För bara tio månader sedan – ja, egentligen inte ens så lång tid – var Jonsson helt inställd på en speedwaysatsning där GP-serien var det stora målet.
Allt kändes perfekt, så perfekt som det kan vara efter så många år på banorna och trots allt en hel del krascher och hård träning.
Under hösten och vintern 2018 testades motorer. Träningen efter säsongen hade gått bra, investeringarna i nya motorcyklar var klara och i huvudet snurrade bland annat en viktig sak: GP-serien 2020.
– När jag åkte ur GP-serien var det ett skönt brejk, men på något sätt har jag alltid velat komma tillbaka, och då – i höstas – kändes det rätt. Jag ville göra en satsning mot GP-serien även om jag inte pratade så mycket om det utåt.
Andreas Jonsson tar emot UNT just när värmen kommit tillbaka. Det är säkert 35 eller 40 grader i solen där vi sitter. Speedwayväder skulle man kunna säga.
Det är slutspelstider i Sverige, men för Rospiggarna och Jonsson är det slutåkt.
– Jag ställde mig frågan i höstas om jag var tilltäckligt bra för att åka GP igen, och svaret var: ja, det är jag nog. Jag visste att jag var så bra i de bästa stunderna att jag skulle hävda mig i GP-serien, säger Jonsson.
Allt var klappat och klart för en bra säsong 2019.
– Jag var laddad och uppumpad. Det kändes bra att åka.
Men så kom den där dagen i Polen. I en match den 7 april för ligalaget Lublin blev det en våldsam krasch.
Jonsson har kraschat tidigare – inte minst i en slutspelsmatch mot Piraterna för ett antal år sedan – men det här var något annat.
– Den smällen tog ... Efteråt kändes det som att backa bandet till hösten, när man har kört klart en säsong. Det tog en halvtimme att vrida sig ur sängen. Det mentala fick en törn. Tidigare har jag känt mig oslagbar, men nu kände jag mig skör.
Jonssons första reaktion var ändå att studsa upp direkt, att komma ut på banan så snabbt som möjligt och skaka av sig skadorna. Så har han gjort tidigare.
– Men nu var det som spagetti i benen och läkaren sade att jag borde vila i kanske två månader.
Dessutom hittade man en gammal skada på Jonsson: En fraktur på sjunde kotan i ryggen. Han fick mer och mer ont. Händerna domnade. Han kände sig svag.
– Det kändes som om armen vägde 30 kilo.
Satsningen mot GP-serien – via ett antal kval – var plötsligt i stor fara.
Men att sluta med speedwayen – nja, ett sådant beslut var nog ganska långt borta just där och då i våras. Men under match i Vetlanda i somras hände något.
– Jag gjorde en provstart och domnade i högerhanden, säger han.
Jonsson åkte ändå fram till starttejpen. Då kom tankarna.
– Ska jag bara rulla av eller ska jag köra? Det var jätteobehagligt. Jag åkte det där heatet, men jag kunde knappt hålla i cykeln. Jag kände mig som en passagerare mer än en chaufför.
Andreas Jonsson åkte till sin läkare i Stockholm och frågade – precis som han har gjort förut: När kan jag köra igen? Svaret han fick av doktorn var om möjligt ännu en väckarklocka: Jag är läkare, ingen magiker.
Jonsson bestämde sig för att göra ett uppehåll. GP-kvalet föll bort.
– Det var det tufft, det måste jag erkänna. Jag kände mig inte helt hundra efter det där uppehållet. Det var jobbigt när banorna var svåråkta, och jag som alltid har gillat att åka på sådana banor.
Nu kom de avgörande tankarna. Att sluta. Familjen fick givetvis veta det först.
– Jag var inte tillräckligt stark ute på banan och förr eller senare skulle jag ha fått sota för det. Om jag inte skadat mig själv så kanske jag hade kört på någon annan, säger Jonsson.
Att sluta med sin kära idrott efter så många år var svårt.
– Det är vemodigt ... säger han lite lågmält. Jag har egentligen inte hunnit ta in det här beslutet, det kommer att ta ett tag.
Andreas Jonsson kommer att släppa speedwayen helt – ett tag i alla fall.
– Jag älskar den här sporten och kommer kanske att komma tillbaka på något sätt så småningom, men inte nu. Och det blir absolut ingen comeback, det är uteslutet, säger han med ett litet leende.
Höjdpunkterna då? Jättesvårt att svara på – kan man tänka sig. Men icke. Jonsson räknar upp tre händelser:
x SM-guldet med Rospiggarna 1997.
x Junior-VM-guldet tre år senare.
x GP-segern i Gelsenkirschen 2007.
– Det finns förstås mycket annat, som lag-VM-medaljerna. Det är alltid speciellt att lyckas i ett lag. Som när vi vann VM i Danmark. I seriematcherna är man bittra konkurrenter, men att ändå komma ihop som ett lag – och att vinna för Sverige – är något speciellt.
När UNT frågar vem som betytt mest för honom av alla förare och ledare kommer svaret blixtsnabbt: Mikael Teurnberg.
– Det var hur enkelt som helst. Micke har varit med mig från början. Min första 500-cykel kom från Micke.
Teurnberg var en av dem som kom med lite råd till Jonsson när skadorna gjorde sig påminda och när han tvingades till en timeout tidigare i år.
– Andreas är en av mina bästa vänner och jag sade faktiskt till honom att jag i framtiden inte ville dra honom i rullstol när vi träffades, säger Rospiggarnas förre lagledare.
Andreas Jonsson är ingen nostalgiker. Hemma i huset och i garaget finns det få saker som påminner om att det här bor en speedwayåkare i världsklass. Pokaler och priser står på en undanskymd plats som ingen ser.
Några motorcyklar syns inte till över huvud taget.
– Jag har (eller hade!) min bas i Polen, säger han. Men att spara en massa saker, det är inte min stil. Men den första 500:an har jag kvar och den behåller jag, den står också i Polen.
Jonsson har heller aldrig varit någon som sökt uppmärksamhet. Visst, har han ställt upp när tidningar, radio och tv har ringt, men det har inte varit något självändamål. Att lamporna nu slocknar är alltså inget han kommer att sakna.
– Jag har kört speedway för kärleken till sporten och inte för pengarna. Och det kändisskap som kom var inte alltid så positivt, där folk bedömer och dömer allt vad man gör.
Nu återstår att se vad framtiden för med sig. Någon långvarig semester blir det i alla fall inte för Jonsson. Han har ett företag i byggbranschen att sköta.
Vem vet, han kanske dyker upp i Rospiggarna om några år ...
Hur som helst, det som började 1993 i Rospiggarna fick ett värdigt avslut med två bra hemmamatcher mot Lejonen och Piraterna.
– Det där att sluta på topp, det har jag aldrig funderat över. Jag har kört så länge som det har varit roligt och så länge som kroppen har fungerat.