Det var den magiska säsongen 1997 som Andreas Jonsson slog igenom.
Det var då som publiken plötsligt återvände till banorna, inte minst till Hallstavik där köerna ringlade långa när det var dags för match.
det kom 5 124 till serieavslutningen mellan Rospiggarna och Örnarna.
Andreas Jonsson var 16-åringen som tog speedwayvärlden med storm.
Han var snabbare än GP-stjärnorna och han rundade de svenska GP-förarna på ett sätt man inte trodde var möjligt. Något sådant skulle antagligen inte ske idag. Speedwaysporten har förändrats.
– Det är tuffare idag än vad det var då (1997). Det har blivit proffsigare, inget lämnas åt slumpen. Inga lösa boliner när det gäller förberedelser som träning och kost. Det var proffsigt även då, men inte för alla. Tony Rickardsson var outstanding på allt det där, säger Andreas Jonsson.
Numera kör Jonsson bara i Sverige och i den polska andraligan för Lublin.
Han har ingen GP-serie att tänka på längre (men ett wild card till Hallstaviks GP-tävling i sommar?) och i allsvenskan var det länge sedan han åkte – en lugnare tillvaro alltså. Allt detta är en medveten strategi.
Men tävlingssuget är detsamma.
– Självklart, det är det sista som skulle överge mig. Kärleken till sporten och att köra kommer alltid att finnas, men kroppen ska hålla också.
Tävlingarna är en sak – resorna och all planering något helt annat.
Har man dessutom familj med små (nåja!) barn hemma så blir resorna svårare och ännu mer jobbiga.
UNT frågar Jonsson om han har fällt någon tår när han åkt hemifrån (i vetskap att han inte får träffa barnen på ett tag). Svaret kommer snabbt:
– Ofta ... Eller kanske inte tårar, men jag har känt många gånger att jag hellre skulle ... fasen om jag kunde sjukanmäla mig, det här blir för jobbigt. Om jag bara kunde få vara hemma den dagen. Ta en kaffe med Frida och bara ta det lite lugnt.
Kruxet är att speedwayförare inte får vara sjuka. Förkylning, vad är det?
– Det skulle låta det, att ringa och säga att man inte kommer för att man är lite snorig, säger Jonsson och skrattar.
Det är lite enklare att köra för Rospiggarna än för Lakeside i England. När det är hemmamatch tar det inte många minuter för Jonsson att komma till arenan. Utvilad. Taggad till tusen. Dessutom moderklubben, klubben i hjärtat.
Jonsson berättar hur det kunde vara tidigare:
– Resorna blir till slut en stor energitjuv. Man kunde vara mentalt slut i ett par dagar. Ibland var det först den tredje dagen man var normal.
Nu är det dags för en ny säsong med Rospiggarna. I både Polen och England har säsongen börjat för länge sedan.
– Inledningen på säsongen är precis som jag vill ha den. Jag är väldigt sugen på den här säsongen. Vi har ett bra lag, bättre än förra året.
Har lagledaren Mikael Teurnberg skapat ännu ett guldlag?
– Ja, det är guld som är målet, men det är små marginaler.
Hur skulle du beskriva Rospiggarnas lag den här säsongen?
– Micke (Teurnberg) har gjort ett fenomenalt jobb med allt. Exakt rätt tankesätt när han satte ihop laget. Vi kommer att ha kul ihop.
Förarna då? Hur bra är/blir de i år?
– Vi har framförallt ett jämnare lag. Jag tror att Max Fricke har höjt sig ett litet snäpp till, jag är impad över honom. Doyle har inte kommit igång ordentligt än, men där kommer det att rulla på.
Vad säger du om nykomlingarna, Robert Lambert och Sam Masters?
– Jag har lärt känna dem lite grann eftersom vi kör ihop i Polen, och båda är trevliga och fulla av energi. Jag tror att de kommer att trivas i klubben.
Andreas Jonsson hade sin bästa (?) säsong 2011 med VM-silver, en form han visade stundtals i fjol, som i hemmamatchen mot Vetlanda i semifinalen.
Frågan blir naturlig: Kände du själv att du var ganska bra då? Kanske i samma form som 2011?
– Ganska bra? Jag var jävl... bra, säger han med ett gott skratt.
Det verkar inte som om åldern har påverkat Jonsson. Han närmar sig faktiskt 40 år (fyller i september 2020). Nu kan faktiskt speedwayförare ibland vara som bäst mellan 35 och 40 år. Titta bara på Greg Hancock, som tagit de mesta av sina titlar i den åldern.
Elitserien då? Att tippa vilket lag som tar SM-guld är svårt. Andreas Jonsson håller bara med när UNT säger att serien kan bli superjämn.