I måndags inleddes MMA-VM för amatörer i Bahrain. På plats skulle Andreas Knutsson från Enköping vara för att delta i sitt första världsmästerskap och siktet var inställt på guld efter att tidigare i år tagit EM-brons.

Istället fick fightern, hemmahörande i Västerås Fight Club, kämpa för livet och brusten aorta.

– Jag gjorde mig i ordning för att gå till barberaren, men kände att jag började bli kallsvettig och yr medan jag pratade med en kompis i telefon. Jag la mig och vilade, men tänkte efter en stund att "nej, jag måste ha en ambulans", säger Andreas när tidningen når honom på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Under ambulansfärden gick det upp för honom hur allvarligt det hela verkade vara.

– Jag ville ringa min tränare för att berätta att jag inte skulle kunna komma och träna. Då insisterade ambulanspersonalen på att jag skulle ringa anhöriga istället. Då frågade jag om det fanns en risk att jag skulle dö. Svaret blev att min goda form i alla fall ökade chanserna att överleva. Då gick det lite upp för mig vad det handlade om.

Hur var det att få det beskedet?

– Som att någon slår undan benen på en, drar bort mattan under fötterna. Alla ens planer liksom bara försvann ju, säger Knutsson.

Väl inne på sjukhuset blev det en omfattande operation i omkring åtta timmar. En operation som är mycket riskfylld.

Hur verkar operationen ha gått?

– Läkarna vill ju inte säga för mycket i onödan såhär tidigt. Men som det verkar har den gått väldigt bra och man tror inte på några komplikationer.

Läget har faktiskt varit såpass bra att han har kunnat vara uppe och promenera runt lite, berättar han. Och trots en omtumlande upplevelse tycks han vara vid gott mod och redo att ta sig an tiden efter.

– Jag missar ju min proffsdebut som var planerad till i december. Närmsta tiden kommer att handla om rehab och jag vet inte hur länge jag blir kvar på sjukhuset. Men min tanke ligger på att komma tillbaka från det här och ta mig fram mot att bli proffs, säger Andreas.

Hur lyder läkarnas prognos för det?

– De menar ju att det inte finns något som tyder på att jag inte skulle kunna bli helt återställd. Hade det inte varit så hade allt känts väldigt menlöst just nu. Det är ju det psykiska som varit jobbigast med allt det här, även om det varit påfrestande fysiskt också.