Hennes första ord till UNT efter segern i Vendel lockade onekligen till många, många frågor: Vann jag nu?
Jo, hon sade faktiskt så. Vann jag nu? Hon hade inte den blekaste aning. Men segern på 15 kilometer terränglöpning var överlägsen, och det var kanske därför hon var så frågande. Hon såg knappt sina konkurrenter ute på banan. Det var bara en massa killar runt henne – och de flesta av dem hängde inte med...
Först några saker:
✔ Hon tävlar inte för någon klubb.
✔ Hon började springa förra året.
✔ Hon satsade en gång på ridsport
✔ UIF vill gärna se henne i laget.
Bara detta gör att man blir nyfiken. Hur kan en "motionär" – som knappt tävlat något – distansera alla konkurrenter och dessutom löpa ifrån nästa alla herrar på samma sträcka?
– Jag är 29 år och kommer från Tierp. Jag började tävla litegrann förra året och sprang något lopp. När jag var liten spelade jag fotboll, alltså när jag var jätteliten. Jag gick på Celciusskolan med inriktning på (häst)hoppning, men jag nådde inte så långt och slutade, säger hon med ett stort leende efter segern.
Hon är klubblös trots att Tierps IF finns inom armlängds avstånd. Hon började tävla mest för skojs skull. Motion och att må bra, det är högsta prioritet. Ungefär så.
Men nu har det börjat hända saker...
– Jag vann Kung Björns lopp förra året och det blev som en morot. I höstas vann jag ett lopp här i Vendel och då fick jag en inbjudan att få springa Ottarsloppet utan att betala startgift, säger hon.
Men då uppstod ett litet problem. Hon glömde bort loppet på Ottarsborg.
– Jag såg på en facebooksida i går kväll (onsdag) att det var Ottarsloppet, så jag skickade ett mejl till Pelle Mattsson (i Rex) om det gick bra att efteranmäla sig, och så ringde jag mamma (Pia Eriksson) i morse och frågade om hon ville hänga med, säger Eriksson samtidigt som mamma nickar instämmande.
Det var alltså en ren slump att segrarinnan ens åkte vill Ottarsborg.
Ett annat problem uppstod förra året när hon skulle springa DM på 10 000 meter i Uppsala. Hon vann – förstås. Men det blev inte något DM-tecken eftersom hon saknade klubb. Hennes tid, 36.43,0, var den 15:e bästa i Sverige i fjol och det är "bara" minuten upp till topp-10-listan. Tänk då att Eriksson är en nybörjare i ordets rätta bemärkelse.
Frågan är då: vad föredrar du – bana eller terräng?
– Jag har lite svårt för stubb och sten, så det blir bana.
Är du inte lockad av att börja tävla för en klubb?
– Jo, lite, säger hon med ett leende. UIF har ringt mig och frågat, så jag är lite sugen. Men att satsa hårdare på löpningen tar tid och jag har mitt jobb (apotekare i Tierp) att sköta. Vi får se vad det blir. Det är lockande...
På Ottarsloppet hade Helena Eriksson ingen konkurrens.
– Jag hängde på grabbarna, och det var en (Andreas Berthagen, Storvreta) som följde mig hela vägen. Men jag sprang i mål visste jag inte om jag hade vunnit. Jag trodde att man kanske startade i olika grupper, säger Eriksson.
Inte ens speakern hade koll på Tierpstjejen. Det var först en stund senare som det upptäcktes att Helena Eriksson hade gått i mål och faktiskt vunnit 15-kilometersloppet.
På herrarnas 15 km vann Pontus Nordström från Östervåla – igen. Förra året skrev UNT om Nordströms fantastiska tävling och kanske mest om hans långa hår, som möjligen var lite kortare i år.