Fornander har tränat i många år men har under de senaste åren dedikerat träningen för att bli så bra som möjligt på styrkelyft.
Även kvinnor kan vara starka och ha muskler – oavsett ålder. Ann Fornander, 55, vill bevisa och inspirera andra till att våga träna och tävla i styrkelyft.
– Yngre personer kan komma fram till mig på gymmet och säga "Du ser så fit ut, vad tränar du för något?". Det inspirerar olika åldrar till att träna och framför allt att se att bara för att man blir äldre så behöver man inte slå ner på träningen eller inte ta det lika seriöst. Det kan man verkligen hålla på med hela livet, säger hon.
Fornander har tränat i alla år men det var först när hon flyttade till Storvreta och började träna på det lokala gymmet för 15 år sedan som hon introducerades för styrkelyft första gången.
– Gymmet bytte ägare och de som köpte det då var intresserad av styrkelyft. Nils såg till att det blev lite utbytt för den typen av träning. Sedan var vi fler och fler som blev intresserade att ja, det var kul att testa på, berättar hon.
Härnäst väntar ett SM för Ann Fornander i november.
För fem-sex år sedan arrangerade gymmet sedan en tävling för medlemmarna.
– ”Starkast i Storvreta”. Då var jag med och kände att det här var ju kul alltså. Det var en tävling på lightnivå men ändå en tävling med allt vad det innebär med tävlingsnerver och så. Jag har spelat fotboll innan så då kände man igen det där med att vara nervös, lite häftigt. Intresset började här för att förutsättningarna fanns. Sedan så var det en annan person här på gymmet som sa ”Skulle inte du åka in till stan till Upsala Tyngdlyftningsklubb, UTK, och visa att du finns och träffa lite likasinnade?”. Så då gjorde jag det.
Det lokala gymmet i Storvreta har arrangerat egna tävlingar där medlemmarna har fått testa på styrkelyft.
Nu tränar hon sex dagar i veckan, à två timmar per pass, för att bli starkare och för att förbättra tekniken. Även om hon tillhör UTK så tränar hon för det mesta ensam.
– Det är lätt att fuska lite… När mannen inte ser så kanske jag gör lite så som jag vill göra. Men jag har blivit duktigare på att inte slarva med något nu när jag har börjat tävla. För det fattar man ju att det inte håller. Det är för min egen skulle jag ska stå där och göra rätt.
Hur ofta fuskar du?
– Det är väl i alla fall, någon gång per pass som jag känner att åh… Det är skönare att bara göra, då kommer jag tillbaka till det där självlärda som jag gjorde i början. Då får jag skärpa mig och tänka till.
Men du måste ändå vara väldigt disciplinerad om du tränar sex dagar i veckan?
– Ja och det är ju en rutin. Det är inte lika roligt varje dag att gå hit.
Men du går ändå hit?
– Oh ja, det är sällan eller aldrig som jag liksom ”Nej, jag skiter i det”. Nej, det går inte. Jag tillåter inte mig själv att slarva på det sättet. Jag kan slarva i något set eller så men just det här att jag skulle gå till gymmet och bara göra något som jag tycker är kul – det går inte heller. Utan står det bänkpress på schemat då gör jag det.
Favoritgrenen är knäböj: "Där är jag mest konkurrenskraftig och jag känner att jag behärskar det".
I början av mars tävlade hon i sin andra internationella tävling, EM i Budapest. Där tog hon hem guldet i såväl knäböj (116kg) som marklyft (140kg) och även den totala segern.
– Det var fantastiskt. Sedan fick jag Europarekordet i knäböj också och det var ju som grädden på moset. Det är nästan det jag är mest stolt över egentligen, men det kommer ju att försvinna med åren. Medaljen har man ju alltid kvar, säger hon.
Vad betyder EM-guldet för dig?
– Att jag vill fortsätta med det här. Det gav blodad tand.
Ann leker tjuv och polis tillsammans med barnen i deras egengjorda fängelse av pinnar.
Till vardags jobbar hon som förskollärare i Nåntuna. Där leker hon tjuv och polis med barnen i skogsdungen och får sitta fast i fängelset – en pinnkoja som barnen byggt – tills en polis råkat somna och tjuven kan smita.
– Jag får oftast vara tjuv för det är inte lika populärt har jag märkt, säger Fornander samtidigt som hon förs in i fängelset av tre små minipoliser.
Hon började jobba på förskola för sju år sedan. Tidigare jobbade hon som bonde och ansvarade bland annat för korna på Jällaskolan. Vid 43 års ålder bytte hon sedan ut korna mot skolböcker.
– Då tänkte jag, kan man verkligen göra det här när man är så här gammal? Men det var bland det bästa jag gjort.
Förskollärare är ett fysiskt krävande jobb och Ann menar att hon har en fördel av att hon tränar så pass mycket som hon gör på fritiden.
Vad är det bästa med att vara förskollärare?
– Att se barnen utvecklas, från att de kanske kommer och är 1–1,5 år och se allt de lär sig på vägen och hur de blir som människor.
Och även barnen är intresserade av hennes styrkelyft.
– Jag hoppas att det kan inspirera dem också och kanske vara en förebild. Fast man är äldre och kvinna så kan man vara stark, lite normbrytande, det är inte bara män som har muskler.
Efter att ha jobbat som bonde i hela hennes liv utbildade hon sig till förskollärare vid 43 års ålder. "Det bästa jag gjort", säger hon.