Det fanns inte mycket som kunde stoppa Felicia när det gällande träning. Och om man är från Skellefteå är -19 ingenting.
Precis som alla andra har Uppsalastudenten Felicia Rönngren hört meningar som att "man kan träna med lite halsont" och att det fungerar att "träna bort sjukdomen". Men när hon lite hostig gav sig ut för en löptur i februari var det på väg att bli hennes sista.
– Även om jag var för borta för att förstå vad som hände så förstod jag att det inte var bra när sjukhuspersonalen behövde ringa mina föräldrar, berättar hon om sin tid på sjukhuset.
När Felicia gav sig ut på den där löpturen i februari tänkte hon inte på sjukhus, läkare eller jobbiga samtal till föräldrarna. Där och då var det inget som kunde stoppa 20-åringen.
– Jag hade haft småont i halsen från och till i december och januari men jag kände att det inte var så farligt så jag fortsatte att träna. Men efter den löpturen började jag hosta väldigt mycket. Det var irriterande, men knappast något farligt, säger hon själv.
När hon vaknade dagen efter så var det med hög feber.
– Jag låg i 40-41 graders feber i någon vecka, men då kände jag att jag behövde ta mig till en vårdcentral och få hjälp.
På vårdcentralen fick Felicia diagnosen öroninflammation. Hon fick antibiotika som skulle dämpa feber och inflammation. Felicias pojkvän bor i Stockholm, så efter besöket på vårdcentralen reste hon till Stockholm för att ha honom nära.
– Den natten började jag hosta jättemycket och fick andnöd. Samtidigt började jag spy upp all vätska och näring så vi tvingades ringa 1177. Så jag blev hämtad med ambulans, men på sjukhuset hittade man inget fel. Alla trodde bara det var en rejäl influensa, säger hon och fortsätter:
– Så vi åkte hem igen. Men jag fortsatte att bara spy upp vätska. Sedan började jag svimma till och från – då blev det läskigt på riktigt. Så vi ringde 1177 igen och blev ombedda att komma in. Så min kille och hans mamma fick stötta mig till sjukhuset för jag orkade inte gå själv, berättar hon.
"Jag började läsa ekonomisk historia. Jag var supertaggad och gick all in, men den kursen blev det ju inget med. Men jag har sökt igen till hösten och hoppas jag är frisk nog att plugga då", säger Felicia.
När Felicia kommit in till sjukhuset igen blev hon röntgad. Det stod klart att hon drabbats av dubbelsidig lunginflammation, och hon fick läggas in på infektionsavdelningen.
– Läkarna ville inte skicka hem mig eftersom jag bara fick i mig näring genom dropp. Men efter någon vecka så hade febern gått ner och det var bestämt att jag skulle åka hem dagen efter, säger Felicia och fortsätter:
– Men just den natten började jag få ont i hjärtat. Jag tror klockan var tre på natten när läkarna var in och tog massa prover, men det tar tid att få svar. Vid klockan sex på morgonen så rusade folk in till mig och då fattade jag att det var något allvarligt som hände. Men jag var för borta för att uppfatta precis vad som hände.
Efter sin sjukhusvistelse så har Felicia läst sin journal. Det har gett henne en förståelse för varför personalen rusat in till henne och varför hon kände sig lite borta.
– Jag hade en puls på 29 och ett troponinvärde på 1 700, och där brukar man säga att gränsen för hjärtinfarkt ligger på 100. Så jag var en bra bit över.
Det sattes in syrgas och Felicia kördes till hjärtintensiven för övervakning. Medan hon låg omtöcknad hörde hon hur personalen pratade om att de behövde ringa hennes föräldrar.
– Även om jag inte var tillräckligt medveten för att förstå vad som hände så förstod jag att det aldrig är bra när sjukhuspersonalen måste ringa föräldrarna.
Felicia berättar att hennes pojkvän Imran Lernebo har varit extremt stöttande och hjälpsam under hela perioden.
Ytterligare tester visade att hennes troponinvärde bara fortsatt stiga. Som högst låg hon på 5 800.
– Jag vet inte vad som hänt om jag åkt hem en dag tidigare. Det är läskigt att tänka på.
På hjärtintensiven blev hon långsamt bättre. Efter en månad på sjukhuset fick hon komma hem.
Men Felicia kom hem till en ny verklighet. I stället för sin aktiva livsstil har hon fått flera restriktioner att förhålla sig till.
– Jag får anstränga mig minimalt. Sedan är jag sjukskriven i minst två månader och får inte träna på minst sex månader.
Och även om den nya verkligheten främst drabbat hennes fysik så är det även en stor psykisk omställning.
– Jag har alltid varit en sådan person som utgått från att jag klarar mer än vad jag tror. Men den här sjukdomen är tvärtom, man klarar mycket mindre än vad man tror. Det är läskigt att känna att kroppen inte klarar av det hjärnan vet att man bör klara.
– Men det är något jag brottas med varje dag, rädslan att få hjärtstopp om jag råkar anstränga mig för mycket.
"Jag får energi av att träna, så det är något jag verkligen saknar jättemycket", säger Felicia.
Hon berättar att det har varit en stor omställning att gå från en energisk student med flera strängar på sin lyra till ett stillasittande liv. Felicia säger att hon försöker att socialisera sig så gott det går. Ibland säger kroppen nej, men vissa dagar orkar hon träffa kompisar för att fika och umgås.
– Men då blir det jobbigt på kvällen. Har jag haft en dag där jag ansträngt mig och träffat kompisar så kommer tanken att "tänk om jag somnar nu och aldrig vaknar". Och då blir man ännu mer stressad, och stress är ju inte heller bra för hjärtat, säger hon och tystnar.
– Haha, ja du hör ju. Det blir att man övertänker mycket, skrattar hon till sist fram.
Även om inte har några problem att prata om det idag så berättar Felicia att det inte var lätt att hålla humöret upp när hon mådde som sämst.
Under sin tid på sjukhuset började Felicia dela med sig av sin historia på appen TikTok. Hennes klipp har fått stor spridning och många kommenterar.
– Jag visste inte att man kunde bli så sjuk av att träna med lite ont i halsen. Så jag vill berätta det för andra, jag vill sprida min historia på mitt sätt. Många frågar hur det gick till, taggar varandra och varnar kompisar för att träna när man är lite sjuk. Och flera har berättat att de själv har förlorat familjemedlemmar på ett liknande sätt, säger hon.
– Det blir en "reality check" på hur farligt det faktiskt är att träna när man är sjuk. Det gäller att vara uppmärksam och lyssna på kroppen. Många går runt och tänker "det kan inte hända mig", men det kan det.
Hennes aktiva livsstil är nu utbytt till något som inte får innehålla särskilt mycket ansträngning.
Under intervjun är Felicia i Skellefteå hemma hos sin familj. Och även om hon bara bott i Uppsala sedan i januari, och dessutom tillbringat en månad inlagd på sjukhus, säger hon att hon "ska åka hem" till Uppsala snart.
– Haha, jag har nog två hem, både Skellefteå och Uppsala. Även om det inte blev en sådan lång termin för mig nu så trivs jag bra i Uppsala. Jag är ju sjukskriven nu, men förhoppningen är att allt kommer gå bra så jag har faktiskt sökt några sommarkurser, säger hon och fortsätter:
– Men jag får se hur det blir. Det viktigaste är att bli frisk så att jag kan få tillbaka vardagen. Sedan får plugget komma efteråt.