52-årige Teurnberg räddade Rospiggarna från konkurs.
På nio år byggde han upp klubben, i princip från ruin till slott. Hallstavik och Rospiggarna blev aktade namn i hela speedwayvärlden.
Det körs Grand Prix på HZ Bygg Arena. I motorkretsar i Polen, England och i många andra europeiska länder är Hallstavik ett känt namn, en liten ort i Uppland som man har lärt sig uttala namnet på.
Men allt hade ett högt pris för mannen som låg bakom allt.
Mikael Teurnberg var nära att gå rakt in i väggen. Han stod på kanten till avgrunden. Han kunde titta ner och såg den mörka botten. Ett litet felsteg och han hade ramlat ner och kanske aldrig tagit sig upp.
– I somras var det jobbigt, säger han lågmält. Jag gick aldrig in i väggen, men jag var på väg ...
Mikael Teurnberg är inte den typen av person som beklagar sig. Han kör (eller ska vi säga körde?) på i sitt eget tempo, som är så högt uppskruvat att han ibland glömde bort viktiga elementära saker, som att sova.
När Teurnberg ärligt säger att han var "nära väggen" så är det verkligen sant. Snarare är det en underdrift.
Det finns människor i Mikael Teurnbergs närhet som har berättat hur illa det faktiskt var. Han levde med speedwayen dygnets alla timmar.
– När man är inne i hjulet snurrar det bara fortare och fortare. Jag hade 70–80 telefonsamtal om dagen, jag sov kanske tre eller fyra timmar innan jag var uppe igen och jobbade.
Han var på alla platser – samtidigt. Så känns det i alla fall.
Så här kunde ett vanligt veckoslut se ut:
Torsdag: Föreläsning i Sverige på förmiddagen. Ilfart till Arlanda. Flyg till Geneve för möte med GP-höjdarna.
Fredag: Möten hela dagen, "tonvis" med telefonsamtal. Kvällsflyg hem till Sverige och bil till Häverödal. Nya telefonmöten.
Lördag: Tidigt på morgonen transport till Bollnäs och isracingserien.
Så här höll det på hela tiden. Året runt. Antalet arbetstimmar på en vecka blev tresiffriga. När UNT frågar (trots att vi vet svaret) om Teurnberg har blivit en rik man så skrattar han bara.
– Rik? Ja, om jag hade fått betalt för alla timmar ...
Men trots att han satte hälsan på spel (burkarna med blodtrycksmedicinen står på hallbordet) så ångrar han ingenting.
De här nio åren i Rospiggarna har något magiskt skimmer över sig. Att byta ett individuellt VM-guld (han var en ganska bra speedwayförare) mot åren i Rospiggarna är inte självklart.
– Nu var inte jag tillräckligt bra för att vinna VM, men ett guld är stort, så ja, kanske ... Men om jag tvingats välja så är det inte säkert att jag hade valt guldet, säger Teurnberg.
Det var i vintras som Teurnberg började fundera över framtiden – och så, mitt i sommarhettan, fattade han beslutet: Jag slutar.
– Jag var jävligt nerkörd. Jag hade tänkt mig tio år som lagledare, nu var jag uppe i nio ...
Teurnberg sade till sig själv: Det här går inte.
– Jag bestämde mig i juni eller juli. Hade jag fortsatte hade jag nog ramlat ihop. Jag hade högt blodtryck och så ... Jag hade maxat allt fram till GP i juli. Det blev för mycket.
För alla som känner Teurnberg kom hans beslut att sluta som ledare för laget inte särskilt överraskande. Men för alla andra blev det en chock.
Telefonen började ringa direkt när det blev känt att Rospiggarnas starke man skulle sluta. Var det en schism? Hade det hänt något?
– Men det var ingenting sådant, säger han med ett varmt leende.
Mikael Teurnberg är en annan människa idag, det är lätt att se. Han mår mycket bättre. Schemat är fortfarande hektiskt, men från arbete dygnet runt har han gått ner till en mer normal arbetsdag.
– Det var några klubbar som hörde av sig direkt när det blev offentligt att jag skulle sluta, men det var aldrig aktuellt att sluta helt i Rospiggarna och börja om på nytt. Hur det blir i framtiden har jag ingen aning om.
Nu har Teurnberg ritat ett kryss över några av de poster han suttit på. Det som finns kvar är marknadsansvarig och GP-general och i viss mån även eventansvarig.
– Att jobba med marknadsfrågor är roligt. Jag är en säljare, jag trivs att vara ute bland folk och vill inte sitta bakom ett skrivbord hela dagarna.
Utan att överdriva kan man konstatera att Rospiggarna aldrig hade blivit den förening man är idag utan Mikael Teurnberg.
Från en omsättning på två miljoner 2010 till uppåt 12 miljoner 2018 säger det mesta.
Trots framgången, som kröntes med guldet 2017 och GP-kontraktet, så har det inte varit en framgångssaga från första dagen.
Det har funnits tunga dagar och veckor, kanske månader. Hatmejl. Kritik (för att uttrycka det milt) på sociala medier
– Det var värst under 2013 när jag tog bort Victor Palovaara och Adrian Bergqvist och satsade på Emil Lindqvist, Robert Eriksson och polacken Daniel Pytel. Men jag hade ett uppdrag, att ta Rospiggarna till elitserien, och det jag gjorde.
Allt vände med förändringarna i förartruppen sommaren 2013.
Rospiggarna blev ett vinnarlag igen, man utklassade allt som kom i deras väg. Rospiggarna tog tillbaka elitserieplatsen och Teurnberg gav alla som tvivlade svar på tal. Häcklarna på sociala medier fick fel.
– Jag läser mycket, och jag läste även det som skrevs om mig – och jag tog åt mig, det kan jag säga. Det var ganska elakt, det som skrevs under den där tiden. Men hade vi inte tagit oss tillbaka till elitserien det där året, 2013, så hade det inte sett ut så här i Rospiggarna idag.
Numera är Teurnberg en luttrad (och mer självsäker) person. Den kritik han fick 2013 hade han hanterat i dag.
I unga år – under skoltiden – betraktades Teurnberg som blyg.
På ytan ser han ut att vara en leende nallebjörn. Men skenet bedrar. Han är inte blyg som i skolåren – och han kan säga ifrån. Rejält.
– Jag har förstått att det finns personer som är rädda för mig. Jag säger vad jag tycker. Jag är rättfram. Men 2010 var det lite annat. Jag minns hur jag våndades att ringa till Sebastian Aldén för att säga att han inte skulle få åka, berättar Teurnberg.
Men han ringde alltid till förarna. Ingen skulle få sådana besked på sms eller på ett mejl.
Teurnberg viker inte ner sig inför förarna. Tvärtom. Om det så behövs så säger han vad han tycker, som när en av de utländska förarna (inte i årets lag) kom till arenan med slitna däck.
– Då blev det en utskällning som hördes. Jag vet att det finns förare som pratar om det än i dag, säger Teurnberg med ett stort skratt.
Höjdpunkten under de nio lagledaråren kom 2017. Sällan har ett lag varit så överlägset som Rospiggarna var under den säsongen.
– Vi hade ena handen på pokalen. Vi skulle möta Dackarna hemma och låg under med sex poäng. Vi kom hem från Målilla klockan tre på natten och returen skulle köras på kvällen, berättar Teurnberg.
Tre timmar senare, klockan sex på morgonen, var Teurnberg uppe på HZ Bygg Arena och började förberedelserna. Inget fick lämnas åt slumpen. Hemma i villan i Häverödal låg Jason Doyle och Max Fricke och sov.
– När jag kom hem vid niotiden satt Doyle vid köksbordet och åt frukost. Medan Fricke låg och snarkade sade Doyle att det "var lugnt" och att vi "skulle ta guldet" och att jag inte behövde oroa mig.
Mikael Teurnberg har hittat förarna som andra har missat. Inte alltid men ofta. Som Mads Korneliussen, som på ålderns höst fick sina livs år som speedwayförare i Rospiggarna. Som Nike Lunna och Tero Aarnio nu senast och även Robert Lambert, som Masarna inte var så intresserat av.
Men visst, det finns missar. En generalmiss var Ben Barker.
– Sämsta värvningen någonsin, säger Teurnberg. Jag var en ny och naiv lagledare som lyssnade på de kontakter jag hade i England. Jag pratade med Colin Pratt (ledare i Coventry) som sade att det finns två nya ... Ben Barker och Tai Woffinden.
Rospiggarna och Teurnberg satsade på Barker.
– Jag minns första matchen mot Vetlanda. Barker missade starten men gick brutalt under Lee Richardson och vann heatet. Det var väl det enda heat som han vann innan han fick sparken.
Den unge britten lämnade Hallstavik och kom aldrig tillbaka till elitserien. Teurnbergs miss var ett faktum.
– Jag lärde mig jättemycket av det misstaget, och jag lärde mig mycket av de två åren vi körde i allsvenskan.
Sin egen aktiva karriär var bra men nådde inga jättehöjder.
– Jag var inte mentalt tillräckligt stark. Jag var nöjd och hade inte det som behövs för att ta ett steg till. I mina bästa stunder kunde jag slå de bästa, som Hans Nielsen och Sam Ermolenko.
Nu är cirkeln sluten för Teurnberg även om han jobbar kvar i Rospiggarna med GP-tävlingen och på marknadssidan.
Som 15-åring körde han sina första varv på stora banan på Parken. Han vann SM-guld som aktiv och som lagledare. Som kronan på verket kom kontraktet med GP-arrangören Bsi.
Och nu har Teurnberg lämnat kanten på avgrunden. Han står stadigt på jorden och jobbar vidare med sin kära sport på ett mer hälsosamt plan.