Mellan ord och handling är steget ibland långt. Mellan gissningar och tips och rätt utfall oftast ännu längre.
Oavsett hur jag vrider och vänder på det kommer försvarsspelet att behöva sätta tonen för Sirius under 2019.
51 insläppta mål 2017 följt av 61 insläppta mål 2018. De siffrorna kommer inte Sirius överleva i år.
Med rutin och ledarskap i Robert Åhman Persson, Kebba Ceesay, Jesper Arvidsson och numera också John Alvbåge har jag svårt att se Sirius vika ned sig i alla fall, men problemet – sorry att jag tjatar – är anfallspositionen.
När jag bläddrar runt i de olika allsvenska biblarna som har producerats inför säsongen har Sirius en av allsvenskans förmodligen mest anonyma offensiv, men därmed också ett av de mest underskattade.
Sam Lundholm kan blixtra till och är en av seriens bästa en mot en-spelare, Stefano Vecchia är härlig att se när han får igång ditt driv. Men resten? Har Adam Ståhl fått ordning på sitt spel och sig själv? Studsar John Junior fram som Sirius offensiva vapen? Har Philip Haglund tio nya mål i kroppen?
Ett lag utan en renodlad anfallare som vinner boll och kan hålla i boll – går det att vinna ändå? Tja, för att Sirius ska gå in i höstmörkret som seriens positiva överraskning kommer det att krävas stora lagprestationer.
Resultaten på försäsongen behöver förstås inte betyda ett skvatt för hur det kommer att se ut i allsvenskan, men om jag säger så här: Starten på årets säsong kommer att bli extremt viktig i år. Annars riskerar frustrationen att ta sitt krampaktiga grepp i ett tidigt läge den här säsongen. Och vi får inte glömma att Sirius kommer från Uppsala. När det går bra dras alla med, när det går illa dras alla åt det hållet.
En bra start kan vara mer än förlösande. Det kan dra ur proppen helt.
När Sirius nu klär upp sig för den efterlängtade premiären är årets kostym i mångt och mycket sydd av två tränare vars arv aldrig kommer att försvinna.
Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf har skrivit ett av de mest framgångsrika kapitlen i Sirius historia och när Henrik Rydström kom till Uppsala i januari var det till en klubb som stärkt och stagat upp med en handfull äldre och erfarna spelare under sommarhalvåret (läs Robert Åhman Persson, Niklas Busch Thor, Mohammed Saeid) och truppmässigt är det mer Kim och ”Tolles” bygge än Rydströms och Mirza Jelecaks.
Om kostymen håller ihop, eller om den har trasiga sömmar, är en senare fråga. Problemet för Sirius del är att det just nu saknas medel för mer än lappa och laga.
Ekonomiskt kravlar Sirius fotboll på knäna i jämförelse med många av deras konkurrenter i allsvenskan och utifrån kan spelartruppen ses som urholkad på den klass och kvalitet som krävs för något mer än bara en kvalplats.
Förra säsongen var turbulent för Sirius med sportslig bergochdalbana och föreningen gick nästan en miljon kronor back för 2018, framför allt på grund av att de tvingades agera under sommaren för att rädda kontraktet, och när det kommer till eget kapital är Sirius näst sämst i allsvenskan.
Enligt föreningens årsredovisning för 2018 har de dock 6,8 miljoner kronor i likvida medel på banken. En fin och rund siffra – om det det inte handlade om det än så länge låsta Kingsley Sarfo-pengarna.
Man kan mycket väl säga att Sirius är bättre rustade än förra året (om vi blundar för anfallspositionen), men jag tror nog att många är oroliga för att även motståndarna har blivit bättre. Den allsvenska bottenstriden är en ganska öppen affär på förhand och samtidigt som den samlade expertisen säger att Sirius kommer att få det svårt, råder det ingen ångest eller ovisshet i det blåsvarta lägret. Snarare glädje och tillförsikt.
Men vilka fler än nykomlingarna Falkenberg och AFC ska Sirius ha bakom sig? IFK Göteborg? Kanske. Kalmar FF? Möjligen. Helsingborg, Elfsborg, Östersund, Örebro? Nja.
Till sist. Ett hopp: Moses Ogbus kontrakt med Al-Ain i den saudiska andraligan går ut i juni. Här har ni er sommarvärvning, Sirius.