Hos Amos är alla VIP

Den schablonartade bilden av en busschaufför är nog hos de flesta en vresig, irriterad person som inte hälsar när man kliver på och det händer att man ibland får intrycket av att chauffören kör ifrån människor med flit. Amos Makajula är det levande exemplet på att det inte behöver vara så. När vi träffas i busschaufförernas egna vilorum har han precis jobbat ett morgonpass och äntrar rummet med ett leende lika brett som Niagarafallen. Vi hälsar och det visar sig att han har sett mig förut och vet vilken buss jag brukar ta. Jag blir glad av att han vet, det är som om vi redan känner varandra.

Om man beskriver Amos för någon som ofta åker buss är chansen stor att de vet vem han är. Amos har blivit något av en lokal personlighet med sitt varma sätt att möta alla trötta resenärer. Varje gång man kliver på får man ett varmt välkomnande och frågan om man mår bra, ställd på ett sätt som att det verkligen menas. När man kliver av så ropar han dessutom alltid "ha en bra dag" i bussens mikrofon och vinkar av en. Det fina mottagandet räcker ofta för att förgylla hela resten av ens dag - man tänker att om en busschaufför kan hålla modet uppe och ständigt vara så positiv så borde ju jag också kunna det. Men jag undrar samtidigt var Amos får all sin energi och motivation ifrån. Hur får man orken att ständigt vara så trevlig på sin arbetsplats?
- Jag älskar helt enkelt människor! Och om man är positiv och visar respekt skapar man inte bara en bra stämning på bussen, utan också i hos sig själv, säger han med sitt karaktäristiska leende i följe.

Amos kom till Sverige för åtta år sedan. Han bodde tidigare i Tanzania och arbetade som musiker, men blev kär i en svensk volontärarbetare som han nu är gift med. I sitt hemland brukade han ofta skjutsa omkring sina kompisar med sin bil. Det i kombination med det omättliga begäret att hjälpa människor fick honom att bli busschaufför här i Sverige. Att Amos är så trevlig har gett utdelning, han har sett många resenärer bli glada och de uttrycker ofta sin tacksamhet genom att bland annat ge honom godis och presenter. Men den största gåvan var när det en gång kom fram en person och tackade honom för att ha räddat hans liv. Den här människan hade tydligen bestämt sig för att det var dennes sista dag att leva, men fick hopp att leva vidare efter Amos bemötande.
- Ibland har jag spelat musik på jobbet och mina kolleger brukar ofta fråga mig varför jag inte jobbar med det i stället. Men kan man ge människor hopp att fortsätta leva sina liv är det mer värt för vem som helst att köra buss, säger han allvarsamt.

Alla i pausrummet är klädda i bussföraruniformer och det känns lite som om man befinner sig i uppehållsrummet på en internatskola. Allt som behövs för att koppla av efter ett arbetspass finns här - schack, kaffe, mikrovågsugn och dag-tv. De flesta verkar slutkörda efter dagen vilket är fullt förståeligt. Amos berättar att han förstås också har dagar då han känner sig trött men att sin fasta grundinställning gör att glädjen kommer fram av sig själv. Viljan att alla människor ska behandlas med respekt är för stark för att besegras av någonting annat. Vem som helst kan ju komma på bussen - någon som är på väg till sjukhuset, ett barn som har det svårt hemma eller en människa som helt enkelt känner sig ensam. Amos tycker att det gäller att utnyttja alla möjligheter man har för att göra omgivningen lyckligare. Någonting så litet som att bli önskad en bra dag kan betyda mycket för många.
- Jag säger ofta att alla mina resenärer är VIP. Att de är viktiga för mig, oavsett vilka de är. Om jag stannar och väntar in någon som springer till bussen och de tackar mig för att jag inte åkte i väg brukar jag säga: "jag var tvungen att göra det, för du är viktig".

Amos ska hem och vila innan det är dags för ett pass på eftermiddagen igen. Vi promenerar ner för Kungsgatan innan han ser sin buss stå en bit bort. Vi tvingas till ett hastigt avsked och när jag ser honom springa mot bussen känns mina egna bekymmer plötsligt obefintliga och bortträngda av all positiv energi. Jag tänker att mötet med honom inte bara var en vanlig intervju, utan en händelse som fått mig att se omvärlden i ett nytt ljus. Amos är viktig.

De flesta som brukar åka buss i Uppsala vet vem han är, den glade busschauffören Amos Makajula. Kaktusreportern Pedram Nasouri bestämde sig för att ta reda på mer om mannen med det stora leendet och de vänliga orden.