Familjen berättar att det är katterna Emzer, som Caisa bär i famnen, och Chrissa som styr och ställer på hemmaplan. Just Emzer är speciellt förtjust i diskuskastaren och blir alltid nedstämd när hon reser tillbaka till USA.
Innan samtalet glider in på diskus, college och OS måste vi reda ut den annorlunda stavningen av diskuskastarens namn.
– Jag är döpt efter samma struktur som pappa, men alla namnet är från kvinnor i min släkt. Jag heter Anna i förnamn från mamma och Caisa från mormor som stavade på det sättet. Eller egentligen heter hon Karin men kallas för Caisa. Och sedan min farmor heter Ann-Marie, och därifrån kommer Marie. På det sättet blev det Anna Caisa-Marie Lindfors, säger Caisa.
Just farmor Ann-Marie återkommer när samtalet glider in på hur diskuskarriären startade.
– Min farmor bor i Leksand och vi var där över midsommar. Då hittade pappa en 4-kilos kula och sa åt mig att testa ett kast. Och jag var inte så halvtaskig och på den vägen är det.
– Hon stötte sex meter med en 4-kiloskula, så jag kollade Sverigestatistiken och såg att om hon gjorde tio meter med en 2-kilos kula skulle hon vara topp 20 i Sverige, säger pappan Lars.
Caisa passar på att berömma Upsalas Henrik Wennberg som har lagt ner ett fantastiskt jobb på henne från dag ett.
Eftersom Lars själv är gammal kulstötare och diskuskastare så kände han Henrik Wennberg från Upsala IF. Efter ett kort telefonsamtal och några kast där Wennberg beskrev att Caisa "såg ut som en kastare" var saken klar.
Efter några bra år som junior i Sverige bestämde sig Caisa för att ta sig över Atlanten för att testa idrottslivet på college i USA.
– Det var en dröm att få åka till USA och testa på livet där. Och i takt med att jag blev rätt bra som junior började flera skolor från USA höra av sig med erbjudanden och det slutade med att jag åkte till Florida State i Tallahassee.
– Där var jag i tre år och tog min kandidat i psykologi och nu tar jag min master på University of California i Berkeley.
"När jag skulle tillbaka till diskusvärlden igen så tänkte jag ge det ett ärligt försök liksom. Så jag flyttade till Berkeley, levde disciplinerat, nördade ner mig och omgav mig med människor som var likasinnade", berättar Caisa.
Efter flera år i USA, vad har du saknat med Uppsala?
– Mammas matlagning är nummer ett, men det är alltid lika kul att komma hem till Uppsala. Jag har "kokat ihop" en liten familj där borta i USA, men det är en annan grej att komma hem till alla barndomskompisar, familjen och nära och kära.
– Sedan får jag chansen att träna med Henrik (Wennberg) och min träningsgrupp jag haft sedan jag var 13 år och det är en jäkla bra grej. På något sätt är det alltid lika kul att komma hem som det är att åka tillbaka till USA.
Det finns en mängd svenska idrottare som tagit sig över till USA för att testa på idrottslivet på college. Lindfors berättar att det finns många fallgropar på vägen, men hittar man en bra tränare och trivs i det amerikanska systemet, så kan det slå väl ut.
En del av den familj som Caisa "kokat ihop" borta i staterna är faktiskt i Uppsala samtidigt vi får hälsa på hemma hos den riktiga familjen. Dagen innan hade familjen besök av idrottarna Rowan Hamilton och Camryn Rogers som både ska tävla i OS.
– Charmen med idrottslivet är att man får vänner från hela världen. När man är på internationella tävlingar har man alltid någon kompis man passar på att träffa. Och när jag kommer till OS-byn blir det likadant, man får träffa polare från olika sporter. Idrotten är bred i USA och jag har gått på akademiskt och idrottsligt bra skolor så jag har lärt känna många olika människor från olika länder.
"Fördomarna när jag kom till USA var väl att vi alltid åt köttbullar på IKEA, vilket stämmer till 100 procent, och att vi bara lyssnade på ABBA", skrattar Caisa fram.
Just kompisarna blev extra viktiga under hösten 2021 då Caisa gick igenom en tuff skadeperiod.
– Sedan jag var ung har jag haft knäproblem och 2021 fick jag reda på att jag hade fyra bensporrar på höger knäskål. Bensporrar är typ som benutskott. Så jag hade fyra extra bendelar som bildats på mitt knä, och de höll på att skära av min patellarsena, så läkarna fick gå in och skära bort extrabenen från mitt knä.
Operationen genomfördes, men efter en inflammation och ytterligare problem med handleden, så blev det en lång skadefrånvaro. Faktum är att hon var borta i hela 14 månader.
– Ingen idrottare vill vara borta, men som tur hade jag 14 månader i Florida, så jag levde loppan som collegestudent.
"Ibland känner jag väl att om jag bara haft ett tränings- och tävlingsår till hade jag också kastat lika långt. Men vad ska man göra, det som har hänt har hänt", säger hon om sin långa skadefrånvaro.
Collegefester varje helg?
– Haha, ja du vet, skrattar Caisa fram.
– Nä, men jag fick chansen att hänga med mina kompisar och jag fick ännu mer tid att lägga på skolan och på mig själv. För att jag skulle palla det mentalt så tänkte jag inte på diskusen alls. Det var inte innan min kompis Rachel Dincoff bokstavligen slet mig ur min lägenhet ner till en idrottsarena för att bara slänga lite diskus som jag tänkte på sporten igen.
– Båda två satte personligt rekord på träning och jag fick rysningar genom hela kroppen. Även om jag inte var mentalt redo så var kroppen verkligen det.
Mamma Anna berättar att Caisa slutade med simning som åttaåring. ”Hon ville helt enkelt inte tävla, det är inte svårare än så. Så för att vara någon som absolut inte velat tävla har hon ju lyckats rätt bra”, säger Anna.
Hjälper det att du själv studerat psykologi under skadeperioden?
– Det är svårt, men jag är lite nördig. Jag vill bli idrottspsykolog så jag har konstruerat min utbildning med det som mål. Så i USA har jag arbetat i två olika forskningsprojekt, både med socialpsykologi och idrottspsykologi. Så jag hade möjligheten att bolla lite tankar med dem.
– Sedan har jag arbetat med några idrottspsykologer genom åren så man plockar upp tips och tricks här och där. Så jag har en rätt bra uppfattning hur jag fungerar både som idrottare och som människa.
"Det är många som format mig till den jag är, både som person och kastare. Allt från familjen, träningsgruppen här i Uppsala och mina barndomsvänner till min nya träningsgrupp i USA och mina vänner där", säger Caisa själv.
Så du är OS-deltagare och samtidigt en duktig psykologstudent?
Medan Caisa försöker skratta bort svaret med ett "jag vet inte" och "jag försöker i alla fall" får pappa Lars kliva in.
– Hon är väldigt duktig. Hon har fått flera utmärkelser även för sina akademiska prestationer. Bland annat Academic All-American, säger han innan Caisa bryter in igen.
– Jag tror det kommer från att mamma och pappa båda är väldigt drivna människor. Pappa var en duktig idrottare och mamma har hela tiden värnat om helhetsbilden. Att man ska inte bara ska luta sig tillbaka till idrotten utan samtidigt utveckla sig själv som människa, säger hon och fortsätter:
– Jag har haft förmånen att växa upp med sådana förebilder och samtidigt har jag fantastiska kompisar som hjälpt mig hitta den där balansen i livet.
Caisa har prisats två gånger om som ”The Golden Noel” på Florida State. "Hon får sina lagkamrater att växa både som idrottare och personer. Det är något jag blir stolt över. Det är Caisas styrka, hon lyckas balansera privatlivet med idrotten. Jag tror det är viktigt att man bara inte är sin idrott utan att man är mer än det", säger mamma Anna.
Oavsett stöd från föräldrarna eller kompisar är det Caisa som själv står i ringen när det ska kastas. Och som hon har kastat under säsongen. Hon inledde säsongen med att sätta nytt personligt rekord två gånger i USA för att sedan förbättra det en tredje gång under säsongen när hon i slutet av juni kastade 62.48 på en tävling i Falun.
– Det är år av hårt arbete och glada miner som ligger bakom det. Och nu får jag betalt för det.
– Efter min skada fick jag återuppfinna vem jag är som idrottare och hur jag tävlar. Jag är en nörd inom psykologi så det är kul att experimentera i hur man ska tänka och så. Sedan har jag min kompis Camryn Rogers som är här och hälsar på. Hon är den mest ödmjuka, varma och fantastiska personen som finns. Hon har i princip vunnit allt som går i slägga. En dag så frågade jag helt enkelt hur hon tänker och hon förklarade.
"Hon är ändå rätt igenkänd i Uppsala. Jag som går bakom på stan eller sitter och fikar med Caisa på Fågelsången ser väldigt ofta hur folk kollar och pekar, men det är alltid när hon kollar bort", säger pappa Lars.
Caisa beskriver sig som en väldigt öppen person som gärna tar sig tid med yngre fans som vill ha en autograf eller selfie. Men hon upplever inte att hon blir stoppad och störd när hon är ute på stan i Uppsala.
– Nä, det är inte så svenskt att stoppa någon på stan. Men i USA springer folk fram och vill berömma eller ta en autograf eller något, men här i Sverige och i Uppsala är det mer att folk kanske stirrar, säger Caisa.
Snart kan det bli ännu fler som stirrar på diskuskastaren. OS-deltagande brukar ha den effekten.
– Det är otroligt, det är det största man kan vara med om och det känns så häftigt att jag ska dit. Jag minns att jag sa till pappa att "VI ska till Paris, VI". Det är inte bara de stora idrottare man ser på TV, utan nu är jag en del av det.
"Jag har förmånen att ha Axelina Johansson, som är en riktigt god vän till mig, som pluggar i Nebraska. Så jag har flera kompisar i USA, både från Sverige men även nya jag skaffat under tiden där", berättar Caisa.
Pappa Lars beskriver att det har varit en spänning hela året. Inte bara för kastaren själv utan för hela familjen.
– Man har suttit och kollat rankingsystem hela året så det har varit en anspänning. Men på något sätt visste jag hela tiden att det skulle gå vägen, jag köpte faktiskt biljetter redan i januari, berättar han.
Medan Lars och resten av familjen kommer att sitta på läktaren kommer Caisa stå själv på innerplanen under sitt första OS.
– Det är egentligen bara en tävling och i slutet av dagen är det bara du, ringen och en diskus. Sedan är det lite mer runt om, men blir det för stort kan man tappa fokus. Det är inte så att jag känner att "jag är Sverige", utan jag är Caisa från Uppsala som ska försöka kasta så långt som möjligt.
– Jag har pratat med Camryn som var med i OS i Tokyo och som vann VM i somras, och Mykolas (Alekna) som satte världsrekord i somras, om hur man ska förbereda sig mentalt, säger Caisa och fortsätter:
– Haha, det är jobbigt att inse att jag är sämst i min träningsgrupp. Vi är fyra stycken från träningsgruppen som är med i OS och de andra tre går stenhårt för guld. Men på ett sätt är det också skönt, jag har andra som varit med förut. Jag ska se till att njuta av att få tävla i OS och samtidigt försöka göra det så bra som möjligt.