Hedqvist hjälte på Studenternas
Med guldhjälmen käckt på sned kom Joakim Hedqvist instormande till presskonferensen. Han var först av alla . Förstås. Edsbyns guldhjälte skrattade så gott att hela kroppen hoppade.Och hemmavid satt sonen Felix, 6 år, och hejade på pappa.
Till höger om Jocke framme vid podiet satt lagkompisen Daniel Andersson, som var minst lika glad. Det här var Daniels första SM-guld.
— Det var osannolikt, säger han och syftar på stämningen och känslan av att spela inför rekordpubliken 23 048.
Men Jocke Hedqvist är lite mer van. Han darrar inte över proppfulla läktare och en SM-final. Han har varit med förut. I fjol blev det två mål. Nu blev det två mål och en assist.
Och lita på att det firades i Edsbyn natten igenom.
— Firande? Ja, det kan ni vara lugna för att det blir, säger Jocke och skrattar så att hela kroppen hoppar igen.
Tränaren Ola Johansson, som är lugnet personifierat, tillägger — för säkerhets skull — att firandet säkert blir större och bättre än någonsin.
— Vi är ju ganska vana vid att fira i SM-guld i Edsbyn. Folk vet hur det går till, säger Ola på sin trygga hälsingska dialekt.
Klockan var 15.54 när domaren blåste av finalfesten på Studenternas IP. Ja, fest och fest, underhållningsvärdet var inte särskilt stort — det kan ingen påstå.
Men för Jocke Hedqvist och de andra guldkillarna i Edsbyn var underhållningsvärdet av underordnad betydelse. De var i Uppsala för att göra ett jobb — och de gjorde ett lysande arbete.
— När vi gjorde 5—1, då ? säger Jocke.
Var det avgjort?
— Nja ? Vi spelade fantastiskt bra då, och det skulle mycket till för att Hammarby skulle vända.
Men det började illa för Edsbyn. Mål i baken efter bara fyra minuter. Men Jocke Hedqvist replikerade snabbt — närmare bestämt 77 sekunder senare.
— Det var ett viktigt mål. Jag fick passet av Liw (Daniel), men fick ett slag över klubban och höll på att missa, säger Jocke Hedqvist, som lite senare (efter 37 minuter) sköt matchens vassaste skott till 3—1.
— Det kändes riktigt bra, säger Jocke om sin slägga från 25 meters håll som Andreas Bergwall släppte in under sig.
Skottförmågan ligger i släkten.
För snart 30 år sedan spelade pappa Pär Hedqvist en minnesvärd SM-semifinal just på Studenternas. 6 875 såg Broberg besegra Sirius efter förlängning med 4—2. Matchvinnaren hette Hedqvist då också. Jocke var inte ens född då.
Han är 28 år och bandyuppfostrad i Broberg
Ingen av de 23 000 runt arenan kunde låta bli att lägga märke till nummer 57. Tillsammans med Daniel Liw var hans planens kung från början till slut.
Men det riktiga guldjublet dröjde till 65 minuter.
Målskytt: Patrik "Palle" Rönnqvist . Framspelare: Joakim "Jocke" Hedqvist. Ett drömpass från egen planhalva. "Palle" hade haft tid att stanna, ta en kopp kaffe och sedan åka vidare mot målvakten Bergwall.
— Efter det målet kändes det riktigt bra, säger Jocke med ett stort garv.
På läktarna bakom Hamarbys mål gungande läktarna. Det var många som hade sina sympatier hos Hälsingelaget den här söndagseftermiddagen.
— Jag såg inte så mycket grön-vitt (Hammarbys färg, UNT:s anm) på läktarna. Men jag hörde att våra supporterar sjöng hela tiden, säger Jocke.
Tycker du att ni hade kontroll på matchen i andra halvlek?
— Ja, vi hade bra koll. Det kändes tryggt i dag. Jag tycker att vi var mer koncentrerade på den här matchen än vad vi var på förra årets final. Det var många som lade ner ett oerhört bra defensivt arbete, säger Jocke när han för en liten stund blir allvarlig och analyserar händelserna lite mer ingående.
Han tillägger också:
— Det handlar om att lita på varann där ute ...
På Studenternas läktare satt stora delar av släkaten Hedqvist och njöt av vad de såg Edsbyn och Jocke uträtta. Sambon Ingela var en av dem som hejade på det röd-blåa laget.
Och nästa år — för visst spelar Edsbyn final även 2007? — sitter nog även Felix, 7 år, på läktaren och hejar på pappa.
Så jobbar vi med nyheter