Medan jag var livrädd så upplevde Monty att han hade ett rätt behagligt träningspass.
När det mejlet ramlade in i slutet av juli var min första tanke "aldrig i livet" och "hur ska jag säga nej på ett trevligt sätt". För om vi ska vara ärliga: jag kan inte rida och jag kan inte utföra gymnastik, än mindre samtidigt, än mindre på en hästrygg.
Men sedan kom insikten om att det faktiskt är mitt jobb att prova sporter och att det hade varit oartigt att tacka nej utan att ens försöka. Dessutom, hur ofta får man chansen att stå på en skrittande häst.
Sagt och gjort, jag svarade på mejlet och en vecka senare stod och min fotograf och stirrade i ögonen på en potentiell dödsmaskin. Nu visade sig att Monty är det trevligaste, snällaste, lugnaste och finaste hästen som finns. Men han väger 700 kilo, och dagen innan hade Sveriges Henrik von Eckermann slungats av sin häst i OS, så varför skulle det inte kunna hända mig.
Det gick helt okej att utföra rörelserna på trähästen. Men den stod trots allt still.
Men jag kunde inte varit i tryggare händer. Medan Montys ägare Erika värmde upp honom fick jag genomlida en tuff uppvärmning. Här skulle ingenting lämnas åt slumpen. Uppvärmningen kändes bra, men insikten om att jag snart skulle upp på en hästrygg hängde över mig.
När trähästen kom fram så höjdes pulsen ytterligare. Visst, det gick helt okej på trähästryggen, men den var mycket längre och dessutom stod den till. Där och då bestämde jag mig för att det snarare skulle bli en film med de andra, mindre livsfarliga rörelserna, som jag fick lära mig.
Elin Hedman från Uppsala Voltige visar hur det ska se ut när man står upp på en häst.
Men sedan såg jag Elin och Lovisa bestiga besten (förlåt Monty, det är ett uttryck och inte vad jag känner för dig) och någonting hände. Jag får nog bara en chans i livet att stå på en häst. Om in nu efter en perfekt uppvärmning och övervakande av pedagogiska lärare, när annars.
Benen skakade och hjärtat bultade. Men jag skulle göra ett försök. Filmklippet talar för sig själv, det är svårt att sätta ord på upplevelsen.
Anledningen till att jag vågade mig upp var att jag i min hjärna redan räknat ut hur jag skulle kunna kasta mig åt sidan och undvika att landa på huvudet.
Väl tillbaka på redaktionen beskrev jag det som att mina kollegor skulle vara stolt över att få arbeta med mig. Det kanske var att överdriva, men där och då kände jag mig oslagbar och som världens coolaste människa.
Så tack för det idiotiska mejlet som uppmanade mig att testa på voltige. Tack Erika, Lovisa och Elin, som bokstavligen hjälpte mig upp på hästen, och framför allt stort tack till dig Monty.