Den gångna säsongen blev inte som Amanda Eklund trott eller hoppats. Efter genombrottet 2016 då hon otippat vann samtliga tre klasser vid tävlingar i Borås, bland annat Grand Prix Kür, hoppades hon fortsätta på samma sätt. Men resultaten på tävlingarna efter genombrottet uteblev och hon var inte nöjd.
– Jag satte för mycket press på mig själv med för höga mål och förhoppningar och det fungerade inte. På tävlingar höll jag inte för trycket utan det blev många missar och annat som ställde till det, säger Amanda.
Närmast väntar vinterträning och tävlingar som Amanda ser fram emot. Hon planerar att jobba mycket med den mentala biten, vilket hon hoppas ska ge bra resultat till nästa säsong som blir hennes första på seniornivå.
– Jag lärde mig mycket av motgångarna så jag kan inte vara helt missnöjd med den gångna säsongen. Jag och hästen har lärt oss mycket längs vägen, till exempel hur jag ska hantera vissa situationer och händelser under tävlingar. Jag har haft en bra känsla tillsammans med hästen och det känns som att vi blivit mer sammansvetsade, vi måste bara få ut det på tävlingsbanan.
De senaste åren har Amanda tillhört svenska dressyrlandslagets a-trupp för ryttare under 25 år, men nästa säsong känner hon ingen press på att vara med i en trupp för seniorer.
– Det ska bli kul att gå över till seniornivå och jag känner ingen brådska över att resultaten måste komma direkt utan jag har all tid i världen då jag kommer att vara senior livet ut. Det är ett nytt kapitel i mitt liv som börjar och jag ska fokusera på mig själv och hästen. Det ska bli skönt att inte ha samma höga krav som tidigare.
Ridningsintresset är stort i Amandas familj och även hennes lillasyster Emelie rider på hög nivå. Familjen äger ett stall i Örsundsbro några mil väster om Uppsala där Amanda har sina hästar och tränar.
– Mamma har alltid ridit och satte mig på hästryggen innan jag kunde gå. Sedan har allting rullat på och jag har inte känt till något annat än att rida. Jag följde alltid med mamma till stallet, sedan ville man ha en egen häst och från det fortsatte det. Jag kände tidigt att jag ville tävla och satsa på ridningen, säger hon.
Amanda började rida i klassen Grand Prix som 18-åring på hästen Germanicus som var hennes mammas dressyr-häst. Numera rider hon på hästen Sambucus, som kallas för Sune, som hon haft i fem år.
– Jag är väldigt strukturerad som person och kan bli lite för fyrkantig i vad jag vill och det går inte ihop med ”Sune” som kan anta alla möjliga former och skepnader. Jag har fått arbeta med att forma om mig själv och jobbar fortfarande med det för att klura ut vem ”Sune” verkligen är. Han är en av de mest komplexa hästar jag någonsin träffat.
Förutom ridningen studerar Amanda vid veterinärprogrammet på SLU där hon börjar sista terminen i vår.
Hon arbetar även på hästkliniken i Ultuna och i framtiden vill hon kunna kombinera sitt jobb med en sportsatsning.
– Skolan och annat har fått stå tillbaka en hel del för att jag har satsat på ridningen men nästa termin tänkte jag fokusera mycket på studierna. Jag har fått ge upp vissa saker och gjort uppoffringar för sporten men det har varit värt det. Drömmen har alltid varit att tävla i OS och jag hoppas att det blir av.