Allting var ju nästan perfekt upplagt. Henrik Stenberg, mästarnas mästare på att avgöra stora finaler, skulle ju inte ens med till Riga till en början, med kom in som reserv. I finalen fick han, precis som i semifinalen, börja på bänken. Men in i spel kom han och med tio minuter kvar var det oavgjort – precis som i VM-finalen i Göteborg för två år sedan. Då var det Storvretaforwarden som sköt Sverige till guld.
Plötsligt var det "Stenberg-läge" igen. Kollegorna på pressläktaren började bli allt mer övertygade om att: "jodå, du ska se att Stenberg blir matchvinnare som vanligt". Men icke.
Den här gången var han istället med och sköt Sverige i sank.
Antalet chanser han fick i själva matchen var ytterst få. Men i straffavgörandet kom chansen att återigen bidra till svensk succé. Men hans miss var början till slutet för blågult den här kvällen. Det går inte att låta bli att minnas när Stenberg – i straffavgörande – blev Storvretas hjälte i SM-finalen mot Warberg 2011.
Nu var det inte på något sätt "Henkes" fel att Sverige föll i finalen, en straffmiss kan hända alla, men med tanke på hans historia i de stora matcherna var det bara väldigt överraskande att han inte fick bollen i nät. Det var som att förtrollningen var bruten.
Sverige gjorde trots idel segrar fram till finalen spelmässigt bara en okej turnering. I finalmatchen blir betyget likadant. Det räckte inte mot Finland den här gången. Ett Finland där Mika Kohonen också fick nöta bänk men visade med besked att han kan det här med att slå straffar fortfarande. Ett Finland där doldisen, ja vi får nästan kalla Jarno Ihme det trots många landskamper, kom in, ja från bänken han också, och blev en av de finska matchvinnarna. Sverige luftade också sin reservmålvakt, Jonathan Paulsson, i straffdramat men Helsingborgsmålvakten var chanslös på de finska avsluten. De finska bänkspelarna överglänste de svenska.
Vad Sverige saknade? Kanske ett helt och friskt lag. Det var många småskavakanker i truppen men jag tänker framför allt på en spelare som inte fanns på plats: Alexander Rudd. Det är inte svårt att tycka synd om Storvretacentern och jag hoppas verkligen han blir återställd från sin – senaste – hjärnskakning. Kanske hade hans avighet kunnat vara Sveriges nyckel i den här finalen.
Till sist: Förbundskapten Jan-Erik Vaaras kontrakt går ut i vår och jag tror inte att det blir någon förlängning efter det. Han nådde inte högst upp den här gången men man måste imponeras av hans VM-facit: två guld som spelare, tre guld med damlandslaget och två med herrlandslaget.
Även hans förtrollning bröts i Riga.