Det var i slutet av 1980-talet och i början på 1990-talet som ett antal elitorienterare, unga och vältränade löpare, plötsligt avled av en i början helt okänd anledning. Paniken spred sig bland utövarna och i november 1992 uttalade sig landslagsmannen och segraren i världscupen, Joakim Ingelsson:
– Jag funderar på att sluta. Det värsta är att till och med forskarna bara har teorier. Det känns otrevligt, som om vi som bor i trakterna kring Dalälven nästan skulle vara pestsmittade, sade Ingelsson apropå det faktum flera av de drabbade orienterarna kom från Gästrikland med omnejd.
Det spekulerades mycket om vad detta kunde bero på. Till och med det radioaktiva nedfallet från Tjernobylkatastrofen 1986, som drabbade Gästrikland extra hårt, nämndes av en del som en möjlig orsak till dödsfallen.
I folkmun talades det om orienteringsdöden, men det mer korrekta var twar – trodde man då. Twar var ett ord som väldigt få svenskar hade hört i början av 1990-talet.
Första gången som twar nämndes i UNT:s spalter var i en artikel av Åke Spross i maj 1990. "En nyupptäckt klamydiaart, som inte smittar genom sexuellt umgänge, kan vara en vanlig orsak till ihållande svår hosta och lunginflammation."
Enligt samma artikel var det från en patient i Taiwan som bakterien första gången isolerades och då fick namnet twar, där bokstäverna tw står för Taiwan, bokstaven a för akut och bokstaven r för respiratorisk, som syftar på bakteriens förmåga att akut ge besvär från andningsorganen.
Men då var det ingen, i alla fall offentligt, som kopplade samman twar med dödsfallen inom orienteringen.
Det var först i juli 1992 som man kunde läsa att forskare på Akademiska sjukhuset i Uppsala hade "identifierat det smittämne som orsakat sex svenska orienterares död de senaste tre åren."
Smittämnet, chlamydia pneumoniae, sades ha orsakat muskelinflammation i hjärtat vilket lett till döden för orienterarna.
Långt senare visade det sig att detta inte stämde. Idag kan man läsa följande på Folkhälsomyndighetens hemsida: Det föreslogs att chlamydia pneumoniae-infektion låg bakom de många tragiska dödsfall bland orienterare som inträffade i början av 1990-talet. En större utredning visade att detta sannolikt inte var fallet.
Mer om detta senare, för under 1992 verkade de flesta forskare – i alla fall de som uttalade sig i ämnet – vara överens om att twar var orsaken till orienteringssjukan.
På försommaren 1992 varnade professor Göran Fridman på institutionen för infektionssjukdomar på Akademiska sjukhuset alla orienterare för att tävla i femdagars om man kände sig det minsta krasslig.
Men någon garanterad klarhet till dödsfallen förelåg alltså inte.
I mitten av september 1992 uttalade sig Håkan Gnarpe, chefsöverläkare på länssjukhuset i Gävle, om orienteringsdöden och twar. Han konstaterade att orienterare inte löper större risk att drabbas av twar än andra grupper i samhället.
– Många som drabbas av twar märker det inte annat än som en vanlig förkylning, sade Håkan Gnarpe.
Det var nu, under andra halvan av 1992, som rapporteringen om twar ökade dramatiskt. Inte minst sportsidorna fylldes av artiklar om oroliga orienterare, som bland andra Joakim Ingelsson som vi skrev om tidigare i den här artikeln.
När det närmade sig jul 1992 skrev UNT:s prisbelönte medicinreporter Åke Spross om twar. Ingressen i artikeln var talande: Misstänkte bakterien är funnen. Jakten på den gåtfulla orienteringssjukan kan liknas vid polisarbetet för att lösa ett spaningsmord. En misstänkt har hittats, men vem den gripne är är ännu oklart.
Vid det här laget, i december 1992, hade totalt åtta (siffran varierar) unga orienterare avlidit, däribland landslagslöparen Melker Karlsson som avled i november efter ett träningspass.
Det gjordes reportage i UNT och i alla andra tidningar om orienteringsklubbar där det minst sagt rådde en förtryckt stämning, ja, nästan panikartat. En rädsla för att träna. Minsta lilla hostning gjorde att man stannade hemma.
Nu agerade även Svenska Orienteringsförbundet kraftfullt. I februari 1993 gick förbundet ut och rekommenderade samtliga elitorienterare att avstå från deltagande i tävlingsverksamhet till och med den 15 juni.
Det beslutades att Tiomila, som var förlagt till Österbybruk, skulle skjutas upp från april till i mitten av augusti. Till sommaren 1993 började tävlingarna komma igång och femdagars i Halland blev som en nystart för orienteringen.
Så sakteliga började allt återgå till normalläget. Nu talades det åter om tävlingarna, segrarna och medaljörerna.
Men någon bestämd forskarrapport om orienteringssjukan förelåg inte under juni och stora delar av juli 1993. Det skrevs fortfarande om twar när orienteringssjukan fördes på tal.
Mitt under högsommaren, den 23 juli 1993, kablades en artikel ut från Tidningarnas Telegrambyrå, TT, där det stod att läsa att "forskare har nu identifierat den mikroorganism som kostat minst 15 orienterare döden."
Men det var först i april 2001 som forskare trodde sig veta orsaken till orienteringssjukan – och det var inte bakterien chlamydia pneumoniae (det som kom att kallas twar) som låg bakom dödsfallen.
Forskarna vid Uppsala universitet kom fram till att skulden låg hos en annan bakterie, kallad bartonella. Vävnader från fem av de döda hade nu undersökts. I fyra fall hittades varianter av bartonella i hjärtat och i ett fall i lungorna.
– Eftersom vi har kunnat påvisa bakterierna på plats tror vi också att de har att göra med att de här personerna har avlidit, sade Lars Wesslén, läkare vid infektionskliniken på Akademiska sjukhuset, till nyhetsbyrån TT.
Skälet att twar misstänktes ligga bakom dödsfallen var, enligt Lars Wesslén i TT:s artikel från 2001, att twar och bartonella är så pass lika att de kan förväxlas i tester.
Så här stod det att läsa i ett pressmeddelande från Uppsala universitet den 23 april 1993: Bartonellabakterier smittar från djur till människa, ofta med en blodsugande insektsvärd som mellansteg. Loppor, löss, myggor, och fästingar har alla förknippats med bartonella. Den intima kontakten med naturen och dess djurliv är speciell för orienterare jämfört med andra idrottsmän, men några smittvägar för infektionen hos orienterare är inte säkerställda.
Totalt ska 16 orienterare drabbats av plötslig hjärtdöd mellan 1979 och 1992.
I backspegeln: Håkan Lundh har jobbat som sportreporter på Upsala Nya Tidning sedan 1978 och gräver gärna i UNT:s arkiv. Sedan 2014 har det publicerats över 150 ”backspeglar” på UNT:s sportsidor. Läs fler delar på unt.se/sport!