Coleman, 30, gör sitt fjärde OS och förmodligen det sista.
– Man ska aldrig säga aldrig, men jag kommer att sluta dedikera mitt liv så här helhjärtat (till simningen). Jag ska fortsätta vara i form, sedan får man se vad som händer, säger hon.
Coleman hade hoppats få simma sin andra individuella OS-final efter sjundeplatsen på 200 meter fritt i Rio 2016.
Men hennes 24,47, som var årsbästa, var sju hundradelar för långsamt och hon slutade nia.
Kvällen och OS-karriären slutade i tårar.
– Det var inte så här jag ville åka hem. I tårar. I så fall skulle det ha varit glädjetårar, säger hon.
Tränaren Antonio Lutula mötte upp i mixade zonen, där simmarna möter pressen, för att ge Coleman stöd och tröst.
På läktaren satt familjen och sambon.
– Den här OS-resan är 16 år av ens liv, poff så är det över. Jag är full av besvikelse och känslor och nu vill man bara ha en kram, säger Coleman.
Och traskar bort från Paris La Defense Arena och OS-bassängen.
För sista gången.