Den som gillar sånt, kanske har anat att det någonstans var förutbestämt, att 2018 var Storvretas och Stefan Forsmans.

2010 vann Storvreta sitt första SM-guld i Globen när Forsman ledde sin egen förening till ett historiskt mästerskap. Åtta år senare kom det femte guldet som tar Storvreta förbi Falun och upp på samma nivå som Lockerud i maratontabellen.

I Globen då och i Globen då kände den tillresta klacken lukten, såg synen, skrek ut orden; ”SM-guld, SM-guld, SM-guld”.

Och varvade med: ”Forsman, Forsman, Forsman”

Det här med att jonglera med tränare bygger inga dynastier och Stefan Forsmans roll i jakten på ett nytt SM-guld har varit helt avgörande. Att ersätta Forsmans stora karaktär och personlighet i kombination med de ledaregenskaper han besitter är omöjligt. Lyckas till, Andreas Harnesk!

Stefan Forsman hade svårt att hitta orden efter matchen. För att den infernaliskt laddade drömfinalen mot Falun tagit musten ur honom. För att den ene efter den andre ville ge en kram och säga några uppskattande ord.

För att det för ett år sedan fanns en stor, stor revanschlusta att känna konfetti under skorna i Globen just den här aprildagen.

”Ska jag summera allt från när vi vann vårt första guld till nu … Nej, det är för mycket nostalgi”, sade Forsman under det kaotiska firandet direkt efter finalen.

Utanför innebandyplanen linjer har det varit en uppslitande tid för Forsman, med meningsmotsättningar angående den nya styrelsen och en ekonomi som går att ifrågasätta.

På planen har Stefan Forsman skapat en lagmaskin byggd på idel klasspelare som förstår vikten av hårt arbete. Det har varit en för alla och alla för en.

Stefan Forsman är en mästare att skapa lag före jag, att få stjärnor att göra jobbet, att få statusspelare att ta roller som de kanske inte nödvändigtvis skulle vara så sugna på.

Det var Forsmans final. Och det var tredjefemmans, de som genomgått en overklig metamorfos och vandrat från dussinlirare, utfyllnadsspelare till guldhjältar i Globen.

Fredrik Lindholm, Nicklas Paulsson och Valdemar Ahlroth sprang rakt in i ett inferno. Sju minuter senare drämde Filip Stenmark in 1–0-bollen på pass från Paulsson, ett mål som tände det röda havet och garanterade Storvreta en drömstart i jakten på den efterlängtade pokalen.

Stenmark, som förlorat sina två tidigare finaler med Dalen, visade med tydlighet var det var tänkt att skåpet skulle stå när det drog ihop sig till kamp om SM-guldet.

Det var länge kamp, det stod och vägde och det kunde ha tippat över åt fel håll när som helst i den andra perioden.

Då gick Ahlroth för skott och på returen dök Lindholm upp och tryckte in 3–2. Kort senare stod Paulsson perfekt placerade framför Johan Rehn varpå Ahlroth kunde båga in 4–2.

Faluns omtalade superduo Alexander Galante Carlström och Rasmus Enström, var de med? Jodå, men så gott som frånvarande i 60 minuter trots sin närvaro. Och dessutom: De var inne på planen när Ahlroth skickade in 4–2. Det var en sådan final.

Guldhjältarna var fler i Storvreta. Viktor Klintsten var precis så bra i målet som han måste vara. Mattias Samuelsson och Jesper Berggren spelade box play som om tiden stått still och även om Henrik Stenberg blev bestulen på ett mål var han så där lagom hetlevrad när han är som bäst.

Alexander Rudd var en annan som levererade stort. Det var inte direkt röda mattan utrullad och "kul att se dig igen"-reaktioner som väntade Alexander Rudd från Falunklacken i finalen. Rudd verkade inte bry sig.

Ni som följt slutspelet de senaste veckorna har sett att Rudd har benen i behåll, instinkten intakt och den där viktiga hungern kvar.

Men – det var framför allt Stefan Forsmans final. När Storvretatränaren gick av golvet i Globen har den store tränaren gjort sitt i högsta serien. Slut. Punkt slut.

Bättre kan man då inte bädda för sin pensionering och eftermäle som tränare än han gjorde mot Falun. Efteråt kunde Forsman inte hålla sig. Han gjorde som han blev uppmanad, sprang runt, vinkade, skrattade och bjöd på glädjetårar.