Patrik Öhagen, eller Farbror som han kallas av de flesta, har under många år följt sin klubb på isen och på gräset. Men det är inte bara sport som gäller utan även kultur. Även om nu vissa hävdar att sport är kultur.
Siriusfantast och poet, vad handlar det här om?
– Vad det handlar om vet bara läsaren. Poesi är inte svårt om det får vara privat. Haikudikterna i min samling "atompoesi" är försök till att fånga glimtar av en loj verklighet.
Hur länge har du jobbat med din diktsamling?
– Tja, den äldsta dikten i samlingen fyller snart 25 år. Arbetet har med andra ord pågått ett längre "gubbnyss".
Hur mycket Sirius och blå-svart är det i ditt skrivande?
– Massor. Jag är ju både i det alldagliga livet en betraktare och en läktarexpert. Det Siriusala svårmodet finns där men inte direkt ytligt.
Hur har reaktioner från klacken, spelare och omgivning varit?
– Överrumplande och översvallande! En kritiker på DN skrev i privat kommunikation att några av haiku-dikterna var fenomenala. Den glädjekällan riskerar att bli en tatuering.
Vad blir ditt nästa projekt?
– Att sjunga skiten ur Gais. På lite längre sikt att få en ny diktsamling i tryck.
Kan du på ett poetiskt vis beskriva Sirius säsong så här långt?
– Med en av många plågsamma Ljungskile-matcher färskt i minnet så sägs det nog bäst av den fantastiska gruppen Dobbarna före: "Döden kom på tilläggstid"
Du kallas Farbror, varför det?
– Fröet såddes på nationen där några äldre landsmän började kalla varandra "farbror" och när sedan en lagkompis på bridgeklubben konstaterade att varje lag måste ha en farbror så vann begreppet laga kraft.
Avslutningsvis, kan vi få ett smakprov på något alster här och nu?
– Så klart! Gärna.
världen pussar dig
som en moster i mängden
gamla premisser