"Måste jag vilja ta livet av mig?"

Lisa har diagnosen adhd med svår ångest. Men sedan hon flyttade till Uppsala har hon nekats behandling under nästan två år. Däremot har läkarna skrivit ut en farlig dos medicin.

28 oktober 2014 10:46

Lisa har alltid känt att hennes hjärna inte fungerar som andras. Den går ständigt på högvarv och hon har svårt att kontrollera impulser. Något som gjort livet svårt.

När Lisa var 23 år gammal gjorde hon en utredning hos psykiatrin i landstinget där hon då bodde och fick diagnosen adhd.

– Även om det inte ändrade på allt, var det skönt att få ett namn på det och få hjälp att klara livet, säger hon.

I slutet av 2012, några år efter att Lisa fått diagnosen, flyttar hon till Uppsala där resten av hennes familj bor. Lisas mamma har hört att neuropsykiatrin har problem med väntetider och ser därför till att Lisas dåvarande läkare skickar en remiss till psykiatrin i Uppsala så fort som möjligt.

– Jag ville vara ute i god tid för att hon inte skulle behöva gå utan vård, säger Lisas mamma.

Men det är precis det som kommer att ske.

Veckorna går och det är helt tyst från psykiatrin i Uppsala. Lisa och hennes mamma kontaktar den neuropsykiatriska mottagningen i Psykiatrins hus. Flera gånger. Men de får aldrig några klara besked.

Det hinner bli april 2013. Lisa mår bara sämre och sämre. Till slut blir det så illa att hon måste åka in till psykakuten.

– Jag började få panikångest allt oftare och bli mer och mer paranoid, något som inte blivit bättre sedan dess. Ibland blir det så jobbigt att mamma eller någon vän måste sova över på nätterna.

Många personer som har adhd drabbas även av ångest, depressioner och annan psykisk ohälsa. Lisa äter den antidepressiva medicinen Citalopram utifrån ett gammalt recept som läkarna bara förnyar. Hon tar 80 milligram om dagen, vilket både hon och hennes mamma tycker känns som väldigt mycket. Det är det också. 2011 gick den europeiska läkemedelsmyndigheten ut och sänkte maxdosen för Citalopram till 40 milligram då det visat sig att en högre dos än så riskerar att allvarligt påverka patientens hjärtrytm. Lisa äter alltså det dubbla.

– Varje gång jag har ringt psykiatrin har jag tagit upp dosen med Citalopram med läkarna, men allt de svarat är att vi får titta på det sen, säger Lisas mamma.

Månaderna går och Lisas mamma fortsätter att höra av sig till sjukhuset och kräver att de ska göra något. Hon tar även hjälp av patientnämnden men även de har svårt att få svar från ansvariga på neuropsykiatrin. Först i början av juli 2013, drygt ett halvår efter att den första remissen skickats, leder påtryckningarna till att Lisa äntligen får en tid på neuropsykiatriska mottagningen. Men lyckan blir kortvarig.

– Jag berättade om hur dåligt jag mår och hur jag försöker att hantera det. Bland annat berättade jag att det hänt att jag dricker alkohol när jag mår dåligt, vilket jag inte skulle ha gjort.

Lisa har testats tidigare för beroende i det landsting där hon bodde innan flytten till Uppsala. Testet visade att hon inte har något missbruk, vilket går att se i journalerna. Lisa påpekar det samtidigt som hon själv intygar att hon inte har några alkoholproblem. Men läkaren håller fast vid att att Lisa måste testas på nytt för beroende och att neuropsyk därför inte kan hjälpa henne.

– Det var som att det jag sa inte betydde någonting. Där och då förlorade jag allt förtroende för vården.

En månad senare får Lisa tid hos beroendemottagningen. Men även det krånglar och drar ut på tiden. I september 2013, tack vare nya arga påtryckningar från Lisas mamma, får Lisa beskedet att hon inte bedöms vara beroende av något och att de därför skickar en ny remiss tillbaka till neuropsyk.

Drygt ett år efter att landstinget som Lisa bodde i innan skickat sin remiss till Uppsala, får Lisa göra en ny adhd-utredning. Utredningen är precis som den hon gjorde för flera år sedan, likaså resultatet.

– När de var klara och sa att jag har adhd kändes det som ett skämt. Det visste vi ju redan!

Lisa ber om att få komma till en psykolog men får veta att väntetiderna där är jättelånga. Däremot ska hon få börja KBT-terapi i grupp. Men hon måste vänta ytterligare sju månader innan den drar igång.

I april 2014 får Lisa äntligen gehör för sin oro över att hon äter dubbelt så mycket antidepressiv medicin än vad man bör. Hon får göra ett EKG som ser okej ut. Läkaren säger att hon bör sänka och byta medicin. Men att hon måste vänta med det tills hennes KBT-behandling, som alltså ligger flera månader fram i tiden, har avslutats.

– Ibland funderar jag över om jag måste måste låtsas att jag vill försöka ta livet av mig för att de ska reagera, för att jag ska få någon hjälp. Men jag vill ju inte dö. Jag vill bara ha ett normalt liv, säger Lisa.

Fotnot: Lisa heter egentligen något annat.

Neuropsykiatriska sjukdomar Flera diagnoser vanligt Lisas vårdresa:

Adhd, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och Tvångssyndrom hör till de vanligaste neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna. Diagnoserna är närbesläktade och det är vanligt att samma person har flera diagnoser.

Personer som har en neuropsykiatrisk sjukdom har ofta svårigheter med impulskontroll, aktivitetsnivå, uppmärksamhet, samspel med andra människor, inlärning coh minne samt att uttrycka sig i tal och skrift.

Källa: Attention

December 2012. Lisas dåvarande landsting skriver en remiss till neuropsykiatrin i Uppsala

Januari 2013: Lisas mamma ringer neuropsyk i Uppsala flera gånger och får till slut veta att de tagit emot remissen.

Januari 2013: Remissen avvisas

Januari 2013: Lisas gamla landsting ringer upp Lisa och säger att remissen fått avslag för att neuropsyk i Uppsala tycker att den är ofullständig.

Februari 2013: Lisa ringer neuropsyk och får veta att de nu har alla papper de behöver.

April 2013: Lisas mamma ringer neurospyk och ber de skynda på remisshanteringen då Lisa mår väldigt dåligt.

April 2013: Lisa mår så dåligt att hon åker in till psykakuten

Juni 2013: Lisa mår ännu sämre och hennes mamma tar hjälp av Patientnämnden. Påtryckningarna leder till att Lisa får en läkartid.

Juli 2013: Lisa träffar en läkare på neuropsyk som anser att hon kan ha alkoholproblem och remitterar därför Lisa till beroendemottagningen.

Augusti 2013: Lisa kommer till beroendemottagningen för att lämna prover men när hon kommer dit får hon veta att personen hon ska träffa är sjuk.

Augusti 2013: Lisa kommer till beroendemottagningen igen och lämnar blodprover.

Augusti 2013: Lisa kommer til beroendemottagningen för att få sina provresultat. Men precis som första gången får hon veta när hon kommer dit, att personen hon ska träffa är sjuk.

September 2013: Alla tester ser bra ut. Beroendemottagningen remitterar Lisa tillbaka till neuropsyk.

November 2013: Lisa får träffa en sjusköterska som säger att hon kan få en läkatid i januari 2014.

Januari 2014: Lisa träffar en överläkare som vill göra en ny adhd-utredning.

Februari 2014: Lisa påbörjar utredningen.

Februari 2014: Utredningen är klar och visar att Lisa har adhd, den diagnos hon alltså redan har. Lisa får samtidigt veta att hon måste vänta sju månader på behandling.

April 2014: Lisa träffar en ny läkare som reagerar över den höga dosen antidepressiv medicin Lisa tar och hon får göra ett EKG.

September 2014: Lisa börjar en KBT-behandling i grupp för sin adhd. När den är klar kommer läkarna att se över hennes skadliga dos antidepressiva.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!