Jag misstänker att det är ganska många av UNT:s läsare som gör som jag: snabba morgonpromenader eller joggingturer med Endomondo eller någon annan app kopplad till mobiltelefonen medan vi lyssnar på morgonekot eller musik eller något annat som vi är intresserade av. Då får vi reda på hur lång tid varje kilometer tar, medelhastighet och hur långt vi har gått eller sprungit. Och kanske till och med en karta över hur vi har farit fram. Det är väl inget konstigt med det.
Vi tycker väl alla också att det är självklart att vi ska kunna följa internationella idrottstävlingar, fotbollsmatcher och nyheter i realtid på tv. Vi begär att väderleksrapporterna ska vara trovärdiga och klara av att spå väder för många dagar framåt i tiden. Vi vill ha exakt koll på hur algblomningen breder ut sig eller hur brandhärden som den i Västmanland sprider sig. Kanske funderar vi inte så mycket över hur allt detta faktiskt är möjligt. Ingenting av detta hade vi klarat utan rymdraketer, rymdforskning, satelliter och rymdsonder. Rymden har i allra högsta grad blivit en del av vår vardag. Fler än femtonhundra satelliter kretsar kring vår jord och skickar kontinuerligt information till oss här nere.
För många är nog bilden av rymden mer sådant som handlar om prestigeprojekt som att komma först till månen eller Mars. Några kanske betraktar rymdforskning och rymdverksamhet som en pojklek som framför allt nördar ägnar sig åt. Men så är det inte alls. Utan rymden vore vi alla fattigare och mycket av det som vi betraktar som självklarheter i dag hade vi inte kunnat göra.
Det europeiska rymdsamarbetet firar i år femtioårsjubileum. Och Sverige har varit med från början. Vi är till och med ganska duktiga på det där med rymden. Våra forskare och våra företag håller sig väl framme. Datorer, datorstyrning, antenner, munstycken, vetenskapliga instrument, grönt rymdbränsle, miniatyriseringar, med mera är sådant som vi är särskilt duktiga på.
Den 12 augusti ska rymdfarkosten ATV 5 docka med den internationella rymdstationen (ISS), där Christer Fuglesang varit två gånger och också genomfört sina rymdpromenader. ATV är den europeiska rymdorganisationens, ESA, rymdfarkost. Som ordförande i den svenska Rymdstyrelsen hade jag förmånen att se när raketen med ATV 5 sändes upp från Kourou i Franska Guyana i slutet av juli. Den vägde över 20 ton, har med sig mer än sex tons last till ISS (inklusive 40 kg kaffe till de astronauter som är där), och tar med sig avfall på sin väg tillbaka. Och den har en hel del svenska komponenter, vilka bland annat gör det möjligt för ATV att docka med ISS automatiskt i en hastighet på 26000 km i timmen och med en precision på ett antal millimeter.
I Uppsala är vi duktiga på rymd. Det var inte länge sedan forskare i Uppsala vann tävlingen om att ansvara för väsentliga delar av ESA:s stora projekt JUICE, som handlar om att utforska Jupiters isiga månar. Det motsvarar i princip att vinna en eller flera olympiska guldmedaljer.
Kanske får vi redan i år dessutom se Uppsala som en del i det svenska innovationssamarbete som ska starta på rymdområdet. Det blir det sjätte som ESA sätter upp i Europa.
Det mesta som handlar om rymden leder till förbättringar i allas vår vardag. Att tävla om att bli bäst i rymden borde många fler ägna sig åt. Och det borde få mycket mer uppmärksamhet. Kanske till och med i sporten på UNT?