Ett så rättvist svenskt guld.
Sverige har dominerat damsprinten under hela säsongen men tvingades att släppa guldet till Norge i den individuella tävlingen.
I lagsprinten visade Stina Nilsson och Maja Dahlqvist vilka som är bäst.
Jag tror att Dahlqvist hade vunnit den individuella sprinten om hon inte hade krokat ihop med Jonna Sundling, något som jag skrev då. Nu – efter Majas upplopp i lagsprinten – är jag övertygad: Det hade blivit guld då också.
Men det blev en jämnare lagfinal än jag trodde. Det var ju USA och Ryssland som skulle utmana Norge och Sverige, men Slovenien? En stor överraskning för mig. Men jättekul.
Jag ska dock erkänna att jag inte var säker på svenskt guld under sträckorna och inte ens i den sista uppförsbacken på den sista sträckan, men när Maja Dahlqvist kom innanför Caspersen Falla in på upploppet var det klart.
Nu bjöd Norge på bra motstånd. Man valde att köra med Flugstad Östberg på den första sträckan – ett bra val. Wengsystrarna hade inte hängt med och inte heller Eide, medaljören från den individuella sprinten.
Sverige däremot, där finns det en bredd numera.
Ett svenskt andralag hade varit med och slagits om medaljerna.
Men jag kan inte låta bli att tänka på den individuella sprinten, där det kunde ha blivit trippelt svenskt om man inte strulat till det.
I herrtävlingen var det inget snack: Norge var som väntat klart vassast. Calle Halfvarsson hade medaljläge på den sista sträckan, men Italien Pellegrino var snabbast på upploppet – och det tycker jag var rätt. Halfvarsson klev in rätt så bryskt framför Pellegrino på vägen in mot sista backen.
Kläbo skulle ha fått ett gult kort (kanske diskats) i den indviduella sprinten och här tycker jag att Halfvarsson skulle ha haft ett gult kort. Det var i alla fall min spontana reaktion.
Med facit i hand skulle Sverige (och Ryssland) kört hårt från första stavtag på den sista sträckan för att knäcka Pellegrino. Norge hade man inte behövt fundera över alls, Kläbo hade vunnit ändå.
Men men, att komma fyra, som Sverige gjorde, är mycket bra med tanke på hur säsongen i övrigt har sett ut.
Jag tror inte att Sverige har haft ett svagare distanslag i ett mästerskap (VM eller OS) sedan Innsbruck 1976. På sprint har det varit lite bättre.
Till sist: Hur tänker man i den norska lagledningen? Här har man Sjur Röthe och Martin Johnsrud Sundby, medaljkandidater på distans, och så låter man Kläbo/Iversen åka skiathlon – för att bara glida runt i över en mil.
Jag skulle vara galen om jag hette exempelvis Holund eller Tönseth.
Att se sina lagkamrater (Kläbo/Iversen) fullkomligt strunta i tävlingen när man vet sin egen (guld)kapacitet. Obegripligt, Norge.