Poetry slam är poetens död

KULTURDEBATT. Poetry slam är scenkonst, inte poesi, skriver fristadsförfattaren Anisur Rahman. Den som vill bli en sann poet bör undvika sådana tävlingar – inget kan ersätta skrivandet.

3 november 2010 10:41

POETRY SLAM. Jag fick lära mig att ”skrivande är en vana”. En poet ser till att vårda denna vana. En hängiven poet kan inte vara upptagen av uppträdanden med estradpoesi, eller vad vi vill kalla ”poetry slam” – detta är scenkonst, inte poesi. Här har talangen i fråga redan missat tåget. Författaren har hamnat vilse.

Jag menar inte man inte ska framföra poesi, poesi är ju är en muntlig konstform. En sann poet behöver dock inte ägna sig åt våldsamheter eller komik på scenen för att det ska bli ”poesi”. Poesi lockar fram musik och bilder i medvetandet. På så sätt är det också ett slags bildkonst. Genom tävlingsmomentet förlorar poesin sin musik och sina bilder.

För en ny talang på poesins estrader kan poetry slam mycket väl vara en källa till inspiration. Men förr eller senare måste han eller hon utvecklas genom att orientera sig, läsa mycket, interagera med andra, skriva massor och bekanta sig med traditionerna.

När jag märker att människor som håller på med poetry slam, särskilt i Uppsala, inte har den där orienteringen, och inte känner till Tomas Tranströmer men är galna i Bob Hansson, ja, då tycker jag det är tråkigt. De är desorienterade. Vilseledda. Inne på fel väg. En sann poet ska inte vara komiker. Komedi ger livet ett smärtfritt motstånd. Hur skulle en sann poet kunna göra det?

Om man har Bob Hansson som förebild är man i en återvändsgränd. Poesi handlar om mystik. Sanningen finns i mysteriet. Poesi handlar om livets sanningar och skönhet. Vet Bob:arna det?
Låt mig citera den bengaliska poeten Syed Shamsul Haq: ”Eftersom författande är ett slags disciplin, en nödvändighet, ett slags besatthet som tvingar en människa att skriva, ska författaren inte splittra detta tillstånd på skrivande och scenframträdande.”

Känsla och känslighet är viktigt i poesi. Såsom den engelska poeten William Wordsworth uttryckte det är poesi ett tillstånd av starka känslor som spontant svämmar över. I det tillståndet skapas en stark önskan att uttrycka sig – och det resulterar i poesi. Äkta poesi. Den behöver inte ”slamming”. Den behöver ingen tävling.

Uppsalas Ordsprak International Poetry Festival är ännu en förvirrad tillställning. Den har inget att göra med vare sig poetisk eller litterär tradition eller frågeställning. Jag tycker inte att den hade någon som helst litterär anda, vare sig ur akademiskt eller ur kreativt perspektiv.Eftersom poesi, som sagt, är en muntlig konstform är jag inte emot högläsning. Varje sann poet förväntas läsa sina dikter högt och gör också det.

En sann poet är en tänkande varelse. Tänkandet är en abstrakt process som tar sig uttryck i språket. Man tänker på sitt modersmål, det gör även poeter. För att klara det omvälvande språkliga nytänkandet, som den poetisk-lingvistiska processen innebär, så har en poet sannerligen inte tid att vara en mästerkomiker.
Eftersom poetry slam är väldigt populärt i många västerländska städer – inte minst i Uppsala – kommer kanske mina åsikter som något förvånande eller misshagligt för många. Men jag måste säga som det är. Det finns inget som kan ersätta skrivandet. En stor poet ställer aldrig upp i tävlingar men mäter sig alltid med sig själv. När slamming eller tävlande ersätter skrivande för många, som verkligen skulle kunna bli bra poeter, så vågar jag faktiskt säga att ”poetry slam dödar poeter”.

Översättning: Maria Ripenberg

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Anisur Rahman, fristadsförfattare, Uppsala