Gymnastik lade tidigt grunden för Rasmus Dahlbergs något brokiga idrottskarriär. Schlatters sjukdom (knäproblem) och Uppsala Basketball Camp satte stopp för gymnastiken i tolvårsåldern. Han hade då hunnit med ett SM-silver i truppgymnastik. Samtidigt lades ungdomsfotbollen på hyllan. Knäna visade sig däremot hålla för både basket och beachvolleyboll, men längden har han fortfarande emot sig.
– Egentligen har jag valt fel sporter, säger Rasmus Dahlberg i Bolandgymnasiets omklädningsrum i väntan på att volleybollträningen med Uppsala volley (UVBS) ska börja.
Han syftar på att han är 180 centimeter lång och att det har betydelse. Men han har alltid kompenserat sin längd med snabbhet och spelförståelse, vilket gett honom ytterligare SM-medaljer av ädlaste valör inom både beachvolley och basket.
– Beachvolleyn har alltid bara varit en kul grej. I somras var jag på ett läger, det var trettio grader varmt och vi spelade i solnedgången. Sen satte vi oss och tog en öl. Det är ganska nice. Basketen däremot ville jag leva på och satsade stenhårt. Den var självförtroendehöjande och mer självuppfyllande.
Under några år kombinerade Rasmus de båda sporterna, vilket hade sina fördelar. Både bollkänsla och fysik hölls igång under basketens sommaruppehåll. Tack vare beachvolleyn var han alltid i bäst form i början av säsongen. Men när han tog plats i Uppsala Baskets herrlag minskade tiden för beachvolleyboll, eftersom de då tränade basket även under somrarna. Säsongen 2016/2017 blev den sista för honom i högsta basketligan. Motivationen försvann och så gjorde även Rasmus från basketplanen. Det var dags att bestämma sig – att fortsätta satsa på basketen eller välja studier och arbete.
– Antingen ska jag vara med till hundra procent och ge allt hela tiden, eller så får det vara. Jag gav kanske nittio på grund av tidsbrist, men var trött ibland och såg inte alltid framemot träningarna. Då var det bättre att sluta, så jag valde att satsa på skola och jobb istället.
Det var ett tufft beslut, men Rasmus Dahlberg slutade i alla fall på topp.
– Jag spelade nästan alla matcher den säsongen, några från start. Det var många Uppsalaspelare i laget födda mellan 1990 och 1995. Vi hade växt upp tillsammans, det var som att spela i högsta ligan med bästa polarna. Just hänget kring laget var svinkul. Men efter den säsongen splittades vi upp, och då ska man börja om igen. Beslutet var tudelat, men nu är jag tillfreds med det.
Idrotten är fortfarande en stor del i Rasmus Dahlbergs liv och just lagsammanhållningen var något han saknade efter basketen. Därför tog han upp tonårens volleyboll igen och spelar nu i division I med UVBS. Han tränar två gånger i veckan och är med på de matcher han hinner. Under sommaren blir det beachvolleyboll och där vill han satsa på att ta sig till SM.
– Jag ska ge det ett försök. Sedan hinner man kanske inte allt man har tänkt sig.
Sedan augusti arbetar Rasmus Dahlberg nämligen som revisor på ett företag i Stockholm. Han har många kollegor med idrottsbakgrund och arbetsgivaren förespråkar träning när det är mycket att göra på jobbet.
– Jag har tagit med mig mycket från idrotten. Disciplin, respekt mot kollegor, att alla har sin roll… Alla människor har någon styrka, den ska man identifiera och hylla. Jag är uppfostrad i ett sådant klimat, det hjälper mig mycket i jobbet.
Nuförtiden passar han alltid tider, en lärdom från basketen.
– I ettan blev jag avstängd en match efter att ha kommit försent till träningen en gång för mycket. Under en tuff period privat fick jag välja mellan att vara i tid eller prioritera annat. Då valde jag att komma i tid. Nu planerar jag bättre och i jobbet funkar det bra.
Rasmus Dahlberg har för tillfället inga planer på att göra comeback på basketplanen, men stänger ändå inte dörren helt för sin gamla klubb.
– Jag svarar alltid om de ringer.