Bosse Thorszelius är död.
Jag nåddes av det tragiska beskedet i tisdags. Hasse Thorszelius hade lagt ut en mening på Facebook. Vid tillfället satt jag tillsammans med UNT:s sportredaktion på en restaurang och åt middag efter en kväll med bowling.
Jag blev berörd. Alldeles tyst. Jag såg Bosse framför mig. Jag hörde hans röst i mitt huvud. Hans lugna röst.
Nu har Bosses röst tystnad, men bara i den här världen.
För mig betydde Bosse mer än de flesta andra idrottsledare jag kommit i kontakt med under alla år på UNT-sporten.
Det var Bosse som lärde mig allt om rallysporten.
Jag blev välkomnad in i denna värld med en värme. Det var roligt att köra Sverige runt för att skriva om rally. Hade jag en fråga så hade Bosse ett svar. Även i de mest pressade situationer tog sig Bosse tid.
Jag kunde stå ensam på en rallysträcka i skogen, eller tillsammans med massor av människor vid Tutarydskurvan i Småland, och samtidigt ringa till Bosse nere vid serviceplatsen. Han hade svar på det mesta.
När han någon gång inte hade full koll på vad som hade hänt på sjätte sträckan, så tog han reda på det. Han ringde tillbaka och man fick all information, vare sig det handlade om sonen Mats eller om Kenneth Bäcklund eller någon annan av förarna i SM-serien.
Jag har Bosse att tacka för mycket. Han var ett proffs.
Som journalist vill man inte hamna i beroendeställning. Bosse förstod detta.
Under en SM-deltävling i Sandviken ville teamet bjuda på pizza vid serviceplatsen strax utanför stan. Jag tackade nej och förklarade varför. Att bli bjuden av någon som jag ska skriva om kändes inte bra. Det blev för personligt. Bosse förstod vad jag menade.
Jag har alltid haft ett gott öga till motorsporten och framförallt människorna kring sporten. Vänliga och tillmötesgående. Detta trots att motorsporten kanske inte alltid fått den uppmärksamhet i UNT som den förtjänat.
Jag är lite för ung för att minnas Bosses år är som kartläsare. Vi talar 1960-tal och jag föddes 1963. På bilden här intill, som är tagen 1967, sitter Bosse på huven tillsammans med Åke "Bryggarn" Andersson. Bilen är förstås en Porsche.
Det är så här många andra minns Bosse Thorszelius.
Man blev glad när man träffade Bosse. Ja, man behövde inte ens träffas för att känna glädje, man behövde inte ens prata med honom. När pappersbreven från Bosse Thorszelius dök upp i postfacket på jobbet blev man glad.
Jag kommer aldrig att glömma dig Bosse och allt som du gjorde för att underlätta mitt arbete. Jag får en klump i halsen när jag skriver detta, och det kommer några tårar.
Tack för allt Bosse.