Det fanns förhoppningar om SM-final – ja, till och med om ett nytt guld. Men säsongen blev ett stort fiasko för Rospiggarna, som – i takt med förlusterna – tappade massor av publik.
Vad har vi då lärt oss av den här säsongen?
... att erfarenhet inte ska underskattas.
... att bra reserver kan vara (eller är) minst lika viktiga som världsstjärnor.
... att ett evigt laborerande med laget kan vara tärande för lagmoralen.
Jag ska försöka utveckla ovanstående.
Lagledaren Conny Ohlsson var ett i princip oskrivet kort i de här sammanhangen. En nykomling. En chansning helt enkelt. Men någon gång måste vara den första. Det är väldigt lätt att kritisera, till och med idiotförklara, i efterhand. Jag tycker att klubben gjorde rätt när man kontrakterade Ohlsson när Micke Teurnberg slutade. Att det sedan blev fel under resans gång är en annan sak.
Erfarenhet prioriteras högt i alla lagidrotter, inte minst i fotboll och ishockey. Nu vet vi att erfarenhet väger tungt även i speedway trots att det inte handlar om spelsystem och inte lika mycket taktik.
Nye lagledaren Peter Jansson har erfarenhet – och jag hoppas att han stannar.
Laget då? Det var en "framtung" förartrupp redan från början, det visste alla – även Conny Ohlsson som skapat laget. Även detta – lagbygget alltså – var lite av en chansning. Reserverna såg svaga ut på papperet och var så också i praktiken.
Laget var helt enkelt felbyggt och det blev svårt att rätta till detta under transferfönstren, mest för de snittregler som man måste förhålla sig till. Hade det varit i exempelvis ishockey så hade det varit lätt att "köpa in" en målgörare, eller i detta fall en poänggörare som till exempel Martin Vaculik.
Två bra reserver måste alltså vara högprioriterat till nästa år, men några garantier för att en förare – oavsett vem det är – ska prestera finns det förstås inte.
Dessutom – och det här är viktigt – blev det alldeles för mycket omkastningar i truppen. Förare kom, förare skickades iväg och förare som knappt visste vilka lagkamrater man hade i nästa match.
Några av nyförvärven, som kom och gick, var nödvändiga på grund av skador, men inte alla.
Jag förstår att man känner sig tvungen att agera när resultaten går emot, men här blev det för mycket, nästan panikartat – och till råga på allt "fel förare."
När det började gå fel så gick det inte att stoppa det "rusande tåget." Allt bara förvärrades. Kulmen nåddes, som jag förstår det, i en av matcherna mot Smederna där Conny Ohlsson har sagt att han inte kunde få någon kontakt med nyckelförarna Jason Doyle och Andreas Jonsson.
Till nästa år ser jag gärna, som jag var inne på tidigare, att Peter Jansson stannar som lagledare och att lagstommen består av Jason Doyle, Andreas Jonsson och Max Fricke.
Om Tomas Jonasson gör en rejäl satsning till nästa säsong så tycker jag att han ska prioriteras med sitt förhållandevis låga poängsnitt. Då är de två obligatoriska svenskarna klara.
Sedan fattas det tre förare i en startsjua och ytterligare någon i truppen.
Till skillnad från i fjol finns det relativt gott om poängutrymme.ViktorKulakov? Rasmus Jensen? Eller varför inte Martin Vaculik, som dock kan bli för dyr. Masarnas Kim Nilsson har kört för Rospiggarna tidigare men äter väldigt mycket snitt, klart mer än Kulakov och Jensen.
Vi får väl se vad Peter Jansson hittar på. Om det nu blir han ...
Till sist: Rospiggarna avslutade säsongen genom att besegra Piraterna med 51–39 efter mycket bra insatser av alla förare, även Andreas Westlund trots att han tog bara en poäng. Eftersom det blev 90–90 sammanlagt så blev det ett skiljeheat om bonuspoängen mellan Rospiggarnas Jason Doyle och Piraternas Niels-Kristian Iversen, som rospiggen vann.
Segern innebar att Rospiggarna passerade Masarna (som fick storstryk av Dackarna) i tabellen och blev näst sist.