På Grand får ungdomar komma med idéer på spelningar de vill genomföra. När UNT besöker Grand spelar fyra band till förmån för Ungdomens hus.
"Det känns väldigt tomt. Vi har satsat så hårt."
När 18-åriga Emma Westerberg pratade med UNT steg röken fortfarande uppåt himlen och kvar fanns bara fasaden i sten – och spekulationer om branden var anlagd eller ej.
Emma Westerberg pratade inte om Ungdomens hus, som ju eldhärjades förra året. Hon pratade om Grand – Uppsalas allra största mötesplats för unga. Det var den 22 maj år 1995 och ungdomarna på Grand stod utan replokal, scen och sammanhang.
30 år senare skriver syskonparet Ella och Gustav Norell klart kvällens körschema intill Grands scen medan Skintear – ett band från Sundsvall – soundcheckar.
– Vi vill visa vårat stöd för Ungdomens hus och till dem som förlorat sin plats i den branden, förklarar Ella mellan två gitarrsolon.
Vad Uppsala vore utan Grand? "Ingenting. De här ställena är allt", säger Gustav Norell på trummor i bandet Kimaera.
Det är en fredag i januari och syskonen Norell har tillsammans med sitt rockband Kimaera arrangerat en kväll till förmån för Ungdomens hus. A4-papper har tejpats upp med ett nummer att swisha.
Syskonparet är överens om att förlusten är påtaglig, både för staden och för ungdomarna som drabbats.
– Något saknas i Uppsalas musikscen, konstaterar Gustav Norell.
– Det är så många unga som var där hela tiden och som blivit av med allt. Vi känner för dem och för deras minnen, säger Ella Norell.
Än idag är Grand en populär mötesplats för musikintresserade ungdomar som arrangerar spelningar flera kvällar i veckan. Kulturhuset Grand driver också riktade verksamheter för hbtqi-ungdomar och ungdomar i behov av särskilt stöd.
En fredagkväll i januari ordnades en stödspelning på Grand för Ungdomens hus. 30 år tidigare när Grand brann, blev endast stenfasaden kvar.
Själva är syskonen för unga för att minnas att Grand brunnit precis som Ungdomens hus, men på husets övervåning finns historien bevarad. Där har fritidsledarna Moa Pettersson och Inana Selenius inrett caféet med loppismöbler – och på väggarna hänger konsertaffischer från 90-talet då Grand ofta bokade stora artister. Där finns namn som Sahara Hotnights, Håkan Hellström och Lars Winnerbäck.
Inana Selenius och Moa Pettersson jobbar som fritidsledare på Grand. Här i samtal med Elsa Vegerfors, mitten, som brukar hänga på kulturhuset efter skolan.
Elsa Vegerfors menar att Grand är en plats dit man som ung kan gå till själv, för där finns alltid någon kompis att hänga med, eller som idag: fritidsledarna Moa Pettersson och Inana Selenius.
Sahara Hotnights är en av alla band som spelat på Grand.
I mitten av 90-talet hade Grand blivit en scen att räkna med i Uppsalas musikliv och mängder av spelningar var inbokade 1995 då Grand fattade eld. Det gjorde att Christer Johansson, kulturhusets dåvarande föreståndare, blev uppringd av band från hela Sverige som såg sina spelningar bli till aska.
Tillsammans med ungdomarna försökte han rädda så många konserter som möjligt, verksamheten fick hyra in sig på Flustret, Norrlands nation och olika pubar i stan.
1996 påbörjades restaureringen av stenhuset.
– Det var ju väldigt trist med branden, men vi försökte tänka på de förutsättningarna vi fick i stället, som möjligheterna i att lokalen byggdes om invändigt. Vi fick mer plats till större publikytor till exempel, berättar Christer Johansson.
Bråte borta från Grand i september 1995. Ur UNT:s arkiv.
Endast stenfasaden fanns kvar av Grand efter att branden bröt ut i maj 1995.
Grand 9 september 1995. Bilden kommer från UNT:s arkiv.
Han minns särskilt den dagen byggarbetarna kom tillbaka för att se hur de hade fått de det ombyggda lokalerna.
– Under tiden de byggde tyckte några att det var slöseri att man satte upp dyra lister och sådant i ett hus tänkt för musicerande ungdomar. Sedan, när de långt senare kom tillbaka för att kontrollera renoveringen undrade de om det ens var några som nyttjat lokalen.
Eftersom Grand inte blivit nedklottrad förmodade de att ungdomarna aldrig återvände.
– Men när de gjort så fint åt ungdomarna, då tog de hand om det. Grand var ju en plats ungdomarna fick förverkliga idéer men också ta ansvar.
Hanna Enander på bas i bandet Kimaera.
Christer Johansson berättar att branden inte alls blev en dödsstöt för musiklivet – snarare tvärtom. Grand gick stärkt ur eldsvådan och den grupp unga som nyttjade huset efteråt växte.
På samma sätt växte Grand sig om möjligt ännu större efter pandemin 20 år senare. Det menar Tanim Rab som numer är chef på kulturhuset.
– Vi brukar säga att vi ställde inte in, vi ställde bara om.
Tanim Rab, chef på Grand, berättar att verksamheten återhämtade sig väl efter pandemin, tack vare att personalen bestämde sig för att börja live-sända spelningar i den tomma lokalen.
Mats Olsson började jobba som fritidsledare och ljudtekniker på Grand precis när verksamheten kommit igång igen efter branden 1995. Han menar att intresset för musikscenen gått i vågor. Sedan pandemin ser han en stor uppgång.
Christer Johansson jobbade som föreståndare på Grand när branden bröt ut 1995. Efter jobbade han en del med kulturnatten, och var även engagerad i vänsterpartiet i Knivsta med fokus på ungdomsfrågor.
Med tomma lokaler och avstängd teknik kom personalgruppen på att de kunde låta band spela ett i taget, och livesända konserterna på Youtube. Det blev ett sätt att hålla musiken vid liv och så fungerade sändningarna effektivt som marknadsföring. Nu färdas återigen band från hela Sverige för att spela i den gamla biografen.
– Det är ju en klurig målgrupp vi har, det händer väldigt mycket i den åldern och sedan växer ungdomarna upp och blir för gamla för att vara här. Det gäller därför att alltid vara aktuella och uppdaterade, säger ljudteknikern och fritidsledaren Mats Olsson.
Grand
Tierpsarkitekten Simon Lindsjö hade ritat och byggt Grand 1936. Då var Grand Uppsalas modernaste biograf, men bara på samma gata låg ytterligare två biografer.
När bion lades ned på 80-talet fick bland annat ungdomsdiskoteket Grand Slam bedrivas i lokalen på tillfälligt hyreskontrakt.
Det var sedan ungdomsföreningen F.E.L som i samarbete med Barnombudsmannen tog initiativet att starta Grand så som den drivs idag, med café och konserter.
1995 började Grand brinna och lokalen totalförstördes. Då uppstod frågan om huruvida man skulle bygga upp huset igen åt ungdomarna, eller om huset skulle kunna bli något annat. Diskussionerna slutade med att huset byggdes upp igen och att ungdomarna fick fortsätta bedriva sin verksamhet där.
Under 2000-talet lades ungdomsföreningen ner och Grand bedrivs nu enbart av kommunen.
Han började jobba på Grand 1997 och kan konstatera att engagemanget alltid gått i cykler. Att Ungdomens hus nu brunnit och många ungdomar står utan replokaler verkar dock inte ha ökat tillströmningen nämnvärt till Grand enligt honom.
– Det har alltid varit så att en del repar där, och ordnar spelningar här, men ett sådant hus behövs, en plats där unga får bestämma helt själva, säger han.
– Man får heller inte glömma att ungdomarna har preferenser, de som hängt på Ungdomens hus kommer inte nödvändigt vis vilja byta plats, säger fritidsledaren Moa Pettersson.
Kimaera på Grands scen, där de ordnat en stödspelning för Ungdomens Hus.
Hon gör sig redo med hörselkåpor inför kvällen. Foajén har börjat fyllas upp med hängivna och pratglada fans, vänner, bekanta och nykomlingar som i klungor rör sig in i lokalen. Där står vattenglas upptravade på bardisken intill en stor skål öronproppar.
Arbetet bakom alla spelningar sammanfattar den tidigare verksamhetschefen Christer Johansson kort.
– Grand var en bra skola, för livet.
Och det är han inte ensam om att tycka.
Grand fyllde en viktig funktion för vår generation.
Daniel Adams-Ray
– Det var ett toppenställe där i stort vem som helst kunde få uppträda. Det var där jag lärde känna Herbert Munkhammar, Organismen, Veronica Maggio, Professor P och många andra blivande artister. Grand fyllde en viktig funktion för vår generation.
Det sa Daniel Adams-Ray i en tidigare intervju med UNT. Rapparen och låtskrivaren är en av alla artister som spelat på Grand som ung. Men på Grand växte inte bara artister upp. Scenen var också en språngbräda för kulturarbetare i stort.
Sara Högsten var en av de ungdomarna som brukade hänga och jobba på Grand när hon var ung. Hon fortsatte på det spåret och jobbar idag som producent och projektledare på Musik Västernorrland.
Två 21-åringar på Grands scen: Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray i Snook.
Veronica Maggio, här på konsert på Homecoming Festival på Polacksbacken i Uppsala, hängde även hon som ung på Grand.
.
Lars Winnerbäck är en av artisterna som har spelat på Grand. Han har också tagit ställning i debatten om statligt finansierad kultur.
En av dem är Sara Högsten. Hon jobbar i dag i Sundsvall åt Musik Västernorrland med att boka konserter till hela regionen. Själv slutade hon spela ganska fort under sin tid på Grand, men där fanns plats för alla. De som inte spelade bokade artister och band, ordnade med café, garderob och allt runt omkring.
– Jag tänker ganska ofta på Grand, jag har burit med mig den platsen, säger hon.
Sundsvallsbaserade Skintear på scen som kvällens första band.
Sara Högsten ser nu hur nedskärningar av kulturens budget slagit hårt åt Sveriges kulturliv och menar att utvecklingen symboliserades väl av hur Lars Winnerbäck klev in i kulturdebatten om Norrköpings symfoniorkester.
När moderaternas ungdomsförbund gav Winnerbäck som exempel på en artist som kan sälja ut arenor, utan att vara skattefinansierad, skrev han i Corren att det är kulturskolan, musikscenerna och eldsjälarna som gjorde honom till en artist – inte ett aktiebolag.
– Hur ska man värdera tiden på såna här platser? De går kanske inte att driva verksamheterna som näringslivet. Den här platsen var att få komma in i ett rum med vuxna som tog en på allvar, och man fick syre till den lilla glöden och det intresset som fanns, säger Sara Högsten.
Elsa Vegerfors hänger med fritidsledaren Moa Pettersson ut på balkongen där man kan se ner på scenen och förberedelserna som pågår där inför kvällens spelning.
Eftersom Grand är en kommunal verksamhet, och inte drivs av kommunala bidrag, har Grand inte påverkats av statens nedskärningar. Chefen Tanim Rab menar att lokalpolitikerna satsar på ungdomarna och att det finns ett stort förtroende för verksamheten.
– Och de ser ju hur många som är här. Hade vi haft tomma lokaler hade frågan kanske sett annorlunda ut, säger fritidsledaren Moa Pettersson.
Det är så många unga som var där hela tiden och som blivit av med allt.
Ella Norell
I den mörklagda lokalen pågår ett stort mingel. Närmast scenen trängs ungdomarna som gjort sig redo för kvällen, svagt upplysta av den lila scenbelysningen. De har lagt jackor och väskor i högar som löper längs med väggarna längst bak till entrén, där ljudteknikerna Mats Olsson och Sten Ritscher håller till. Innan Ella Norell från Kimaera kliver upp på scen som kvällens konferencier svarar hon och hennes bror Gustav Norell på frågan om vad Uppsala vore utan Grand.
– Ingenting. De här ställena är allt, säger Gustav Norell.
– Det är en frihet att få vara här, det är fantastiskt att det finns, lägger Ella Norell till.
Och det var ju inte helt självklart. När Grand brann fanns faktiskt planer på att bygga ett parkeringsgarage i stället.
Nu återstår det att se om Ungdomens hus också ska få sig sin biograf.
Biografen Grand från 1936 brann för 30 år sedan och lämnade de musicerande ungdomarna i samma situation som de är i nu när Ungdomens hus brunnit.
På Grands övervåning finns café för ungdomarna, där väggarna delvis pryds av gamla affisher från konserter och bilder från Grand som biograf.
Biografen Grand som ritades av Simon Lindsjö 1936.
