En stilla undran: Vad gör jag här?

Det finns tillfällen när man skickar en stilla undran till sig själv: Vad gör jag här? Tycker någon om det här? I april 2002 var det ett sådant tillfälle. Tiomila i Surahammar.

Sista helgen i april 2002. OK Linnés Mats Troeng kämpar sig fram i leran efter den sista kontrollen innan växlingen.

Sista helgen i april 2002. OK Linnés Mats Troeng kämpar sig fram i leran efter den sista kontrollen innan växlingen.

Foto: Staffan Claesson/UNT-arkiv

Orientering2020-04-27 08:00

Dålig is på Studenternas, sladdriga skidspår under SM och iskallt i Gränbyhallen. Måhända är sådana förhållanden jobbigt för utövarna men för oss vid sidan om, publik och media, har det ingen större betydelse.

Men ett Tiomila i orientering när regnet öser ner, det närmar sig nollan på termometern och klockan är tre på natten – då är det något helt annat. För alla.

Vi vadar i lera. Stövlarna fastnar. Ibland står man där utan stövel på foten eftersom den sitter fast i gyttjan. Alla fryser och försöker få lite sömn i sina sovsäckar i de fuktiga tälten. Man hör speakern på avstånd prata om vägval och gaffling. 

I öronen har man radiolurarna där kommentatorn viskande och väsande säger något i stil med: ... det rör sig nånstans... Jag ser en lampa, jag ser en till. Är det femtesträckans löpare...? Nej, det är ledarlaget. Jag ser OK Linnés tröja, det är Thomas Stenström. Det är Uppsalaklubben som leder Tiomila.

Man gnuggar nattgruset ur ögonen och startar en klocka i skenet från ficklampan. Hur långt avstånd är det ner till tvåan?

Jag har varit på många Tiomila, som är en tillställning som inte liknar någonting i den sportvärld där jag normalt rör mig. I Surahammar 2002 var det totalt kaos.

Jag minns att fotografen Staffan Claesson för en gångs skull var ordentligt klädd – ja, inte som alla vi andra som hade vantar, mössa, överdragsbyxor och stövlar. Claesson hade i alla fall inte dansskorna och kavajen som han hade under en lerig natt på Novemberkåsan något år tidigare.

Det är faktiskt inte nattimmarna som är värst i Tiomila. När det är som mörkast är det som mysigast och mest spännande. Det är värsta är morgonen, precis när det börjar ljusna. Inte en minuts sömn under hela natten och nu – när det börjar bli morgon och dimman ligger som ett täcke – kommer kylan.

I det här läget under ett Tiomila, när Linné har halkat ner till en 12:e plats och är 18 minuter efter, börjar man så smått att längta hem.

I backspegeln: Håkan Lundh har jobbat som sportreporter på Upsala Nya Tidning sedan 1978 och gräver gärna i UNT:s arkiv. Sedan 2014 har det publicerats över 150 ”backspeglar” på UNT:s sportsidor och under vintern släpptes boken med samma namn, med tillbakablickar på idrottshistoriska händelser från Uppsala och Uppland. Läs fler delar på unt.se/sport!

Karta: Surahammar
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!