Men kan man lita på att landet är berett att följa ingångna avtal?
Att frågan om Greklands avsikter ändå måste ställas är betecknande för krisens olika turer. Europasamarbetet har alltid byggt på ett grundläggande förtroende mellan medlemsländerna, ett förtroende som byggts upp under decennier och som är en blandning av regelverk och politisk kultur. Bakom de gemensamt fattade besluten ligger ofta en tragglig process som innebär ett ständigt givande och tagande. Under resans gång uppstår en ömsesidig förståelse för vad som kan och inte kan uppnås.
Grekland har systematiskt brutit mot den processen och det förhållningssättet. Bakom leendena och honnörsorden på måndagsmorgonen från de utmattade EU-ledarna ligger en insikt om att saker och ting kanske aldrig kan bli som förr. För även om överenskommelsen kan sägas vara en klassisk kompromiss har den skett på villkor som innebär att respekten för EU:s institutioner fått sig en allvarlig knäck.
En fråga som därför måste ställas är hur mycket populism Europa tål. Ja, Grekland är ett särfall: en stat i upplösningstillstånd. Det allvarliga är att EU aldrig lyckades bemästra dess kris utan i stället lät den fortgå, växa sig större för att till slut dominera all övrig verksamhet. Bristen på ledarskap har varit slående. Samtidigt har sprickor i sammanhållningen blottats. Frankrike tog öppet parti mot Tyskland och för Grekland medan till exempel Finland och Slovakien pressade grekerna hårt.
Alexis Tsipras och regeringspartiet Syriza är ett exempel på en populism som tilläts löpa amok. Men den är också en varningssignal om hur centrifugala krafter på olika håll i Europa verkar och konsekvensen av att inte ta dem på allvar.
Deras gemensamma nämnare är att EU ges skulden för ekonomiska och sociala problem. Budskapet som förs fram att det politiska etablissemanget kapitulerat inför Bryssels ansiktslösa byråkrater. En aggressiv nationalism lanserar enkla och slagkraftiga lösningar: flyktingarna är för många, bankerna skurkar, och EU för mäktigt.
För såväl vänster- som högerpopulister är just konspirationen livsluft och primus motor. Ytterligheterna berör varandra. Det ökade inflytandet för UKIP, Sannfinländarna, Front National, Jobbik, Femstjärnerörelsen och Fremskrittspartiet med flera står i direkt proportion till det minskade medborgerliga förtroendet för EU.
Man kan alltså frukta att Syrizas politiska framgångar stärker trenden. När Europasamarbetet likställs med elitism och maktmissbruk riktas blickarna mot andra alternativ. I dag är det svårt att se vad som skulle kunna vända utvecklingen. Genom den nödvändiga uppgörelsen med den grekiska regeringen har kanske en akut kris avvärjts, men för Europa verkar svårigheterna bara blivit värre.