Minns ni scenen i Sällskapsresan, där karaktären Gösta Angerud slår några duffar innan han får tokspel och kastar golfbagen i dammen?
Drygt 30 år senare och ett par mil västerut får vi se nya prov på hur frustrerande golf kan vara, när vår tyske spelpartner brister ut i en lång harang av svordomar.
Det är nog tur att vi knappt förstår hälften.
Vår tyske vän har just slagit en förlupen chip och bollen har, efter att ha rullat över hela greenen, lagt sig ospelbar intill en kaktus.
Vi befinner oss på södra Gran Canaria och banan Anfi Tauro – en golfskapelse som inte liknar någonting vi har upplevt tidigare.
Anfi Tauro, som öppnades 2006, är en så kallad Arizona-bana. Någon ruff existerar inte. Missar man fairway eller green så hamnar man i så kallade ”waste areas”, där kaktusar och palmer samsas på ett underlag av sand och grus. Och där det på ”normala banor” finns skog eller träd finns på Anfi Tauro ett stort bergsmassiv. Banan har nämligen sprängts fram ur ett stort stenbrott och är minst sagt spektakulär.
Det går uppför, det går nerför, och som en klok person en gång sade: Under de sista nio hålen inser du att golfbilen är ditt livs bästa investering.
Förutom en spännande bansträckning har Anfi Tauro snabba (och svåra!) greener i fantastiskt bra skick. Den mäktigaste greenen: En gigantisk dubbelgreen som hål 9 och 18 samsas om.
En mer konventionell golfbana är Meloneras, som ligger någon mil öster om Anfi Tauro. Banan, jämngammal med Anfi Tauro, har kallats för ”Kanarieöarnas Pebble Beach” – ett smeknamn som förpliktigar. Meloneras klarar inte att leva upp till det, men är ändå en rolig och inte minst vacker golfupplevelse. Hål 12–15 löper längs vattnet och det är ingen slump att tidningen Svensk Golf i ett par år har åkt hit för att ta bilder till olika träningstipsreportage. Det är inte heller en slump att vinden ligger på och gör flera av hålen riktigt svårspelade.
Då glömmer man lätt att de första nio hålen (som kantas av palmer, palmer och åter palmer) stundtals är lite långtråkiga, utan att för den skull vara dåliga.
Till sist rundar vi av med en rond på Maspalomas Golf – banan där scenen ur Sällskapsresan spelades in. Här vann Jarmo Sandelin 1995 sin första seger på Europatouren, efter en tuff kamp mot legendariska hemmahoppet Severiano Ballesteros.
Vi kan nog lugnt påstå att Maspalomas inte kommer att få arrangera några fler Europatourtävlingar, för även om greenerna håller bra (men inte fantastiskt) skick så har tiden på många sätt sprungit ifrån banan. Ändå är det något som gör att vi gillar att traska omkring i värmen, bland palmerna och sanddynerna på Maspalomas mysiga (men extremt platta) bana.
Banan bjuder också på en relativt enkel golfutmaning, vilket faktiskt kan vara nog så trevligt efter ett långt uppehåll.
Golfbagarna kastas inte i dammen den här gången.