Jag var bara tio år när jag grundade Gårdens Sportförening (GSF). Jag samlade så många ungar runt vår gemensamma hyreshusgård som möjligt, för nu skulle det idrottas och tävlas!
Inspirationen var de Olympiska Spelen i Rom 1960. Och när OS väl hade ägt rum skulle vi förstås ha vår egen GårdsOlympiad. Jane Cederqvists OS-silver på 400 frisim och Abebe Bikilas barfotaguld i maraton var snackisar under lång tid. Bikila var visserligen från Etiopien men han tränades av en svensk. Och tänk att springa barfota.
GSF hade snart nästan 100 medlemmar. Vi hade en egen tidning – GSF-bladet – anordnade egna lotterier, skaffade idrottsredskap av skilda slag, tiggde till oss ett bordtennisbord av en förstående fastighetsägare, som lät oss utnyttja ett skyddsrum i källaren för att lira pingis, och vi tävlade i allt: volleyboll över en piskställning, utklassning mot ett mål i cykelstallet (med handboll) och mängder med löpgrenar. Vi tävlade individuellt och i vissa grenar hade vi seriesystem med flera divisioner.
Ingen tävlingsgren var för udda. Av någon anledning fungerade inte metersystemet för löpgrenarna, eftersom gården var feldimensionerad. Lösningen blev att vi mätte avstånden i yard (en yard är 0.9144 meter) så att vi kunde tävla på distansen 40 yard utan kurva. Eftersom vi hade löst kurvproblemet på det sättet var det bara att fortsätta att använda yard för de andra distanserna också, där vi sprang ett varierat antal varv runt gården. Den mest udda grenen var nog saktcykling runt kvarteret (scrk). Det gällde att ta så lång tid som möjligt på sig för att cykla runt hela kvarteret. Om man var tvungen att sätta ner foten i marken blev det tidsavdrag med flera minuter. Vi tävlade inte alltför ofta i grenen. Den tog eoner av tid och det blev litet långtråkigt i längden.
Alla var inte lika duktiga i allt. Vissa var inte särskilt intresserade, men de var med ändå. Mest pojkar, men vi smög in de få flickor som var intresserade också. Nils kom ohjälpligt sist i nästan alla grenar men han kunde briljera i scrk. Det tog honom mer än en timme att cykla runt.
Den anslagstavla som jag hade gjort i slöjden och satt upp vid cykelstallet fylldes kontinuerligt med resultat och tabeller. Efter resultaten markerades det ibland (gr) vilket självfallet skulle uttydas gårdsrekord. Men lika ofta stod det (pr) efter namnen, det vill säga personligt rekord. Alla sporrades av detta och ville så klart sätta så många sådana rekord som möjligt. Inte minst Nils. Men det var ingen dramatik kring detta.
Vi människor tävlar ju om allt. Vi vill gärna ha så kallade centres of excellence. Vi tycker inte om när våra universitet tappar plats i olika världsrankingar. Det är klart att Zlatan ska ha guldbollen. Till och med länsstyrelser tävlar med varandra om att få bäst betyg på många olika namngivna områden när vi blir utvärderade av regeringskansliet varje vår. Vi får utvärderingarna i början av maj. Litet pirrigt är det alltid och en självklar sporre i arbetet, för vi vill ju gärna visa att Uppsala är bäst. Åtminstone på det mesta. Eller åtminstone på ett antal områden.