Det tog sin tid men inför den förra säsongen var Uppsala tillbaka i finrummet igen. Den här säsongen är klubben etablerad och ligger i skrivande stund i mitten av tabellen. Det är Michael Jestin som tillsammans med storebror Patrik Törner, 13 år äldre, som byggt och tränar laget.
I år får Michael dessutom finnas på golvet vid träningar och matcher och slipper vara hänvisad till läktaren.
– På grund av pandemin fick jag sitta på läktaren förra säsongen för att jag både har dåligt hjärta och dåliga lungor. Men det sket sig ju ändå, säger han.
I februari smittades han nämligen av corona men som tur var klarade han sig bra. Och med antikroppar i kroppen kunde han följa med på förra årets sista bortamatch. En bra avslutning på en minst sagt annorlunda säsong.
Michael berättar över en aningen sen lunchsallad på Stationen om att han kommer från en riktig volleybollfamilj. Pappa Jean-Marc kommer från Frankrike och hade där spelat på hög nivå och blev Michaels första tränare i Asken VF i Kristinehamn. Syskonen Patrik och Christine spelade de också.
– Jag som är yngst hade inte så mycket val. Men jag höll på med mycket. Jag har spelat fotboll och basket och höll på mycket med judo, men volleyboll var det jag var bäst på. När vi flyttade till Uppsala var det bara att fortsätta.
Michael var så pass bra att han blev uttagen på läger med det svenska pojklandslaget men i blågult blev han inte långvarig. Anledningen var att han inte gillade kulturen som då fanns på landslagssamlingarna. Efter ett tag valde han att tacka nej.
– Det var otrevliga tränare med helt fel inställning. Det var en bestraffande kultur, berättar Michael.
Men han hade så smått stakat ut karriären. Det var elitseriespel i Uppsala som gällde till en början för spikern. Sedan fanns tankarna på spel i utlandet. Och så hade det också mycket väl kunnat bli om det inte vore för en knöl högt upp axeln, nära halsen. Den upptäcktes efter att Michael börjat känna en hårdnad under revbenen. Mamma Pia som är läkare funderade först på om det kunde vara en inflammerad muskel men den där förhårdnaden försvann inte.
Det visade sig så småningom att det handlade om en brosktumör och en väldigt ovanlig cancerform. Detta efter att läkarna först misstänkt skelettcancer. På Karolinska sjukhuset i Stockholm opererades knölen bort som att den var en godartad form. Därför togs ett mindre område bort än vad som varit fallet annars. Eller mindre och mindre, Michael beskriver tumören stor som en knytnäve samtidigt som han håller upp handen.
– Den växte in mot lungsäcken och det var därför jag inte hade märkt någonting. Den hade växt i 15 år… Den cancern har låg spridningsrisk men är ändå ihärdig på nåt sätt.
Ett och ett halvt år senare hade Michael fått jobb på Posten. Han gjorde sin andra dag på nya jobbet när onkologen ringde. Det var slutjobbat. Cancern hade kommit tillbaka.
– Jag har fortfarande inte bett om ursäkt till Posten, jag bara drog ju, säger Michael.
– Tumören hade satt sig på två av tre nervrötter som går ut i armen. På uppvaket hörde jag en sjuksköterska säga till en annan: var försiktig med hans arm, han får inte röra den på ett år.
Närheten till nervrötterna gjorde att den blev en komplicerad operation av en ”superspecialist” från Södersjukhuset. Det blev en nervtransplantation där en del av Michaels högerben klipptes av för att sättas på hans vänstra arm.
Som ett tydligt minne efter ingreppen har han ett stort ärr på vänster sida om halsen och som går ned mot bröstet.
Det blev ett år av ”en jävla massa rehab” och även om operationen gick bra kan han inte använda sin vänsterarm fullt ut.
– Jag kan sätta ihop en soffa från Ikea även om det är svårt med finmotoriken.
Men du är frisk?
– Det tar tio år innan man blir friskförklarad och nu har det gått nio år. Men just nu finns det nog värre hot i samhället än att jag blir sjuk igen. Men jag har ganska ont i omgångar. Jag har en stel hals och axel. Jag blir andfådd av att bara går i trappor. Det är väl därför jag valt ett sådant yrke för det är roligt att hjälpa folk till ett bättre liv, säger Michael som arbetar som ombudsman på Funktionsrätt Uppsala.
Karriären?
– Där var det ju kört. Tråkigt. Tre dagar innan operationen spelade jag i division I och har nog aldrig spelat en bättre volleybollmatch. Men det finns inget att göra åt saken.
Vad hade du sett framför dig annars?
– Att spela som proffsspelare i några säsonger i alla fall.
Och spel i Frankrike var nära. Det var innan återfallet. Han hade kontakt med en klubb i Bordeaux i högsta serien men det blev det ju inget av med.
Tränarkarriären tog i stället sin fart efter att han nappat på att ta över b-laget i Uppsala. Han insåg hur kul det var och hoppade på en utbildning på GIH, Gymnastik- och idrottshögskolan, i Stockholm.
Senare hade han Uppsalas damlag i tre år följt av två år i Sollentunas damer.
– Jag kom tillbaka till Uppsala 2018 och spelade faktiskt en säsong i division 1 i a-laget. Det gick. Vet inte om det säger mer om mig än svensk volleyboll att jag som handikappad klarade mig.
Vad har cancern gjort med dig?
– Till viss del en kliché men den stämmer, man får insikt om vad som är värdefullt. Jag hade velat bli proffs plus spelat i landslaget, men det kanske inte är viktigaste i livet. Jag tror alla får den lärdomen när de är sjuka. Drömmar som man, inom loppet av några månader, måste vinkla om. Det sättet återspeglar hur jag är som tränare när jag bygger min trupp. Vi har 16 spelare i truppen och man får vara 14 i en matchtrupp. Det är många lag vi möter som bara har 10 spelare. Om jag ska ta med mig nåt väsentligt från mina studier och tre anledningar till att hålla på med idrott så är det dessa:
– 1. Människor är självförverkligande. Man skaffar sig mål som man kämpar för och uppnår. 2. Grupp är skitviktigt. Det kollektiva, att ha en gemenskap och en tillhörighet. 3. Pengar. Pengar i svensk volleyboll är bara att stryka. Pengar kommer inte locka folk att spela volleyboll i Uppsala. Vi får inrikta oss på de två andra.
Stämmer det att ni är det ”billigaste” laget i serien?
– Ja! Jag är helt övertygad. Varför är jag i Uppsala under tredje säsongen? Det är ju inte för att jag kan renovera badrummet med den inkomsten utan för att jag tycker om det och tycker att det är kul.
Hade du kunnat tjäna pengar någon annanstans?
– Ja.
Lockande?
– Men vad är det för pengar? Det är så pass små summor att det är det är bättre att jag har ett vanligt jobb som jag trivs med och har det här vid sidan om.
– Jag tycker att det är kul att göra det här på ideell basis.
Uppsala gör det okej i årets elitserie tycker Michael Jestin. Ambitionerna inför säsongen var en plats på övre halvan och när intervjun görs ligger lagt mitt i tabellen.
– Vi har ett bättre lag än förra året. Vi har värvat fyra spelare som spelat på den här nivån eller högre. Vi kommer inte vinna SM-guld och kanske inte nästa år heller men om fem år kanske vi gör det.
I år är två lag omöjliga, de har mycket större budget. Hylte/Halmstad och Falkenberg. De andra som är före är bättre än oss för att de köpt sig tre duktiga internationella proffs.
Är du kvar om fem år?
– Det är svårt att säga. Det beror på om det kommer någon som kan göra ett bättre jobb, säger Michael och ler.
– Nånstans vill jag ha det här konceptet, att man bygger en bra organisation och ett bra lag på värden som är långsiktigt hållbara. Efter ett tag kommer kraven från spelarna kunna öka. När det sker och om det då finns tränare som bättre kan möta de behoven är det klart de ska byta tränare. Jag kommer inte lämna Uppsala för det. Då sitter jag på läktaren och njuter av en kaffe.
Kaffet under intervjun är uppdrucket. Innan vi skiljs åt berättar Michael Jestin en liten annorlunda historia som kan ha positiv påverkan för hans älskade sport.
– En japansk mangaserie som är stor ger en effekt på svensk volleyboll. Jag vet inte om Svenska volleybollförbundet fattat det. Det finns ett uppsving bland 10-12 åringar att börja spela volleyboll och till 80 procent skulle jag säga att det är på grund av den serien. Det är världens populäraste mangaserie och i den spelas det volleyboll. Den har bra dramaturgi och är skitbra tecknad. Man ska verkligen inte bortse från att det har haft effekt. Vi har 100 ungdomar som står i kö i Uppsala men inte tillräckligt med halltider tyvärr.