Hasse Olsson var förbundskapten för det svenska Davis Cup-laget i tennis. Det vimlade av världsstjärnor på hotellet – och mitt i allt detta stod en 40-årig lärare från Uppsala. Lugn som en filbunke. Aningen eftertänksam och med en "radioröst" när han talade.
Jag var utsänd av UNT och skulle skriva om Davis Cup-finalen mellan Sverige och Indien.
Under en av dagarna skulle jag träffa Hasse Olsson. Det skulle bli ett rejält reportage i tidningen. Men skulle Hasse ha tid? Han hade ju lite att bestyra, om man säger så. Där fanns Mats Wilander, Stefan Edberg och Anders Järryd. Årets viktigaste tennismatch i ett fullsatt Scandinavium. Men Hasse Olsson hade tid. Inga problem alls.
Jag minns det som om det var i går.
Vi satte oss i foajén på spelarhotellet, där Wilander, Järryd och de andra kom och gick. Jag tror till och med att jag blev presenterad för någon av spelarna. Min känsla då – och minnet är tydligt – var att Hasse verkade så snäll och lugn med sitt snygga och vågiga hår. Han svarade artigt och allvarligt på mina frågor men hade ändå glimten i ögat när det passade.
Sverige vann DC-matchen mot Indien med 5–0 och Hasse Olsson kunde lyfta ännu en stor buckla.
Under alla år arbetade han som lärare på Tiundaskolan i Uppsala – och jag tvivlar inte en sekund på att han måste ha varit populär bland sina elever.
Jag säger som Börje Ahlstedt i en film: Du fattas mig.