Jag försöker som vanligt se det mesta från OS.
Jag kliver upp mitt i natten och viker knappt en tum från tv:n. Jag spelar in (ja, jag vet, det låter så gammalmodigt) det jag inte kan se och jag ser en del tävlingar och sekvenser flera gånger. Jag har alltså hygglig koll på tv-sändningarna.
Jag vet inte hur många gånger jag har svurit ve och förbannelse över tv-produktionen.
Halva OS har förstörts av närbilder på en skidåkare som åkt in på 54:e plats samtidigt som det är upploppsstrid, eller av – förvisso snygga – bilder av en utmattad skidskytt som har bommat åtta gånger samtidigt som Sebastian Samuelsson står på skjutvallen.
Så där håller det på hela tiden.
När Therese Johaug, eller någon annan, glider in över mållinjen som segrare i en masstart är jag ointresserad av att se henne kramas med ledare eller torka snoret från näsan när det pågår en rasande upploppsstrid.
Som om detta inte vore nog är de svenska kommentatorerna och experterna inte heller så bra alla gånger.
I längdåkningen har experten Peter Larsson oerhört mycket mer kunskap än mig och alla andra, men det hjälper inte. Jag vill inte höra om Ivo Niskanens armpendling eller axlar. Jag är inte intresserad av vilka pjäxor Johannes Høsflot Klæbo åker på.
Jag vill veta vilka tider svenskarna har. Jag vill veta tendensen i loppet. Har Niskanen tappat mellan 3,1 kilometer och 5,6 kilometer? Hur går Jens Burman i förhållande till Holund? Till exempel.
Gärna pjäxor, axlar och trugor och allehanda expertanalyser, men det måste komma i andra hand.
Nu lider kommentatorerna av att inte vara på plats på arenorna – det märks tydligt. Men det är bara en del av förklaringen till det som ibland har varit ett haveri.
Min kommentatorsfavorit, Roberto Vacchi, har också problem. Han ”rattar” skidskyttet och hamnar också offside många gånger. Experten Magdalena Forsberg har trätt in och räddat en del situationer.
Men det finns också kommentatorer och experter som är ljuvliga att lyssna på.
I ishockeyn, curlingen och skridskon har jag fått veta allt jag vill veta och lite till, men där är det en produktion som knappast kan gå fel. Arenaidrotter är alltid enklare.
OS-studion då? Nja… Jag håller med Thomas Wassberg om att det kanske blir för mycket analyser, men det är ändå okej. Dock blev jag riktigt arg när man under lördagen visade blomsterceremonin efter stafetten med Tyskland och Sverige men lämnade sändningen när det ryska laget skulle hyllas.
Sportsligt har det totalt sett gått över förväntan för Sverige.
Jag brukar bli känslig när svenskar vinner medaljer, men hittills är det en helt annan sak som har fastnat hos mig: Frida Karlssons känslor i tv-intervjun efter lördagens stafett.
Sverige hade vunnit ett OS-brons, men Frida Karlssons sorgsna ögon… Blicken var totalt tom.
”Fy fan… Jag grät ju idag – också, men ja.. jag hade en tuff dag, men jag är stolt över de här tre tjejerna (tittar mot sina lagkamrater) som gör detta möjligt. Det är de här tre som ger det (bronset) till mig idag. Så tack…”
För mig kan det inte bli mer känslosamt än så.
Till sist: Jag kan tänka mig att Sara Hector var mentalt utmattad efter sina tävlingar, men att inte stanna några dagar till för att hjälpa laget att ta ett OS-guld (ja, den chansen fanns) begriper jag inte, men jag kan förstås inte hela bakgrunden.