Att bygga en ekonomi på två skådespelarlöner kan vara en dans på slak lina. Men Aksel Morisse och Åsa Forsblad Morisse har lyckats få ihop det, även de år när de levde väldigt fattigt.
Det är 3,60 meter i takhöjd i lägenheten på Övre Slottsgatan. Aksel Morisse ser liten ut där han står böjd i ett ryggskott. Men han växer när han får sätta sig ner i soffan och glömma smärtan. Murre från Skogstibble som han spelar i "Pelle Svanslös" på Uppsala stadsteater, har fått sjukskrivas ett par dagar.
– Vi bor ju på samma gata som Maja Gräddnos, men jag kan faktiskt inte så mycket om Pelle Svanslös, erkänner Aksel Morisse.
Han kommer från början från Göteborg och Åsa Forsblad Morisse kommer från Lund. Men sedan 15 år tillbaka är de Uppsalabor och tillhör Uppsala stadsteaters fasta ensemble.
Åsa spelar just nu abboten Abbone i "I rosens namn" baserad på Umberto Ecos roman. Ett morddrama som utspelar sig i ett kloster i norra Italien under medeltiden. Om två timmar ska Åsa bege sig ut i vintermörkret och promenera ner till teatern.
Aksel och Åsa har aldrig varit avundsjuka på den det går bäst för, trots att de verkar i en extremt konkurrensutsatt bransch.
Varken Åsa eller Aksel är typen som stänger av jobbet när de kommer hem. Inte för att de är arbetsnarkomaner utan för att de tycker att jobbet är så roligt. Som när de tidigare i år spelade den ryske hovjuveleraren Fabergé och hans hustru. Åsa pekar mot två fåtöljer med tillhörande fotpallar i ena änden av vardagsrummet:
– Då satt vi där bredvid varandra och övade på våra repliker, och skrek och bråkade, som de gjorde, medan de fick barn och åldrades genom livet.
– Ja det blev så högljutt att jag fick gå till grannen med manuset i handen och förklara att vi höll på med repetition så de inte skulle ringa polisen, skrattar Aksel.
I de här fåtöljerna hemma i den stora lägenheten på Övre Slottsgatan, brukar kulturparet öva repliker mot varandra.
Par på scen, par privat, men samtidigt två tydligt utmejslade karaktärer som inte smälter ihop eller pratar om sig själva som "vi".
– Vår framgång som par är nog att vi låter varandra vara i fred väldigt mycket. Som på morgonen då går Åsa upp före mig och äter frukost och läser tidningen. När jag kommer och dricker kaffe då sätter jag mig i ett annat rum. Vi tvingar inte fram en gemensam frukost utan umgås för att vi vill det.
Vi bråkar hela tiden. Men inga storbråk. Utan vi tar det direkt när irritationen kommer.
Deras två barn, 21 och 25 år, är båda utflugna. Åsa berättar att hon var rädd för vad som skulle hända med relationen när de blev ensamma kvar utan barn att organisera liv och samtal kring.
– Jag tyckte väldigt mycket om den där omsorgen det är att vara mamma. Så jag hade blivit varnad för hur det skulle bli när barnen flyttade ut. Och det blev på ett nytt sätt mellan mig och Aksel. Vi blev ju tvungna att rikta alla samtal mot varandra, och då upptäckte vi hur kul vi kunde ha. Så det blev som att uppfinna relationen på nytt.
Från första början uppfanns relationen i en uppsättning av Tjechovs "Ivanov" på Ensembleteatern i Malmö på hösten 1996. Aksel var där som praktikant samtidigt som han gick på scenskolan i Malmö. Åsa spelade en av huvudrollerna. Aksel hade flickvän, Åsa hade pojkvän.
– Jag kommer ihåg att vi hade väldigt roligt tillsammans, men eftersom vi båda var upptagna och Aksel var den fem år yngre praktikanten, så tänkte jag nog inte att det skulle kunna bli något mer.
På våren året därpå sprang de på varandra på stan i Malmö och i samtalet som utspelade sig kröp det fram att båda nu var singlar. Några veckor senare var det utsparksfest på Malmö scenskola för klassen ovanför Aksel (Åsa hade gått ut skolan ett år tidigare).
– Och då var Åsa där. Då började vi vänslas, säger man så? Okej, vi hånglade. Det hade grott ett intresse under ytan hela den där tiden.
När barnen flyttade ut var Åsa rädd att det skulle bli tråkigt hemma. Men hon och Aksel upptäckte i stället varandra på nytt.
– Ja på den där festen då gick det inte att stå emot längre, säger Åsa.
Året därpå hade de bestämt sig för att de skulle flytta ihop i Malmö, men planerna raserades när Åsa blev uppringd för ett tv-jobb i Stockholm. En rollbesättare ville att hon skulle komma och provfilma för SVT:s nya dramasatsning.
Sjukhusserien "S:t Mikael" om akutmottagningen som ständigt hotades av nedläggning på grund av landstingets blödande ekonomi, var tydligt inspirerad av en av 90-talets största tv-succéer "Cityakuten". Åsa fick en av huvudrollerna som kirurgen Eva Gunnarsdotter. Det var en storsatsning och Åsa fick spela mot skådespelare som Leif André, Mikael Nyqvist, Rebecka Hemse och Jonas Karlsson.
Fanns det aldrig någon avundsjuka då när Åsa var i Stockholm med Leif André och hela Sverige kunde se henne på tv?
– Är man väldigt excentrisk kan man nog börja jämföra sig med vem som helst. Men jag har bara tyckt det varit kul när Åsa får göra stora grejer. Jag kan inte förstå missunnsamhet i en bransch där det är så tufft.
Aksel blev också ett ansikte som folk började känna igen på stan när han spelade rollen som Doktor Jonasson i filmatiseringen av Stieg Larssons "Luftslottet som sprängdes" 2009. Även han fick spela mot Mikael Nyqvist som spelade journalisten Mikael Blomqvist. Men främst spelade han mot Noomi Rapaces tolkning av Lisbeth Salander.
– Och du fick ju en egen fanklubb i Spanien, skrattar Åsa.
Vem är mest framgångsrik av er två?
Åsa och Aksel tittar på varandra och pekar sedan mot den andre.
– Du.
– Nej du.
"Aksel hade turen att få fast jobb nästan direkt på Uppsala stadsteater, men jag frilansade i många år", berättar Åsa Forsblad Morisse som nu också har fast jobb på Uppsala stadsteater.
Det finns inget manligt eller kvinnligt geni som väller ut och ställer den andra parten i skuggan. Ingen Siri von Essen vars skådespelarkarriär ständigt kommit i skymundan till förmån för rollen som hustru till författargeniet August Strindberg. Av naturliga skäl har Åsa och Aksel aldrig behövt konkurrera om samma roller och under de knepiga åren då barnen var små, Åsa frilansade och de hade väldigt ont om pengar, vände de aldrig svårigheterna mot varandra.
– När vi bodde i Stockholm fick vi mycket hjälp av min mamma som kom från Skåne och tog hand om barnen och Aksels mamma som kom från Göteborg. Sedan när vi flyttade hit till Uppsala och jag jobbade i Stockholm hade Aksel nära till jobb och förskola och kunde ta alla hämtningar och lämningar.
Man ska bidra lite mer än den andre.
Bråkar ni aldrig?
– Jo, vi bråkar hela tiden. Men inga storbråk. Utan vi tar det direkt när irritationen kommer, säger Åsa.
Aksel fortsätter:
– Det där tror jag man har lärt sig lite genom teatern. Det finns ingen teater utan konflikt, då blir det ointressant. Så om man intresserar sig för konflikterna i stället för att sopa dem under mattan så byggs det aldrig upp något gräl.
Vad är ert bästa tips till par för att hålla kärleken vid liv?
– Att båda säger till sig själva att man ska göra lite mer, bidra med lite mer än den andre. Då känner båda att den andre anstränger sig för relationen, säger Aksel Morisse.
Att låta varandra vara i fred, är Aksel Morisses bästa tips till par, för att hålla kärleken vid liv.
