Att hopptränaren Michael Schultz från Enköping har bråda dagar är en rejäl underdrift.
Michael Schultz har snarare bråda veckor, månader och år. Som en av Sveriges mest anlitade tränare har han uppdrag sex dagar i veckan och har med sina uppdrag som gästtränare över 500 elever under sina vingar per år. Samtidigt som han driver sin egen Schultz Arena hemma på gården utanför Enköping, där 6000 starter genomförs per säsong.
Att det nu blivit över 40 år i ridsportens tjänst för 54-åringen kan tyckas lite märkligt med tanke på hur resan började. För att det skulle bli hästar var långt ifrån självklart för en tioårig Michael.
– Systrarna red i Uppsala medan jag själv spelade fotboll. Men något lockade med ridningen och jag tjatade till mig en helgkurs när jag var tio. Det dröjde inte länge innan jag flög av hästen, men på något sätt sporrade det mig istället för att skrämma bort mig och jag skulle bara klara det, kände jag. Där och då föddes något och sedan dess är det som att jag är skapt för det här, berättar han.
Själva ryttarkarriären blev dock inte så lång. Istället har det varit som tränare som framgångarna kommit.
– Jag red ju för Lurbo i Uppsala och fick en väldigt bra grund av tränaren där, Per Andersson. Sedan träffade jag min ex-fru Lotta (numera Sjöberg, tidigare OS-hoppare) som hade mer talang i hoppningen än vad jag hade och det kändes inte som att båda kunde satsa. Då passade jag bättre som tränare och tur var väl det, så otroligt duktig som hon var.
– Sen har jag haft ett intresse för hästförmedling och det är lättare att kombinera ihop med tränarjobbet. Jag önskar kanske att jag tävlat mer, men samtidigt har jag via förmedlingen kunnat skaffa mig en helt annan försörjningsgrund.
Som tränare är det många olika ryttare, talanger, humör och temperament som Michael måste hantera.
– Jag brukar säga att jag är en ”Svensson-tränare”. Tränar dem som är mellan professionell motionär till SM-klass, kan man säga. Den mest meriterade och lovande just nu är Wilma Marklund som vunnit tre SM-guld och som finns med bland topp 40 i Europa. Av de 40 blev hon sedan femma på en tävling, berättar Michael.
Det känns som att det finns många olika psyken bland ryttarna. Hur hanterar du det?
– Så är det. Om man ser till Wilma så är ju just psyket hennes styrka. Henna kan man nästan säga vad man vill till och vara hård mot utan att hon tar någonting personligt. Sedan finns det ryttare som är extremt känsliga, så det blir alltid en balansgång i hur man kan vara som tränare.
Och hur är du, skulle du säga?
– Jag skulle påstå att jag är en extremt problemlösande coach som hela tiden strävar efter att se resultat. Framgång genom resultat är väl ett litet mantra jag har. Kort sagt är jag en riktig tävlingscoach.
En av alla lärlingar vars psyke måste hanteras är hans egen man, Kristian, som utöver att arbeta på parets gård också försöker hålla igång en egen ridkarriär.
– Oftast går det bra, säger Michael och ser en aning eftertänksam ut.
– Han vill ju träna för mig, men ibland blir det... svårt, skrattar han.
Hur mycket betyder han för dig och gården?
– Han är den som arbetar mest här omkring, helt klart, skrattar Michael.
– Nej, men vi gör det som sagt tillsammans och Kristian är verkligen superviktig för mig och för allt vi gör här.
Hur framtiden som tränare ser ut är lite ovisst. Klart dock att hästsporten kommer att vara hans liv även framöver.
– Så länge man är fräsch kan man ju hålla på. Men jag har väl tankar på att kanske dra ner lite, säger Michael.
– Fast skulle jag börja ta mindre uppdrag som tränare minskar chansen att sälja hästar – det går hand i hand. Vi får helt enkelt se hur det blir.