåvarande tjej var otrogen.
– Jag ville också berätta om sådana grejer, när man blivit lite besviken. Det sätter alltid sina spår. Man är ju ingen supermänniska.
Hur kändes det att berätta om det?
– Att jobba med boken har varit lite som terapi. Men framför allt har jag undrat hur jag har hunnit göra så mycket saker i mitt liv. Man har farit fram och tillbaka i världen i högt tempo hela tiden och letat efter den där "exiten", så att jag kan lugna ner mig. Men jag vet inte om det är det jag vill, egentligen.
Hur många miljoner tänkte du dig?
– Bara ekonomiskt oberoende. Men jag kom ju aldrig dit, så jag vet inte.
Har du räknat på hur mycket tid du suttit inne?
– Ungefär 90 000 timmar. Lite över tio år, effektiv tid. Bortkastade år egentligen.
Stefan Eriksson har suttit inspärrad längre perioder både i Sverige och USA.
Så sent som år 2014 greps du med 26,8 gram kokain i Uppsala, vilket gav sex månaders fängelse. Hur har du förändrats sedan dess?
– Det var sista gången jag gjorde något och då slutade det med fotboja i fyra månader. För första gången upplevde jag att Kriminalvården hjälpte mig jättemycket. Det blev en vändpunkt. Eller hur ska man säga... Det var olyckliga omständigheter helt enkelt. Kokainet var inte mitt, jag bara gömde det.
Det låter ändå rätt stökigt. Har du harmoni i livet nu?
– Jo, men vi gjorde en resa redan med Gizmondo för mer än 20 år sedan. Det företaget var värt miljarder i dollar och vi hade jättemånga anställda. Det var min revansch på allting.
I Stefan Erikssons ögon är historien om Gizmondo det tydligaste exemplet på när han blivit missförstådd och orättvist behandlad.
– Gizmondo var sensationell och den var min och Carl Freers (svensk investerare, reds anm) idé. Jag trodde på den till 100 procent.
Det bärbara tv-spelet Gizmondo släpptes 2005. Det skulle vara en rolig leksak och samtidigt hjälpa föräldrar att hålla koll på sina barn. I dag har mobiltelefonen samma roll.
Den handhållna tv-spelkonsolen Gizmondo skulle hjälpa föräldrar att hålla koll på sina barn med hjälp av en gps. Satsningen lockade investerare från hela världen och Stefan Eriksson flyttade till London, fick en miljonlön och tog de gamla Uppsalapolarna med sig till det nya företaget.
När svensk media fick nys om vad som pågick slutade det med stora artiklar. Hans bild är att det kraschade hela projektet. Gizmondo togs ur produktion efter mindre än ett år.
–Det kändes fruktansvärt orättvist. Allt det där kommer jag berätta mer om i boken.
Stefan Eriksson är ingen ond människa, enligt honom själv. "Jag bara fixar och trixar lite."
Boken, ja. Så mycket mer om den finns inte att säga i skrivande stund. Boken "Tjock-Steffe" – med undertiteln "Den aldrig berättade historien om Uppsalamaffian, Gizmondo och den kraschade Ferrarin" – är försenad.
– Jag tror folk kommer att gilla den. Den är skriven med glimten i ögat, precis som mitt liv har varit. Jag har inte varit den här våldsamma, elaka som hoppar på oskyldiga människor och såna grejer. Man fixar och trixar lite.
Vad är Fjällnäs Development för förlag, tidigare verkar företaget ha sysslat med hotellverksamhet?
– Många stora förlag var intresserade, däribland Bonniers. Men vi gör det själva i stället, tänkte vi. Det är min svärfar Bertil Hjert som driver Fjällnäs. Han har tidigare haft förlag och tryckeri.
Berättelsen om Stefan Erikssons liv blev till pjäsen "Tjock-Steffe", spelad på Uppsala stadsteater år 2015.
Vi kör ner till hamnen i Fyrisån, där båten Snövit låg. Stefan gillar inte hyrbilen och vill inte bli fotad bakom ratten. Vi åker förbi tingsrätten ("Inga vidare minnen", säger han) och Stadsteatern där hans liv blev pjäs år 2015.
– Jag gick och såg den sista föreställningen och de var jätteduktiga. Vi gick ut och käkade middag sedan med teatergänget.
Stefan Eriksson i media
År 1993: ”Uppsalamaffian”
Stefan Eriksson, född 1961, utpekas som ledare för en konstellation av kriminella som ägnar sig åt indrivning och ekonomisk brottslighet. Han döms för misshandel, anstiftan av olaga frihetsberövande, bedrägeri, olaga hot, hemfridsbrott, försök till grov utpressning och förberedelse till grov utprångling av falska sedlar till totalt tio år och sex månader i fängelse. "Uppsalamaffians skräckvälde är över", skrev UNT.
År 2002–2005: Gizmondo
Arbetar i ledningen för det stora Londonbaserade bolaget Tiger Telematics som lockar investerare att satsa hundratals miljoner på att utveckla en ny bärbar spelkonsol. Gizmondo ska konkurrera med bland annat Nintendo och Sony. I samband med att svenska medier avslöjar Stefan Erikssons inblandning i företaget drar sig investerare ur, varpå projektet rinner ut i sanden.
År 2006: Ferrarikraschen
Stefan Eriksson kraschar en röd Ferrari Enzo på en kustväg i Malibu, Kalifornien. Händelsen blir en världsnyhet på grund av bilens exklusivitet, värd 7,5 miljoner kronor, och de bisarra omständigheterna kring kraschen. Bilen som körs i 320 kilometer i timmen totaldemoleras, men Stefan Eriksson klarar sig oskadd. Han döms till tre års fängelse för bland annat rattfylleri och olaga vapeninnehav.
År 2010: Döms för utpressning
Efter att år 2008 ha frigivits ur fängelset och utvisats från USA återvänder Stefan Eriksson till Sverige. År 2009 blir han anhållen i Uppsala, misstänkt för grov utpressning. Döms till fängelse i 1,5 år.
År 2014: Grips med kokain
Blir stoppad av polisen när han kör bil i Uppsala. I samband med kroppsvisitation hittar polisen 26,8 gram kokain. I hemmet hittas narkotikaklassade tabletter. Han döms för rattfylleri och narkotikabrott till fängelse i 6 månader
År 2015: Blir pjäs på Uppsala stadsteater
Pjäsen "Tjock-Steffe" har premiär, baserad på hans liv. UNT:s recensent Tim Andersson var kallsinnig: "Vi får några halvhjärtade utkast till fördjupning. En dyster barndom, där den kriminelle suputen till farsa försvinner och där mamman lämnar sonen till mormor och morfar. (...) Men hela uppväxtspåret möts snart av en brasklapp. Den nutida, före detta gangsterledaren protesterar nämligen: ”Det är gottköpspsykologi!”.
År 2019: Skildras i den dokumentära tv-serien "Tjock-Steffe".
"Kommer man personen Stefan Eriksson in på livet under de tre 45 minuter långa avsnitten? Nja, han sänker sällan garden", skrev UNT:s Göran Sterner.
Stefan Eriksson har tre vuxna barn. Han lever i Frankfurt med sin fru som han träffade för över 20 år sedan, och driver företag i Dubai. Företaget sysslar med säkerhet, kameror och andra tekniska lösningar. I Sverige upplever han att han är brännmärkt av sitt förflutna.
Men tro nu inte att han ligger sömnlös på nätterna för det.
– Jag har levt ett jävligt spännande liv. Fruktansvärt spännande. Jag har gjort jättemånga saker och rest över hela världen. Sverige är för litet för mig. Man kan inte hålla på att ångra saker.
Ingenting?
– Jo, jag skulle nog inte ha kört så fort på Pacific Coast.
Nu hoppas Stefan Eriksson på att berättelsen om "Tjock-Steffe" ska bli film.
