Villa-Lidköping sticker ut som den självklara guldfavoriten, samtidigt som Hammarby, Sandviken och Västerås SK tror på sig själva som mästarlag på Studenternas i mars.
Det är toppen. I botten bygger Tellus bygger om, IFK Motala bygger vidare och och varken Falu BS eller Frillesås har byggt klart.
Sirius?
De är svårplacerade.
Ena dagen: Seger mot Edsbyn i World cup.
Andra dagen: Förlust mot Falu BS på hemmaplan.
När jag inför fjolårssäsongen skrev om Sirius bandy hette det: ”Sirius har lämnat bottenstriden i elitserien. Nu tippas Uppsalalaget bli seriens stora överraskning i vinter. Det var samtliga experter eniga om under upptaktsträffen i Uppsala”
Den sammanfattande känslan efter den här försäsongen är att många av bitarna inte har fallit på plats för Sirius. Ett nytt sätt att spela ska präntas in med ett koppel nya, och för den här nivån, orutinerade spelare. Det är möjligen en anledning varför Sirius har spelat inte mindre än elva matcher på försäsongen.
Flera positiva besked har dock lämnats och ett av dem är att de spelare som ska våga, har vågat. Som Jimi Heinonen. Som Simon Karlsson. Som Teemu Määttä.
På isen är möjligheterna stora för Sirius. Utanför den lilla sargen är det andra utmaningar som regerar. Med all komplexitet det innebär att driva en långsiktig satsning i en klubb på elitnivå behövs ett brett team, och med Esa Määttä har de en ny storts ledning på isen, med ett nytt tänk.
Nu är frågan vad Sirius organisation kan mäkta med inne i värmen? Ekonomin är fortfarande under utredning hos bandyns licensnämnd och antalet frågetecken som behövs rätas ut är fortsatt många.
Så länge inte Sirius bandy växer utanför isen kommer det sportsligt att fortsätta handla om att undvika kval. Och det har ju på många sätt blåst snålt sedan den där sommaren 2012 när Magnus Berglund tvingades gå trots ett femårskontrakt och en plan till 2017.
Esa Määttä ställer höga krav på sin omgivning och kan vara katalysatorn som får fart på verksamheten. Han känns som rätt person på rätt plats.