Jag fick åka med dragracingföraren Carla Pittau på EM i hennes röda bil ”Hell”. Noll till hundra riktigt snabbt. Och så vidare mot tvåhundra kilometer i timmen.
På 10.71 sekunder tog vi oss i mål.
Det kittlande suget i magen – tänk fritt fall fast det tar liksom inte slut – fick mig att tacka morgonkaffet för att det inte bara gjort mig pigg.
Innan det verkligen var dags kände jag mig dock cool. Jag är ibland bra på att ignorera grejer som gör mig nervös. I alla fall tills de oundvikligen tränger igenom försvarsmekanismerna min eventuella ambivalenta anknytning skapat.
Ty försvarsmekanismerna är starka och döljer ibland isberg á la Freud – och det gick ju faktiskt inget vidare för Titanic.
Men medvetenheten om min tendens, och rädslan för isberg, har gjort att jag tar tjuren vid hornen ofta nu för tiden.
Underkuvandet av rädslor gör dessutom livet mer organiskt njutbart.
Den slitna klyschan att livets magi börjar utanför ens komfortzon känns verkligen sann efter upplevelsen i Carlas röda helvete. Och det är irriterande. Har det alltid varit så enkelt? Ingen minns en fegis, efter regn kommer solsken, ska man vara fin får man lida pin, et cetera.
Det låter som innehåll från en dålig självhjälpsbok. Livets svårigheter, i och utanför ens komfortzon, ligger förvisso i detaljerna bortom klyschornas tomma ord. Annars är det legitima principer.
Men ja, dragracing var det ja. Insikten om att jag faktiskt var nervös bubblade dock upp när det var för sent. Och plötsligt befann jag mig utanför min komfortabla zon.
Ett perfekt ”ta tjuren vid hornen scenario” med andra ord.
Och för sent var det vid startlinjen…
Framför mig har jag en sträcka på 400 meter. En hägring – tänk varm sommarväg – får asfalten att vibrera bortåt mållinjen.
”Är det nu jag dör?”, tänker jag. Nej. Bilens bakhjul ska få spinna loss i vatten först.
Ett par däckskrik senare och mina andetag når inte längre ner till magens lugnande djup.
”Vänta lite, jag vill hinna ta ett djupt andetag till”, tänker jag.
I periferin ser jag Carla. V8 motorn vrålar. Hennes skarpa blick på signalljuset är sedan det sista jag ser innan himlen fyller vyn.
Jag kan inte andas.
Suget i magen är det enda jag registrerar. Bilen slutar stegra. Tillbaka till jordelivet. Den tidigare hägringen försvinner i tvåhundra knyck. Min rädsla övergår till eufori. Motormänniskor, jag förstår er.
Jag kan inte sluta le.