Maya Andersson Gouveia
”Madde”, eller ”She’s My Master” som hon egentligen heter, är inte på något kanonhumör. Trots tre morötter som muta inför intervjun så visar hästen tydligt sitt missnöje när Maya Andersson Gouveia ska spänna sadelgjorden runt magen.
– Vi gör det varje dag i princip, men det är alltid samma sak. Vi kallar henne för ”drama queen”, skrattar Andersson Gouveia.
Hon är nyligen hemkommen från nordisk-baltiska mästerskapen, ett mästerskap som slutade med lag-guld.
– Det gick väldigt bra vilket är superkul. Man rider inte i lag särskilt ofta och det var kul att kunna peppa varandra och ta del av varandras framgångar.
Resan dit började redan som fyraåring på Lagga ridskola i Knivsta. Hennes mamma red som ung och fick in dottern på det spåret – och där har hon blivit kvar sedan dess.
– Jag tyckte det var så himla roligt. Jag höll på med lite andra aktiviteter också, men det var ridning som var roligast.
Vad var det som du fastnade för?
– Att man håller på med ett djur och att det ger en väldigt lugnande effekt på mig själv. Man får vara ute i naturen även om det också är tufft när det är november, regn och lera. Jag har alltid märkt, om jag jämför med mina kompisar, att jag aldrig varit lika stressad eller haft ångest. Hästar ger en väldigt lugnande effekt på människor.
Fälttävlan är en minst sagt farlig sport då hindren inte går att riva.
Hon fick sin första ponny när hon skulle fylla tolv och efter det har hon haft ytterligare tre innan ”Madde” blev hennes första storhäst. Att det blev just fälttävlan var tack vare en kompis.
– Jag började tävla på ridskolehästarna och fick sedan låna lite hästar. Då var det mest hoppning, men jag tyckte att dressyr också var roligt. Sedan blev jag tipsad av en kompis om att testa fälttävlan när jag fick en egen ponny 2013. Jag testade, red SM på den ponnyn och det gick ganska fort därifrån till elitnivå. Sedan har jag fortsatt och nu rider jag internationell nivå. Man hänger inte alltid med själv ibland.
Fälttävlan består av klassisk hoppning på bana, dressyr och terrängridning över fasta hinder. En ganska liten sport i Sverige där de flesta utövarna är bosatta i södra Sverige. Uppsalaryttaren fastande direkt när hon testade. Framför allt är det terrängridningen som får adrenalinet att pumpa.
– Första gången jag tränade terräng så tyckte jag att det var så himla roligt. Det finns inget som slår när man väl är ute på tävling och får rida fort, klara alla jättesvåra hinder och frågorna som banbyggarna ställer till en. Jag tror att det är adrenalinet och euforin när man är ute på banan i skogen. Det är du själv och hästen mot världen i princip.
Maya Andersson Gouveia
Det är inte helt ofarligt. Andersson Gouveia var själv med om en olycka för några år sedan.
– Det är en väldigt farlig sport. Det är fälttävlan och MMA bland annat där det måste finnas en ambulans på plats redan från början ifall det skulle hända något. Det är riskfyllt.
Är du rädd?
– Jag var med om en olycka när jag var 15 år. Jag fick en hjärnskakning och förlorade medvetandet ett tag. Jag tror min kropp blev rädd, men jag själv som hade minnesförlust blev inte rädd. Jag var lite hopprädd efteråt så klart, men som tur var hade jag en ponny som var otrolig. Hon gjorde så jag fick självförtroendet tillbaka, säger hon och tillägger:
– Men det är klart att man måste vara modig.
Maya Andersson Gouveia
Fälttävlan är även en utmaning för hästen. I stället för att rida en disciplin så ska hästen alltså klara hoppning, dressyr och terrängridning.
– Hästen får väldig allsidig träning eftersom den tränar tre olika grenar, men det är absolut ett pussel. Det kan vara ganska tidspressat ibland också. Mellan NM och SM är det bara tre veckor nu och då ska hon ha en veckas återhämtning. Då är det bara två veckor med stenhård träning på tre olika grenar. Det är mycket logistik och där har jag min mamma att tacka. Utan henne hade jag inte kunnat uppnå det här.
Vad är nycklarna i arbetet mellan tävlingarna?
– Det gäller att hästen tycker att det är väldigt kul, framför allt med terräng. Min häst älskar terräng, det bara lyser i hennes ögon. Ibland kan det bli till hennes nackdel, att hon blir så euforisk att hon glömmer vad hon ska göra. Det som också krävs av hästarna är bra kondition för det är tre grenar som hästen ska klara av i stället för en som är det vanliga, säger Andersson Gouveia innan hon bryter ner det till tre punkter:
– Hästen ska tycka att det är kul, ha bra psyke och bra kondition.
Det svenska guldlaget från nordisk-baltiska mästerskapen.
Det har gått bra. Hon har deltagit i flera internationella tävlingar och laddar nu för fullt inför SM som stundar nästa helg.
Vad har du för ambitioner?
– Att hålla på så länge som jag tycker det är kul. Nästa år är jag senior och jag vet inte om jag kommer att klara av att ta mig upp på den nivån. Jag vill tävla lite utomlands och få stadiga resultat är mina ambitioner samt att vara med i nordiska nästa år också.
Det är två saker som gör henne tveksam inför framtiden. Dels hur det ska gå att kombinera med journaliststudierna på universitetet, dels de ekonomiska aspekterna i den erkänt dyra ridsporten.
– Jag har alltid haft häst genom hela skolgången. Jag visste inte riktigt hur mycket det skulle bli när jag började universitet. De har en policy och ambition om att man ska kunna kombinera sina studier med elitidrott och jag hoppas de kan ge mig den hjälpen jag behöver.
Hur ser du på de ekonomiska delarna?
– Det är en av anledningarna till att jag kanske inte tror att jag kommer att jobba med hästar i framtiden. Jag har alltid gjort det för att jag tycker det är så himla kul och sedan har det råkat gå väldigt bra. Det krävs väldigt mycket jobb och man kanske inte får så jättemycket ekonomiskt tillbaka. Det är en utmaning.
Maya Andersson Gouveia
Hon är i stallet tre till sex timmar om dagen, sju dagar i veckan. Och även om varken hon eller ”Madde” säger det rakt ut så finns någon form av OS-dröm där och lurar i bakhuvudet för det talangfulla ekipaget.
– Jag vet inte. Jag tror jag är en sådan person som är ganska rädd för att misslyckas så jag vågar nog inte sikta högre än vad jag tror att jag kommer nå. Just nu ligger jag på trestjärnig nivå vilket är den högsta i Sverige. OS rids i fyrstjärnig, men då måste man utomlands.
Men det är en dröm?
– Absolut, det vore jättekul. Händer det så händer, så tänker jag. Jag har som livsmotto att leva livet så får man se vad som händer och det har ju gått bra hittills eftersom jag egentligen inte tänkte tävla så här högt från början. OS vore fantastiskt, men man ska ju ta sig dit också.